Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Att kvinnor får föda i trygghet är lika viktigt idag som det var för ett år sedan

Jag vet att kvinnor idag behöver gå till barnmorskan eller ultraljudet ensam – kanske med sin partner på videolänk. Många kontroller och bedömningar på sjukhuset behöver göras utan en nära anhörig på plats. Förberedelsekurser får ges via zoom. Det finns nog generellt en stor förståelse hos gravida och deras partners att det är så det behöver vara just nu. För det ligger ju i allas vårt intresse att minska smittspridningen av Covid-19.

Men jag måste erkänna att en stark känsla av vanmakt och sorg uppstod i mig när jag förstod att många kvinnor landet över som en konsekvens av Coronarestriktioner – nekas att ha sin friska partner eller stödperson hos sig under delar av själva födandet. Innan personalen på avdelningen vet om kvinnan befinner sig i så kallad aktiv fas av förlossningen så kan partnern behöva vänta i bilen på parkeringen medan kvinnan få ta sina värkar ensam inne på intagningsrummet. Om det är en igångsättning som startar upp på BB så kan kvinnan behöva vara ensam i timmar under födandet.

Att kvinnor separeras från sin (friska) partner eller annan stödperson som kvinnan knytit an till under själva förlossningen ser jag allvarligt på. För det är att göra ett ingrepp i den känslomässiga process som födandet är. Precis som en del kommer behöva akut sjukvård: Vi plockar ju inte bort en av de viktigaste personerna i ett operationsrum bara för att vi har en pågående pandemi. På samma sätt kan vi inte göra ett ingrepp i kvinnans trygghet under en förlossning. Att kvinnor får föda i trygghet är lika viktigt idag som för det var för ett år sedan.

Denna rutin har nämligen lett till situationer där kvinnan ibland får ligga ensam i timmar på intagningsrummet för att invänta någons bedömning. Det har lett till situationer där par separeras från varann under födandets mest intensiva delar (på bekostnad av att teamkänslan och de gemensamma förberedelserna för hanteringen av födandet går förlorade). Det har lett till situationer där kvinnor med krystkänsla separeras från sin partner och stödperson för att sedan själv behöva ombesörja att kontakta dem när personalen också förstår att barnet snart är på väg. Det har lett till situationer där kvinnor med sexuella övergrepp i anamnesen (som själva bett om att få avstå vaginala undersökningar under födandet) – har behövt underkasta sig en vaginal undersökning utan partner eller stödperson vid sin sida – för att ultimatum har ställts. Det enda sättet att få tillbaka partnern till rummet har varit att behöva underkasta sig undersökningen.

Även om vi lever mitt i en allvarlig pandemi så måste vi kunna ställa oss frågan vad som egentligen är rimligt i varje given stund. Principen bör vara att de restriktioner och de rutiner som vi underkastar oss ska göra mer nytta än skada. Att inte få fira jul med hela tjocka släkten eller att behöva gå på en del kontroller på sjukhuset utan nära anhörig – och ha planeringsmöten via zoom istället för ansikte mot ansikte – det är nog något som de flesta av oss kan ha stor förståelse för.

Däremot så riskerar hanteringen av Coronapandemin att bli en skamfläck i vår historia där kvinnors psykosociala behov i samband med sina förlossningar har kommit att åsidosättas bortom rimlighet och sans. För kvinnors förlossningar – och därmed de känslor och emotioner som är kopplade till denna händelse – är lika viktiga idag som de var för ett år sedan.

värkstark

Föderskor måste få en chans att bli så värkstarka de kan bli

Att föda ut ett barn är ett av kvinnokroppens största kraftprov. En livmoder kan bli trött efter ett långt värkarbete och därför är det fantastiskt att det idag finns hjälp att få när en förlossning blivit långdragen. Syntetiskt oxytocin som ges i blodet kan till exempel hjälpa en trött livmoder att orka med den sista biten av förlossningen. Det kan även hjälpa livmodern att dra ihop sig efter en lång förlossning – så att det slutar blöda från såret som moderkakan just släppt från.

Men att så många kvinnor idag får höra att de är värksvaga när de i själva verket aldrig fått en chans att bli värkstarka – det är fel. Då handlar det om att vi har börjat problematisera kvinnokroppen när det i själva verket är omständigheterna – de som den födande kroppen befunnit sig i – som har varit suboptimala. Min barnmorskevän Liisa uttrycker det såhär:

Primär värksvaghet = en signal på att det är något i grunden fel på denna kropp….. skönt att det nu börjar erkännas att det var måttstocken det var fel på. Med för högt satta eller orimliga förväntningar blir det många som inte lever upp till dessa. Men också viktigt att föderskor får möjlighet att bli precis så värkstarka som de kan bli. Vi måste minska på ”störfaktorerna” (som i en medikaliserad och riskfokuserad vård blivit MÅNGA) och förstå att störandet i sig är den stora risken. Genom att inte störa kommer vi långt och adderar vi ännu fler friskfaktorer såsom goda kontinuerliga relationer, närvaro hos alla födande av trygg barnmorska som förstår balansen av görandet och varandet, använder ordens makt i placebons tjänst (bekräftar, uttrycker positiv förväntan om kroppens förmåga osv) så kommer vi märka att alla dessa ”värksvaga kvinnor” skapats i en suboptimal vårdapparat som inte förstått vilka nycklarna till födandets fysiologi och kraft är.

Politikerlista, förlossningsvården

Politikerlista! Vad kan göra förlossningsvården bättre och mer jämlik över landet?

Politikerlista, förlossningsvården
Vad kan göra förlossningsvården bättre och mer jämlik över landet?
Foto: Lovisa Engblom

På mitt instagramkonto @fodamedstod ställde jag frågan: Apropå förlossningsvården, har du något eget förslag på hur den skulle kunna bli bättre? Svaren jag fick var så bra! De sätter fingret på allt det där som skaver. Återkommande är 1 barnmorska – 1 födande och samma barnmorska hela vägen, det vill säga en helt annan grad av kontinuitet än vad de flesta kvinnor får idag.

Här har jag sammanställt en lista i punktform på det som jag själv anser saknas innan vi kan säga att vi har en fullt ut evidensbaserad, individualiserad och kvinnocentrerad förlossningsvård. Kopiera gärna listan och överräck till någon som frågar efter vad som skulle kunna göra förlossningsvården bättre, mindre stressig och mer jämlik.

  • Grunden av trygghet behöver finnas där för alla kvinnor. Inför därför vårdmodeller med caseload och små team av barnmorskor som följer kvinnor hela vägen genom graviditet, förlossning och tiden efter, över hela landet.
  • Nivågruppera förlossningsvården genom att skapa fler och mindre enheter. Idag finns det bara svårbemmanad stordrift kvar inom förlossningsvården – här behövs nytänk. Att skapa fler enheter kommer göra förlossningsvården mer tillgänglig för alla kvinnor som bor långtifrån en storstad. Mindre enheter kommer också leda till mindre stress på arbetsplatsen. De barnmorskor som finns kvar på våra sjukhus har fått det alldeles för stressigt och varje år ger fler barnmorskor upp om förlossningsvården. Men en säker och evidensbaserad förlossnings – och BB vård behöver att barnmorskor stannar kvar.
  • Inför fler kvalitetsmått varav kontinuerligt stöd av en barnmorska per födande kvinna är ett.
  • Låt friska kvinnor med normala födslar få välja vattenfödsel som alternativ på samtliga sjukhus, precis som kvinnor har rätt att välja epiduralbedövning som smärtlindring på samtliga sjukhus.
  • Om kvinnor i större utsträckning än idag ska få tillgång till sina egna födande krafter (kroppseget oxytocin) behöver vi börja värdera det känslomässiga arbetet med födande och hålla kvar en specialistkunskap om det fysiologiska födandet.
  • Inför nationella och evidensbaserade riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning.

Varsågod för den!

Om Hanne Kjöller inte står ut med tanken på kvinnor som önskar snitt borde hon kanske skaffa hund

Jag har lite från sidan, och med tilltagande olust, tagit del av den debatt som pågår om förlossningsvården just nu. Det senaste inlägget skrevs av Hanne Kjöller – på DN rasar hon mot kvinnor som önskar kejsarsnitt utan särskilda medicinska skäl. Det som provocerar henne är att kvinnorna själva önskar sig ett annat sätt att föda barn på. För att det är vad de önskar, punkt slut. Hanne Kjöller resonerar som så att rädslan inför en vaginal förlossning inte är motiverad, några timmars plågor får man allt stå ut med, huvudsaken är ju ett friskt barn! Vad är väl en jobbig förlossning i jämförelse med ett helt liv med ett barn? De enda som har något att vara ledsna över på riktigt är kvinnor som förlorar sina barn. Hon raljerar över att kvinnor kan känna sig underlägsna i kontakter med välutbildade läkare:

Hm, verkligen jättekonstigt. Att man som förstföderska inte känner sig 100% kunskapsmässigt jämbördig med någon som har läst läkarlinjen, specialistutbildat sig och förlöst några tusen ungar.

Hanne Kjöllers slutkläm är ett praktexempel på hur föraktfull tonen kan bli gentemot kvinnor som på olika sätt önskar claima sina förlossningar:

Tycker man ändå inte att förlossningsplågan står i proportion till glädjen över att få ett barn, bör man kanske fundera på om hund inte är ett bättre alternativ.

Vilken tur att jag precis har öppnat boken Give Birth like a feminist av Milli Hill. Den fungerar nämligen som ett perfekt antidot mot Hanne Kjöllers hånfulla ton. Det första kapitlet handlar om The Birth Room Power Imbalance: Scenen är från 1975. Det är mitt i natten på ett sjukhus, en kvinna vandrar runt på ett sjukhus och letar efter något som har tagits ifrån henne: hennes barn. Det hela börjar vid ankomsten till sjukhuset – den blivande mamman behöver underkasta sig en rad procedurer som alla utförs på rutin, utan att någon frågar henne om lov. Könshåret blir bortrakat, hon får ett lavemang och en spruta med petidin i låret. När barnet väl är ute så tas det ifrån henne – för på natten är det nämligen sköterskorna som tar hand om barnen. Ingen. Som. Frågar. Henne. Om. Lov.

Tack och lov är det inte 1975 längre. Men kvinnor matas fortfarande med att ett friskt barn är det som räknas ( draget till sin spets – det enda som räknas) och att vägen dit är av mer ringa betydelse. Apropå platsbrist och det ständigt återkommande sommarläget i förlossningsvården har jag på fullt allvar fått höra hånfulla kommentarer av personer inom professionen i stil med :

Äh, barnen kommer väl ut ändå.

I diskussioner rörande förlossningsvården, som för övrigt ofta blir väldigt förvirrade och osakliga, trumfar nästan alltid risk för barnet över kvinnors autonomi. Men kvinnor är faktiskt autonoma individer och kvinnor har rätt att claima sina förlossningar (vilket inte ska missförstås som rätten att beställa ett kejsarsnitt hux flux). Men kvinnor har rätt att göra sina egna riskbedömningar. Saken är den att många gravida väger in en väldans massa fler variabler än vad professionen gör när de beräknar risk: risken för att inte hinna in till sjukhuset på grund av platsbrist, risken för att kanske bli övergiven och inte få stöd när det kommer behövas som allra mest, risken för att få en allvarlig bristning att leva resten av livet med, risken för att behöva krysta i flera timmar, risken för att få en upplevelse som man inte orkar bära genom resten av livet. Om det bara var några få jobbiga timmar, liknande de man genomlider när kräksjukan härjar hemma, ja då vore väl allting för väl.

Hanne Kjöller blottar sin egen okunskap när hon raljerar över barnafödandet som vore det några oviktiga timmar av plågor liknande dem vid en influensa. Att vara frisk och välmående efter sin förlossning är mycket mer komplext än att se OK ut på utsidan. Jag citerar Milli Hill:

Feeling of trauma, sadness, shame, guilt, powerlessness, violation, and regret pervade the postnatal experience and reach far into the future mental emotional well-being of women, and by default their relationships not just with themselves, but with their partners and children too. Statistics vary, but traumatic birth in the UK alone is estimated to affect nearly one in three woman a year, with many of those going on to develop PTSD.

Varför är det så lätt tillhands för vissa att komma till slutsatsen att kvinnor som står inför att föda barn – och som önskar få göra det på ett sätt som de själva tror blir bäst – mest är besvärliga och bortskämda? Milli Hill ger ett talande exempel när hon beskriver hur Dr Aoife O’Malley som är läkare på en förlossningsklinik i Dublin beskriver kvinnor som gör sina egna förlossningsplaner som ”middle-class birthzillas”.

Du gör just precis samma sak Hanne Kjöller för i din krönika beskriver du kvinnor som ”selfish, opinionated, controlling and difficult”.

Själv tänker jag att det är mer intressant att faktiskt lyssna till hur kvinnans egen riskbedömning ser ut, i ett genuint möte med någon från professionen. Det handlar inte om vem som ska trumfa vems kompetens, det handlar om att det är en kvinna som ska föda sitt barn. Rädslan som många känner inför denna händelse är ofta genuin, är min erfarenhet. Vad är det som gör att ett kejsarsnitt framstår som lösningen? kan lika gärna vara Vad är det som gör att en hemförlossning framstår som lösningen?

Vi som jobbar med födande behöver ödmjuka oss och fråga oss hur vi kan bidra till att kvinnor ska förmås att känna en större tillit och ett förtroende, både till sina egna kroppar, men även till oss som ska bistå under födandet. Då har vi börjat arbetet i rätt ände.

Debatt om förlossningsvården

Förlossningsvård ingår i samhällskontraktet

För två veckor sedan tillkännagav jag högtidligt att jag skulle lägga ifrån mig mobilen och ta sommarlov. Hur tror ni att det gick? Alltså, det har varit två underbara veckor här på vårt sommarställe. Jag har inte varit ifrån mobilen 24 timmar om dygnet men min mobiltid har minskat betydligt eftersom jag medvetet har glömt bort den i långa stunder. Men så fort man börjar göra uppdateringar i sociala medier så gör stressen sig påmind igen, för då måste man ju gå in och kolla hur det går för inläggen.

Under min tid här i Hälsingland så har debatten om förlossningsvården tagit fart och just den har det varit svårt att värja sig emot. Mia Ahlberg som är ordförande i svenska barnmorskeförbundet skrev ett utmärkt debattinlägg på DN debatt som handlar om att det inte blir bättre förrän fler barnmorskor anställs. Projektpengar och pengar till att bemanna upp med andra yrkeskategorier inom förlossningsvården kan förvisso vara bra, men det löser inte grundproblemet. Det är bara barnmorskor och förlossningsläkare som har kompetensen att ta hand om gravida och födande kvinnor i behov av vård.

Så hände det som inte fick hända igen: en kvinna som tidigare fött väldigt snabbt kunde inte välkomnas in på förlossningen i tid utan fick lov att föda oplanerat hemma i sovrummet. Här kan du läsa om just den händelsen som blev ett stort uppslag i DN Fullt på BB

Det gäller att förstå att en ”plats” på förlossningen betyder vård av personal som har tid. Själva platsen är inte så mycket värd om det inte finns någon med rätt utbildning tillhands.

Det är otroligt hur svårt det ska vara att förstå det faktum att det inte finns tillräckligt med barnmorskor i vår förlossningsvård. Att de som finns kvar inte kan klona sig hur mycket god vilja de än sitter på. Jag vet att Danderyds förlossning hade välkomnat in paret som skulle få sitt tredje barn om någon barnmorska haft tid att ta hand om dem.

Just nu brinner tråden som håller ihop förlossningsvården i sina båda ändar. När bemanningssituationen är så skör som nu måste ordinarie personal sälja semesterveckor, ta dubbelpass och arbeta mer än vad som är klokt och rimligt. Det sättet att lösa luckor i bemanningen under semesterperioden är en väldigt kortsiktig lösning, och den riskerar att slå tillbaka med full kraft i form av sjukskrivningar och uppsägningar.

En generell insikt om hur förlossningsvård faktiskt bedrivs behövs om vi ska lyckas vända den här utvecklingen. Pengar till fortbildning av barnmorskor och att anställa fler assistenter hjälper inte mot det som är kärnan i problemet: bristen på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården. Det hjälper inte heller att utbilda nya barnmorskor som sedan inte vill jobba inom förlossningsvården.

Det hjälper bara att utbilda fler barnmorskor om de sedan faktiskt vill jobba i förlossningsvården. Det hjälper bara att fortbilda barnmorskor om de sedan faktiskt får möjlighet att använda sig av sina nya kunskaper. Och ett mentorsprogram för nyutbildade hjälper bara om det finns erfarna barnmorskor som kan vara mentorer.

Kvinnor som ska föda behöver inte fler klappar på huvudet utan de behöver få veta hur verkligheten faktiskt kan se ut – så att de kan förbereda sig på bästa sätt. Doulabranschen växer så att det knakar och jag är övertygad om att den kommer vara dubbelt så stor om 10 år. Men inte av rätt anledning.

stöd och amning

Amning – en hälsofråga med låg prioritet som lämnar fritt spelrum åt barnmatsindustrin

Hälsofördelar med amning

Av Paola Oras

The British Medical Journal som är en högt ansedd vetenskaplig tidskrift publicerade nyligen en ledare med rubriken ”Calling time on formula milk adverts” Bmj.com/content

De har beslutat att framöver inte ta in några annonser från barnmatsindustrin i sin tidning, vilket de tidigare alltså har gjort. För närmare 40 år sedan kom WHO med en internationell kod mot marknadsföring av bröstmjölksersättningar som många länder, inklusive Sverige, valde att ställa sig bakom. Koden innefattar bland annat förbud mot all reklam för bröstmjölksersättningar eller liknande produkter som kan konkurrera med amningen och den förbjuder även reklam för nappar och nappflaskor.

Igår publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet som jag var medförfattare till:

Amning minskar stoppa oetisk reklam

Barnmatsföretag bryter mot WHO-kod

Artikeln ville belysa hur barnmatsföretag i Sverige bryter mot WHO-koden och berörda svenska myndigheters underlåtenhet som spelar barnmatsindustrin i händerna. Artikeln ville också belysa de starka banden mellan vården och barnmatsindustrin och hur vi som arbetar inom vården måste ta vårt ansvar och aldrig samarbeta med eller ta emot pengar från barnmatsföretagen.

Amningen i Sverige går ned sedan ett par decennier och BMJ-artikeln framhåller att bristande myndighetsövervakning av barnmatsindustrin är en av de främsta orsakerna till den låga amningsförekomsten i höginkomstländer. Barnmatsindustrin omsätter hundratals miljarder kronor per år globalt sett och är helt okänslig för konjunktursvängningar som andra industrier känner av.

Oavsett det ekonomiska läget i landet fortsätter spädbarn nämligen att äta. Det ligger i deras intresse att så många som möjligt slutar amma så tidigt som möjligt. Varje barn som föds är en potentiell kund, det är så man måste tänka i ett barnmatsföretag.

Barnmat
En potentiell kund till ett barnmatsföretag

År 2016 publicerade en annan prominent vetenskaplig tidskrift, the Lancet, en serie artiklar om amning. Rollins med flera står bakom en av artiklarna med titeln: Why invest, and what it will take to improve breasfeeding practises? och där lyfter de fram att barnmatsindustrin är en stor och växande industri vars marknadsföring underminerar satsningar på att förbättra amningen. Det är lätt att underskatta barnmatsindustrins inflytande och en del frågar sig varför vi överhuvudtaget behöver lyfta amningsfrågan bortom individnivå?

Amning ur ett folkhälsoperspektiv

En viktig anledning är att amning innebär en rad hälsofördelar för både kvinnor och barn som ur ett folkhälsoperspektiv har stor betydelse. För barnet innebär amning till exempel en minskad risk för mag-tarminfektioner och luftvägsinfektioner, övervikt, diabetes och plötslig spädbarnsdöd och för mamman en minskad risk för bröstcancer, äggstockscancer och diabetes. www.thelancet.com/journals

De som arbetar med amning mer direkt i Sverige är huvudsakligen personal inom offentlig vård och personer inom den ideella organisationen Amningshjälpen. Det är ganska blygsamma summor pengar bakom de verksamheterna jämfört med barnmatsföretagens budgetar. Det är lätt att vara naiv och tro att barnmatsföretagen i grunden är moraliska och enbart finns där för de föräldrar och barn som behöver alternativet och det är viktigt att förstå att deras vinstintresse har hög prioritet.

Amning framställs ofta som ett personligt val, och naturligtvis är det kvinnor själva som ska välja om de vill amma eller inte, men alltför ofta förbiser man att både kvinnors önskan om att amma och deras faktiska amning påverkas av många olika yttre faktorer. Amningen sker inte i ett vakuum där kvinnans personliga preferenser är det enda som styr. De satsningar som har gjorts globalt för att främja amning, framförallt Baby Friendly Hospitals, har i studier visat sig öka amningen överallt i världen där de implementeras, vilket visar på att amningen är påverkbar och inte en isolerad företeelse.

stöd och amning
Foto: Lovisa Engblom

Olika faktorer som påverkar hur kvinnor ammar är till exempel vilka amningserfarenheter som finns i den egna familjen, stöd av närstående och vårdpersonal, olika vårdrutiner och läkemedel som är vanliga i samband med förlossningen, kulturella normer, attityder i samhället, föräldraledighet samt kunskap hos både föräldrar och vårdpersonal.

Kollektivt ansvar att möjliggöra amning

Synen på amning som ett personligt val är också något Rollins och medförfattare problematiserar. De menar att det synsättet lägger över ansvaret för att få amningen att fungera på enskilda kvinnor samtidigt som inte tillräckligt görs för att ge rätt förutsättningar. Om amningen inte går så bra tar många kvinnor på sig det som ett personligt misslyckande. Att behöva avsluta amningen tidigare än önskat kan väcka starka känslor av ilska, sorg, skuld, och otillräcklighet hos den enskilda kvinnan. Rollins och medförfattare menar att vi har ett kollektivt ansvar att möjliggöra amning och att vi måste lyfta frågan högre upp. I Sverige uttrycker 97% av gravida kvinnor att de vill amma och de flesta vill amma fullt i sex månader. Statistiken visar att endast 14 % fortsätter att amma fullt i sex månader, så något händer på vägen.

Om vi zoomar in på Sverige och omständigheter bortom individnivå som kan ha bidragit till den sjunkande amningen så finns det flera saker att ta tag i. Den hjälp och det stöd kvinnor får för att amma kommer huvudsakligen från den offentliga vården och där görs otillräckliga satsningar för att all vårdpersonal ska ha grundläggande kunskaper om amning för att kunna ge evidensbaserad vård och det lyhörda stöd som krävs. Under 90-talet fanns en nationell kommitté som hade ansvar för att upprätthålla den ”golden standard” som är grunden i WHO:s och Unicef:s Baby Friendly Hospitals och som på svenska kallas De tio stegen till en framgångsrik amning. Kommittén lades dock ner 2004 och sedan dess ligger ansvaret för att upprätthålla standarden på de enskilda klinikerna.

Amning är både en barn- och kvinnofråga med låg prioritet och ett område där okunskap bland vårdpersonal är mycket mer accepterat än inom andra områden.

Problemen med barnmatsindustrin som både redaktörerna på BMJ och Rollins och medförfattare pekar på finns även i Sverige. Representanter från olika barnmatsföretag är mycket aktiva med att besöka lärosäten och barnavårdscentraler där de marknadsför sina produkter samtidigt som de bjuder på exempelvis lunch. De delar också ut gratisprover till vårdpersonalen och skickar produkter hem till föräldrar. Många som arbetar på vårdutbildningar eller barnavårdscentraler verkar inte vara medvetna om att detta strider mot WHO-koden. Flera som jag har pratat med har uttryckt att de tycker att det är viktigt att de får information om de produkter som finns på marknaden för att kunna informera de föräldrar som behöver använda dem.

Får föräldrar som flaskmatar mer sömn?

Jag kan hålla med om att den informationen är viktig, men frågan är om det är företagen själva som ska tillhandahålla information som borde vara objektiv? Barnmatsföretagen är skickliga på att marknadsföra sina produkter och har ändrat strategier genom åren. På 1960-talet innehöll reklamen ofta texten ”barnläkare rekommenderar” medan de numera låter bilderna tala för sig själva med exempelvis fina pappor som flaskmatar nattetid vilket både kan ge associationer till att bröstmjölksersättning gör att föräldrar får mer sömn och leda tankarna till flaskmatning som en modell för jämställdhet. En annan smart strategi är produktutveckling som kringgår förbudet mot att marknadsföra nappflaskor. De så kallade klämmisarna är i praktiken som en nappflaska. Även ett litet barn kan suga i sig innehållet utan att alls vara moget för att lära sig att äta.

Otydliga rekommendationer

Ett annat problem i Sverige är otydliga rekommendationer. Sedan 2003 har rekommendationen i Sverige varit helamning i sex månader. Detta var en ändring från tidigare då rekommendationen var fyra till sex månader. Som tidningen Amningsnytt kunde visa i sin telefonundersökning 2011 var det dock få BVC-sjuksköterskor som följde rekommendationen om sex månader. Av 73 tillfrågade följde 51 inte rekommendationen utan rekommenderade smakportioner före sex månaders ålder till de föräldrar de träffade. Samma år kom Livsmedelsverket ut med en modifiering av sin rekommendation om helamning i sex månader där de anger att barnet kan börja med kryddmåttsstora smakprov från fyra månaders ålder.

Barn och mat
När ska barnet börja smaka?

Så här motiverar de sin ändring:

”De råd som ges till föräldrar om amning och tillvänjning varierar mycket, vilket är förvirrande för föräldrarna. Rekommendationen om att amma helt i ungefär sex månader infördes i Sverige 2003 (…) Inom barnhälsovården finns både de som har anammat dessa råd och de som har valt att fortsätta att rekommendera introduktion av smakportioner vid 4-6 månaders ålder. De som rekommenderar smakportioner före sex månaders ålder menar att tilvänjningen går lättare då, men det finns inga vetenskapliga bevis för detta. Att införa ett råd om att låta barn få små smakprover från tidigast 4 månaders ålder om de visar intresse, kan möjligen vara ett sätt att få till stånd en större enighet i rådgivningen till föräldrarna.”

(Livsmedelsverket (2011). Råd om mat för barn 0-5 år. Rapport 22-2011)

Om du inte tror vad du läser, så läs igen. De skriver också att många föräldrar vill påbörja introduktionen av mat innan barnet är sex månader. Man kan undra vad som är hönan och ägget…

Livsmedelsverkets ändring utnyttjades snabbt av barnmatsindustrin

Om de flesta föräldrar blir rekommenderade att börja med annan mat före sex månader av sjukvårdspersonal så är det ju inte så konstigt att de också vill göra det. De flesta föräldrar utgår trots allt ifrån att sjukvårdspersonalen kan sin sak. Livsmedelsverkets ändring utnyttjades snabbt av barnmatsindustrin som började sälja produkter från fyra månader, innan dess fanns endast barnmat från sex månader i butikerna. Trots att representanter från Livsmedelsverket medgett att det inte blev så bra med det nya tillägget så har ingen agerat för att rätta till det, det är nu åtta år sedan ändringen kom.

För att illustrera hur absurd den här ändringen är kan man dra en parallell till Livsmedelsverkets rekommendation om 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Hur skulle det vara om de plötsligt gick ut med att det räcker med 20 minuters fysisk aktivitet om dagen, inte för att det finns några hälsomässiga fördelar, utan helt enkelt för att vårdpersonalen tycker att det verkar mer rimligt att rekommendera 20 minuter och för att folk i allmänhet tycker att 20 minuter räcker. Alla väljer förstås själva hur mycket eller lite de vill röra på sig, precis som ammande kvinnor är de som avgör hur länge de vill amma, men att basera folkhälsorekommendationer på sådana grunder – det är lite knepigare.

Debattinlägg om hemfödslar

Frågan om de landstingsfinansierade hemfödslarna är uppe till debatt igen. Senast i dagens DN – Stockholmsdelen. Som vanligt är frågan kontroversiell och splittrande. Det intressanta är att antalet hemfödslar har ökat markant de senaste åren. Kanske beror det på att både BB Sophia och Södra BB försvann i ett slag –  jag har förstått det som att flera av familjerna som födde första barnet på någon av dessa kliniker istället valde alternativet planerad hemfödsel när det andra eller tredje barnet skulle födas. Eftersom alla andra alternativ till gängse förlossningsvård försvunnit.

Tre saker vill jag lyfta.

Ta hänsyn till vad kvinnor vill 

Det borde mana till självrannsakan och reflektion att antalet hemfödslar har ökat.  Vad är det som gör att vissa vill välja alternativet planerad hemfödsel?

Beakta att hemfödslar alltid kommer att finnas

De allra flesta kvinnor föder på sjukhus i Sverige. Men en minoritet av kvinnorna föder hemma och kommer att göra så även i framtiden. Precis som aborter alltid har funnits och alltid kommer att finnas så behöver vi vara pragmatiska och kompromissvilliga snarare än ideologiska när vi diskuterar dessa fenomenen. Att blunda för och visa på en ovilja att befatta sig med fenomenet blir i förlängningen att utsätta kvinnor och barn för onödiga risker i ett välfärdsland som Sverige.

För att det ska vara tryggt och säkert med en hemfödsel så behövs hembarnmorskor med erfarenhet och en vårdkedja där det finns en tvärprofessionell kunskap om hemfödslar, samt en möjlighet att vid behov arbeta i team runt mor och barn.

Ta hänsyn till barnperspektivet

Barnperspektivet är idag viktigt så länge kvinnor väljer ”rätt”.  Om kvinnor istället väljer att föda hemma så ryker barnperspektivet all världens väg eftersom kvinnorna (och barnen) då får skylla sig själva. Flera väljer att föda hemma utan assistans, eller tar hjälp av doulor istället för barnmorskor. I stora delar av Sverige  utsätter vi alltså idag både kvinnor och barn för en ökad risk  genom att kategoriskt neka dem ett professionellt stöd i hemmet. Ja sjukhusets portar är alltid öppna – men alla vill inte och kommer inte vilja åka in till sjukhus för att föda. Ett barn har rätt till en ”skilled birth attendant” helt oberoende av moderns val av födelseplats. Denna person – en barnmorska – ska självklart ha en påfylld förlossningsväska med de vanligaste läkemedlen nära till hands. Utan en närvarande barnmorska i hemmet finns det ingen som kan göra kvalificerade  bedömningar under födseln – till exempel lyssna på fosterljud eller ventilera ett medtaget barn.

Slutligen

Hembarnmorskor är ingen homogen grupp. Det som förenar är en hängivenhet till barnmorskehantverket och viljan att bistå födande kvinnor med våra färdigheter inom yrket på kvinnans egna villkor. Själv har jag inget emot att som hembarnmorska få en koppling till klinik,  för kvinnornas skull behövs mer av ett respektfullt tvärprofessionellt samarbete runt hemfödslar – inte mindre. Barnmorskor är inte pjäser som enkelt kan flyttas från ett ställe till ett annat, att imaginärt ”entlediga” hembarnmorskor från sina uppgifter i hemmen kommer inte att lösa någon barnmorskebrist.

En barnmorska tack!

Foto: Lovisa Engblom

Såhär skriver Franka Cadée, ordförande för internationella barnmorskeförbundet;

 Midwifery care is on the menu, but women and their midwives are not permitted to sit at that same table! How are we supposed to represent the interests of women if we cannot partake in the conversations that impact us?”

Det är precis där skon klämmer. Att vara en del av en profession med ett självständigt ansvarsområde men med så få reella möjligheter att påverka vårdens inriktning. Vi behöver alltid en godkäntstämpel från en annan profession! Ta det här med vattenfödslar, det är ett så tydligt exempel som jag har skrivit om flera gånger. Om en frisk kvinna med ett normalt förlossningsförlopp vill föda i vatten och ser till att ha en barnmorska med  kunskap och erfarenhet av vattenfödslar vid sin sida så borde saken vara biff!  Men av någon anledning anses varken kvinnan eller barnmorskan myndiga nog att besluta om detta. Varför? Det går ju utmärkt att få en epidural. Ofta utan betänkligheter. Även om vi vet att det kan ha negativa konsekvenser för barnet. All forskning om vattenfödslar pekar tydligt i den här riktningen:  att det är ofarligt för ett friskt barn att födas i vatten och att det kan innebära fördelar för kvinnan.

Det som gör mig lite sorgsen är att det går så oändligt långsamt framåt och att det faktiskt går bakåt på sina håll. Tyvärr tror jag inte att mer barnmorskeforskning will do the trick. Isåfall hade vi redan varit i mål idag.

 

Fönstret mot gården

Foto: Lovisa Engblom

När jag läste det här inlägget av Alice Teodorescu som blev gråtfärdig efter kontakt med svensk sjukvård så blev JAG gråtfärdig:

Måste man vara frisk för att vara sjuk?

Jag har själv jobbat som sjuksköterska på barnsjukhuset så jag vet hur det kan vara att arbeta med sjuka barn. Roligt och väldigt meningsfullt! Men krävande. Barn tar tid och sjuka barn behöver verkligen få ta sin tid. Vissa procedurer går inte alltid att skynda på som man skulle vilja som sjuksköterska –  att ta prover på ett litet barn till exempel. Och som mamma till fem barn har jag fått erfara hur det är att vara förälder till sjuka barn. Fruktansvärt jobbigt! Vår yngste son har behövt åka ambulans några gånger på grund av sin svåra allergi – och vi har suttit på akuten och inhalerat astmamediciner i många timmar. Därför gör det ont i mig att läsa det här:

Fyra dygn senare blir han plötsligt alldeles blå och slutar gråta, han kan inte andas, jag ringer 112 och plötsligt sitter vi i en ambulans. Ångesten som följer saknar jag ord för. Nytt sjukhus, ny bedömning, klockrent fall av RS. Han läggs in, får sond och hjälp med andningen. Efter fyra dagar kan han andas själv men äter bara små mängder när han ska prova att äta själv. Läkaren insisterar på att vi ska skrivas ut eller gå på permission som det heter. Jag envisas med att det inte räcker med att han bara kan andas, han måste också kunna äta utan hjälp. Det spelar ingen roll enligt läkaren. Han är för frisk för att vårdas på avdelning där platserna är hårdvaluta, men enligt min uppfattning helt uppenbart för sjuk för att åka hem. Väl hemma kräks vår pojke upp det lilla han får i sig. Ångest på nytt.

Och så arbetsvillkoren för personalen som arbetar på sjukhuset:

På sjukhuset där vi befinner oss finns endast en läkare i tjänst med ansvar för många olika avdelningar, däribland förlossning och barnakut, efter ordinarie arbetstid. Vem vill vara patient hos en läkare som jobbar under sådan press? Sjuksköterskorna vittnar om villkor som de som planerar vården aldrig skulle acceptera. Ruljansen på personal är stor, rädslan för att något ska gå fel varpå patientsäkerheten kan äventyras likaså. För att inte tala om den plågsamma vetskapen om att alla som behöver läggas in under infektionstoppen inte kommer att kunna få plats.

Jag vet ju precis hur det är att arbeta under konstant daglig press och samvetsstress, pussla med scheman både på arbetstid och utanför. Jobba treskift, det vill säga nätter, dagar och kvällar huller om buller. Arbete så gott som varannan helg. Man blir sjösjuk av att arbeta så och stressen gnager sig in i kroppen. En dag ligger man där och är för trött för att orka gå upp ur sängen. Eftersom det är så knasiga arbetstider man har att förhålla sig till så behöver de flesta gå ner i tjänst till 75, nja vi säger 70, eller förresten 60 procent blir bra. Normaliseringen kommer utan att man märker det. För med en tjänst på 60 procent kan man varken försörja en familj eller få en pension som det går att leva på. Och barnen tycker att man är borta heela tiden eftersom man jobbar kvällar, nätter och helger och är ledig när barnen är i skolan.

Jag har klivit av det hjulet. Nu kombinerar jag mitt företag med jobbet som skolsköterska. Det är underbart! Jag jobbar faktiskt heltid nu. Även om mitt företag innebär att arbeta på provision och caseload  mycket väl kan innebära att man behöver rycka in på en förlossning under helgnatten, så är det en helt annan sak. Att följa med ett par  som jag lärt känna på deras födsel som råkar inträffa under helgen, det gör jag gärna. Men att fylla luckor i ett schema och behöva lägga tre nattpass under samma helg nästan varannan helg, nej den tiden är förbi.

 

 

 

 

 

 

#Birthmatters

Läs gärna den här fina intervjun med  Linda och Caspar som planerar att föda sitt andra barn hemma. Min kollega, barnmorskan Sepideh Ghasemi som ska vara med, uttalar sig såhär om anledningen till att de väljer att föda hemma:

– Det är ett stort problem att man inte är garanterad ett kontinuerligt stöd när man föder barn. Idag är hemfödsel den enda vårdform där kvinnan har två legitimerade barnmorskor närvarande under hela förloppet – barnmorskor som kvinnan själv valt och lärt känna under graviditeten, säger hon.

Och i dagens DN går det att läsa ett mycket intressant försvar av mångfald inom vården! Vem känner inte igen sig en smula i det här?:

Vi har ett system som ingen på individnivå vill ha men som ingen på kollektiv politisk nivå vill ändra. Den politiska makten över systemet har blivit viktigare än omtanken om individerna.

Leif Östlings tes är att mångfald inom vården borgar för kvalitet. Det är ett mycket intressant tankespår. Själv har jag ofta stött på den här förlamande janteidén: om det inte kan vara bra för alla så ska det iallafall vara lika dåligt för alla – för då blir det ju åtminstone rättvist. Jag tycker tvärtom, det är ju de goda idéerna, projekten, innovationerna – som behöver få smitta av sig! Annars riskerar vi ju alla att klampa runt i samma lervälling. Jag vet inte vem som blir så mycket lyckligare av det. Tvärtom skapar det ofta en ännu större orättvisa eftersom de med kontakter och pengar ändå alltid kan hitta en väg ut.