Debatt om förlossningsvården

Förlossningsvård ingår i samhällskontraktet

För två veckor sedan tillkännagav jag högtidligt att jag skulle lägga ifrån mig mobilen och ta sommarlov. Hur tror ni att det gick? Alltså, det har varit två underbara veckor här på vårt sommarställe. Jag har inte varit ifrån mobilen 24 timmar om dygnet men min mobiltid har minskat betydligt eftersom jag medvetet har glömt bort den i långa stunder. Men så fort man börjar göra uppdateringar i sociala medier så gör stressen sig påmind igen, för då måste man ju gå in och kolla hur det går för inläggen.

Under min tid här i Hälsingland så har debatten om förlossningsvården tagit fart och just den har det varit svårt att värja sig emot. Mia Ahlberg som är ordförande i svenska barnmorskeförbundet skrev ett utmärkt debattinlägg på DN debatt som handlar om att det inte blir bättre förrän fler barnmorskor anställs. Projektpengar och pengar till att bemanna upp med andra yrkeskategorier inom förlossningsvården kan förvisso vara bra, men det löser inte grundproblemet. Det är bara barnmorskor och förlossningsläkare som har kompetensen att ta hand om gravida och födande kvinnor i behov av vård.

Så hände det som inte fick hända igen: en kvinna som tidigare fött väldigt snabbt kunde inte välkomnas in på förlossningen i tid utan fick lov att föda oplanerat hemma i sovrummet. Här kan du läsa om just den händelsen som blev ett stort uppslag i DN Fullt på BB

Det gäller att förstå att en ”plats” på förlossningen betyder vård av personal som har tid. Själva platsen är inte så mycket värd om det inte finns någon med rätt utbildning tillhands.

Det är otroligt hur svårt det ska vara att förstå det faktum att det inte finns tillräckligt med barnmorskor i vår förlossningsvård. Att de som finns kvar inte kan klona sig hur mycket god vilja de än sitter på. Jag vet att Danderyds förlossning hade välkomnat in paret som skulle få sitt tredje barn om någon barnmorska haft tid att ta hand om dem.

Just nu brinner tråden som håller ihop förlossningsvården i sina båda ändar. När bemanningssituationen är så skör som nu måste ordinarie personal sälja semesterveckor, ta dubbelpass och arbeta mer än vad som är klokt och rimligt. Det sättet att lösa luckor i bemanningen under semesterperioden är en väldigt kortsiktig lösning, och den riskerar att slå tillbaka med full kraft i form av sjukskrivningar och uppsägningar.

En generell insikt om hur förlossningsvård faktiskt bedrivs behövs om vi ska lyckas vända den här utvecklingen. Pengar till fortbildning av barnmorskor och att anställa fler assistenter hjälper inte mot det som är kärnan i problemet: bristen på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården. Det hjälper inte heller att utbilda nya barnmorskor som sedan inte vill jobba inom förlossningsvården.

Det hjälper bara att utbilda fler barnmorskor om de sedan faktiskt vill jobba i förlossningsvården. Det hjälper bara att fortbilda barnmorskor om de sedan faktiskt får möjlighet att använda sig av sina nya kunskaper. Och ett mentorsprogram för nyutbildade hjälper bara om det finns erfarna barnmorskor som kan vara mentorer.

Kvinnor som ska föda behöver inte fler klappar på huvudet utan de behöver få veta hur verkligheten faktiskt kan se ut – så att de kan förbereda sig på bästa sätt. Doulabranschen växer så att det knakar och jag är övertygad om att den kommer vara dubbelt så stor om 10 år. Men inte av rätt anledning.

stöd och amning

Amning – en hälsofråga med låg prioritet som lämnar fritt spelrum åt barnmatsindustrin

Hälsofördelar med amning

Av Paola Oras

The British Medical Journal som är en högt ansedd vetenskaplig tidskrift publicerade nyligen en ledare med rubriken ”Calling time on formula milk adverts” Bmj.com/content

De har beslutat att framöver inte ta in några annonser från barnmatsindustrin i sin tidning, vilket de tidigare alltså har gjort. För närmare 40 år sedan kom WHO med en internationell kod mot marknadsföring av bröstmjölksersättningar som många länder, inklusive Sverige, valde att ställa sig bakom. Koden innefattar bland annat förbud mot all reklam för bröstmjölksersättningar eller liknande produkter som kan konkurrera med amningen och den förbjuder även reklam för nappar och nappflaskor.

Igår publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet som jag var medförfattare till:

Amning minskar stoppa oetisk reklam

Barnmatsföretag bryter mot WHO-kod

Artikeln ville belysa hur barnmatsföretag i Sverige bryter mot WHO-koden och berörda svenska myndigheters underlåtenhet som spelar barnmatsindustrin i händerna. Artikeln ville också belysa de starka banden mellan vården och barnmatsindustrin och hur vi som arbetar inom vården måste ta vårt ansvar och aldrig samarbeta med eller ta emot pengar från barnmatsföretagen.

Amningen i Sverige går ned sedan ett par decennier och BMJ-artikeln framhåller att bristande myndighetsövervakning av barnmatsindustrin är en av de främsta orsakerna till den låga amningsförekomsten i höginkomstländer. Barnmatsindustrin omsätter hundratals miljarder kronor per år globalt sett och är helt okänslig för konjunktursvängningar som andra industrier känner av.

Oavsett det ekonomiska läget i landet fortsätter spädbarn nämligen att äta. Det ligger i deras intresse att så många som möjligt slutar amma så tidigt som möjligt. Varje barn som föds är en potentiell kund, det är så man måste tänka i ett barnmatsföretag.

Barnmat
En potentiell kund till ett barnmatsföretag

År 2016 publicerade en annan prominent vetenskaplig tidskrift, the Lancet, en serie artiklar om amning. Rollins med flera står bakom en av artiklarna med titeln: Why invest, and what it will take to improve breasfeeding practises? och där lyfter de fram att barnmatsindustrin är en stor och växande industri vars marknadsföring underminerar satsningar på att förbättra amningen. Det är lätt att underskatta barnmatsindustrins inflytande och en del frågar sig varför vi överhuvudtaget behöver lyfta amningsfrågan bortom individnivå?

Amning ur ett folkhälsoperspektiv

En viktig anledning är att amning innebär en rad hälsofördelar för både kvinnor och barn som ur ett folkhälsoperspektiv har stor betydelse. För barnet innebär amning till exempel en minskad risk för mag-tarminfektioner och luftvägsinfektioner, övervikt, diabetes och plötslig spädbarnsdöd och för mamman en minskad risk för bröstcancer, äggstockscancer och diabetes. www.thelancet.com/journals

De som arbetar med amning mer direkt i Sverige är huvudsakligen personal inom offentlig vård och personer inom den ideella organisationen Amningshjälpen. Det är ganska blygsamma summor pengar bakom de verksamheterna jämfört med barnmatsföretagens budgetar. Det är lätt att vara naiv och tro att barnmatsföretagen i grunden är moraliska och enbart finns där för de föräldrar och barn som behöver alternativet och det är viktigt att förstå att deras vinstintresse har hög prioritet.

Amning framställs ofta som ett personligt val, och naturligtvis är det kvinnor själva som ska välja om de vill amma eller inte, men alltför ofta förbiser man att både kvinnors önskan om att amma och deras faktiska amning påverkas av många olika yttre faktorer. Amningen sker inte i ett vakuum där kvinnans personliga preferenser är det enda som styr. De satsningar som har gjorts globalt för att främja amning, framförallt Baby Friendly Hospitals, har i studier visat sig öka amningen överallt i världen där de implementeras, vilket visar på att amningen är påverkbar och inte en isolerad företeelse.

stöd och amning
Foto: Lovisa Engblom

Olika faktorer som påverkar hur kvinnor ammar är till exempel vilka amningserfarenheter som finns i den egna familjen, stöd av närstående och vårdpersonal, olika vårdrutiner och läkemedel som är vanliga i samband med förlossningen, kulturella normer, attityder i samhället, föräldraledighet samt kunskap hos både föräldrar och vårdpersonal.

Kollektivt ansvar att möjliggöra amning

Synen på amning som ett personligt val är också något Rollins och medförfattare problematiserar. De menar att det synsättet lägger över ansvaret för att få amningen att fungera på enskilda kvinnor samtidigt som inte tillräckligt görs för att ge rätt förutsättningar. Om amningen inte går så bra tar många kvinnor på sig det som ett personligt misslyckande. Att behöva avsluta amningen tidigare än önskat kan väcka starka känslor av ilska, sorg, skuld, och otillräcklighet hos den enskilda kvinnan. Rollins och medförfattare menar att vi har ett kollektivt ansvar att möjliggöra amning och att vi måste lyfta frågan högre upp. I Sverige uttrycker 97% av gravida kvinnor att de vill amma och de flesta vill amma fullt i sex månader. Statistiken visar att endast 14 % fortsätter att amma fullt i sex månader, så något händer på vägen.

Om vi zoomar in på Sverige och omständigheter bortom individnivå som kan ha bidragit till den sjunkande amningen så finns det flera saker att ta tag i. Den hjälp och det stöd kvinnor får för att amma kommer huvudsakligen från den offentliga vården och där görs otillräckliga satsningar för att all vårdpersonal ska ha grundläggande kunskaper om amning för att kunna ge evidensbaserad vård och det lyhörda stöd som krävs. Under 90-talet fanns en nationell kommitté som hade ansvar för att upprätthålla den ”golden standard” som är grunden i WHO:s och Unicef:s Baby Friendly Hospitals och som på svenska kallas De tio stegen till en framgångsrik amning. Kommittén lades dock ner 2004 och sedan dess ligger ansvaret för att upprätthålla standarden på de enskilda klinikerna.

Amning är både en barn- och kvinnofråga med låg prioritet och ett område där okunskap bland vårdpersonal är mycket mer accepterat än inom andra områden.

Problemen med barnmatsindustrin som både redaktörerna på BMJ och Rollins och medförfattare pekar på finns även i Sverige. Representanter från olika barnmatsföretag är mycket aktiva med att besöka lärosäten och barnavårdscentraler där de marknadsför sina produkter samtidigt som de bjuder på exempelvis lunch. De delar också ut gratisprover till vårdpersonalen och skickar produkter hem till föräldrar. Många som arbetar på vårdutbildningar eller barnavårdscentraler verkar inte vara medvetna om att detta strider mot WHO-koden. Flera som jag har pratat med har uttryckt att de tycker att det är viktigt att de får information om de produkter som finns på marknaden för att kunna informera de föräldrar som behöver använda dem.

Får föräldrar som flaskmatar mer sömn?

Jag kan hålla med om att den informationen är viktig, men frågan är om det är företagen själva som ska tillhandahålla information som borde vara objektiv? Barnmatsföretagen är skickliga på att marknadsföra sina produkter och har ändrat strategier genom åren. På 1960-talet innehöll reklamen ofta texten ”barnläkare rekommenderar” medan de numera låter bilderna tala för sig själva med exempelvis fina pappor som flaskmatar nattetid vilket både kan ge associationer till att bröstmjölksersättning gör att föräldrar får mer sömn och leda tankarna till flaskmatning som en modell för jämställdhet. En annan smart strategi är produktutveckling som kringgår förbudet mot att marknadsföra nappflaskor. De så kallade klämmisarna är i praktiken som en nappflaska. Även ett litet barn kan suga i sig innehållet utan att alls vara moget för att lära sig att äta.

Otydliga rekommendationer

Ett annat problem i Sverige är otydliga rekommendationer. Sedan 2003 har rekommendationen i Sverige varit helamning i sex månader. Detta var en ändring från tidigare då rekommendationen var fyra till sex månader. Som tidningen Amningsnytt kunde visa i sin telefonundersökning 2011 var det dock få BVC-sjuksköterskor som följde rekommendationen om sex månader. Av 73 tillfrågade följde 51 inte rekommendationen utan rekommenderade smakportioner före sex månaders ålder till de föräldrar de träffade. Samma år kom Livsmedelsverket ut med en modifiering av sin rekommendation om helamning i sex månader där de anger att barnet kan börja med kryddmåttsstora smakprov från fyra månaders ålder.

Barn och mat
När ska barnet börja smaka?

Så här motiverar de sin ändring:

”De råd som ges till föräldrar om amning och tillvänjning varierar mycket, vilket är förvirrande för föräldrarna. Rekommendationen om att amma helt i ungefär sex månader infördes i Sverige 2003 (…) Inom barnhälsovården finns både de som har anammat dessa råd och de som har valt att fortsätta att rekommendera introduktion av smakportioner vid 4-6 månaders ålder. De som rekommenderar smakportioner före sex månaders ålder menar att tilvänjningen går lättare då, men det finns inga vetenskapliga bevis för detta. Att införa ett råd om att låta barn få små smakprover från tidigast 4 månaders ålder om de visar intresse, kan möjligen vara ett sätt att få till stånd en större enighet i rådgivningen till föräldrarna.”

(Livsmedelsverket (2011). Råd om mat för barn 0-5 år. Rapport 22-2011)

Om du inte tror vad du läser, så läs igen. De skriver också att många föräldrar vill påbörja introduktionen av mat innan barnet är sex månader. Man kan undra vad som är hönan och ägget…

Livsmedelsverkets ändring utnyttjades snabbt av barnmatsindustrin

Om de flesta föräldrar blir rekommenderade att börja med annan mat före sex månader av sjukvårdspersonal så är det ju inte så konstigt att de också vill göra det. De flesta föräldrar utgår trots allt ifrån att sjukvårdspersonalen kan sin sak. Livsmedelsverkets ändring utnyttjades snabbt av barnmatsindustrin som började sälja produkter från fyra månader, innan dess fanns endast barnmat från sex månader i butikerna. Trots att representanter från Livsmedelsverket medgett att det inte blev så bra med det nya tillägget så har ingen agerat för att rätta till det, det är nu åtta år sedan ändringen kom.

För att illustrera hur absurd den här ändringen är kan man dra en parallell till Livsmedelsverkets rekommendation om 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Hur skulle det vara om de plötsligt gick ut med att det räcker med 20 minuters fysisk aktivitet om dagen, inte för att det finns några hälsomässiga fördelar, utan helt enkelt för att vårdpersonalen tycker att det verkar mer rimligt att rekommendera 20 minuter och för att folk i allmänhet tycker att 20 minuter räcker. Alla väljer förstås själva hur mycket eller lite de vill röra på sig, precis som ammande kvinnor är de som avgör hur länge de vill amma, men att basera folkhälsorekommendationer på sådana grunder – det är lite knepigare.

Debattinlägg om hemfödslar

Frågan om de landstingsfinansierade hemfödslarna är uppe till debatt igen. Senast i dagens DN – Stockholmsdelen. Som vanligt är frågan kontroversiell och splittrande. Det intressanta är att antalet hemfödslar har ökat markant de senaste åren. Kanske beror det på att både BB Sophia och Södra BB försvann i ett slag –  jag har förstått det som att flera av familjerna som födde första barnet på någon av dessa kliniker istället valde alternativet planerad hemfödsel när det andra eller tredje barnet skulle födas. Eftersom alla andra alternativ till gängse förlossningsvård försvunnit.

Tre saker vill jag lyfta.

Ta hänsyn till vad kvinnor vill 

Det borde mana till självrannsakan och reflektion att antalet hemfödslar har ökat.  Vad är det som gör att vissa vill välja alternativet planerad hemfödsel?

Beakta att hemfödslar alltid kommer att finnas

De allra flesta kvinnor föder på sjukhus i Sverige. Men en minoritet av kvinnorna föder hemma och kommer att göra så även i framtiden. Precis som aborter alltid har funnits och alltid kommer att finnas så behöver vi vara pragmatiska och kompromissvilliga snarare än ideologiska när vi diskuterar dessa fenomenen. Att blunda för och visa på en ovilja att befatta sig med fenomenet blir i förlängningen att utsätta kvinnor och barn för onödiga risker i ett välfärdsland som Sverige.

För att det ska vara tryggt och säkert med en hemfödsel så behövs hembarnmorskor med erfarenhet och en vårdkedja där det finns en tvärprofessionell kunskap om hemfödslar, samt en möjlighet att vid behov arbeta i team runt mor och barn.

Ta hänsyn till barnperspektivet

Barnperspektivet är idag viktigt så länge kvinnor väljer ”rätt”.  Om kvinnor istället väljer att föda hemma så ryker barnperspektivet all världens väg eftersom kvinnorna (och barnen) då får skylla sig själva. Flera väljer att föda hemma utan assistans, eller tar hjälp av doulor istället för barnmorskor. I stora delar av Sverige  utsätter vi alltså idag både kvinnor och barn för en ökad risk  genom att kategoriskt neka dem ett professionellt stöd i hemmet. Ja sjukhusets portar är alltid öppna – men alla vill inte och kommer inte vilja åka in till sjukhus för att föda. Ett barn har rätt till en ”skilled birth attendant” helt oberoende av moderns val av födelseplats. Denna person – en barnmorska – ska självklart ha en påfylld förlossningsväska med de vanligaste läkemedlen nära till hands. Utan en närvarande barnmorska i hemmet finns det ingen som kan göra kvalificerade  bedömningar under födseln – till exempel lyssna på fosterljud eller ventilera ett medtaget barn.

Slutligen

Hembarnmorskor är ingen homogen grupp. Det som förenar är en hängivenhet till barnmorskehantverket och viljan att bistå födande kvinnor med våra färdigheter inom yrket på kvinnans egna villkor. Själv har jag inget emot att som hembarnmorska få en koppling till klinik,  för kvinnornas skull behövs mer av ett respektfullt tvärprofessionellt samarbete runt hemfödslar – inte mindre. Barnmorskor är inte pjäser som enkelt kan flyttas från ett ställe till ett annat, att imaginärt ”entlediga” hembarnmorskor från sina uppgifter i hemmen kommer inte att lösa någon barnmorskebrist.

En barnmorska tack!

Foto: Lovisa Engblom

Såhär skriver Franka Cadée, ordförande för internationella barnmorskeförbundet;

 Midwifery care is on the menu, but women and their midwives are not permitted to sit at that same table! How are we supposed to represent the interests of women if we cannot partake in the conversations that impact us?”

Det är precis där skon klämmer. Att vara en del av en profession med ett självständigt ansvarsområde men med så få reella möjligheter att påverka vårdens inriktning. Vi behöver alltid en godkäntstämpel från en annan profession! Ta det här med vattenfödslar, det är ett så tydligt exempel som jag har skrivit om flera gånger. Om en frisk kvinna med ett normalt förlossningsförlopp vill föda i vatten och ser till att ha en barnmorska med  kunskap och erfarenhet av vattenfödslar vid sin sida så borde saken vara biff!  Men av någon anledning anses varken kvinnan eller barnmorskan myndiga nog att besluta om detta. Varför? Det går ju utmärkt att få en epidural. Ofta utan betänkligheter. Även om vi vet att det kan ha negativa konsekvenser för barnet. All forskning om vattenfödslar pekar tydligt i den här riktningen:  att det är ofarligt för ett friskt barn att födas i vatten och att det kan innebära fördelar för kvinnan.

Det som gör mig lite sorgsen är att det går så oändligt långsamt framåt och att det faktiskt går bakåt på sina håll. Tyvärr tror jag inte att mer barnmorskeforskning will do the trick. Isåfall hade vi redan varit i mål idag.

 

Fönstret mot gården

Foto: Lovisa Engblom

När jag läste det här inlägget av Alice Teodorescu som blev gråtfärdig efter kontakt med svensk sjukvård så blev JAG gråtfärdig:

Måste man vara frisk för att vara sjuk?

Jag har själv jobbat som sjuksköterska på barnsjukhuset så jag vet hur det kan vara att arbeta med sjuka barn. Roligt och väldigt meningsfullt! Men krävande. Barn tar tid och sjuka barn behöver verkligen få ta sin tid. Vissa procedurer går inte alltid att skynda på som man skulle vilja som sjuksköterska –  att ta prover på ett litet barn till exempel. Och som mamma till fem barn har jag fått erfara hur det är att vara förälder till sjuka barn. Fruktansvärt jobbigt! Vår yngste son har behövt åka ambulans några gånger på grund av sin svåra allergi – och vi har suttit på akuten och inhalerat astmamediciner i många timmar. Därför gör det ont i mig att läsa det här:

Fyra dygn senare blir han plötsligt alldeles blå och slutar gråta, han kan inte andas, jag ringer 112 och plötsligt sitter vi i en ambulans. Ångesten som följer saknar jag ord för. Nytt sjukhus, ny bedömning, klockrent fall av RS. Han läggs in, får sond och hjälp med andningen. Efter fyra dagar kan han andas själv men äter bara små mängder när han ska prova att äta själv. Läkaren insisterar på att vi ska skrivas ut eller gå på permission som det heter. Jag envisas med att det inte räcker med att han bara kan andas, han måste också kunna äta utan hjälp. Det spelar ingen roll enligt läkaren. Han är för frisk för att vårdas på avdelning där platserna är hårdvaluta, men enligt min uppfattning helt uppenbart för sjuk för att åka hem. Väl hemma kräks vår pojke upp det lilla han får i sig. Ångest på nytt.

Och så arbetsvillkoren för personalen som arbetar på sjukhuset:

På sjukhuset där vi befinner oss finns endast en läkare i tjänst med ansvar för många olika avdelningar, däribland förlossning och barnakut, efter ordinarie arbetstid. Vem vill vara patient hos en läkare som jobbar under sådan press? Sjuksköterskorna vittnar om villkor som de som planerar vården aldrig skulle acceptera. Ruljansen på personal är stor, rädslan för att något ska gå fel varpå patientsäkerheten kan äventyras likaså. För att inte tala om den plågsamma vetskapen om att alla som behöver läggas in under infektionstoppen inte kommer att kunna få plats.

Jag vet ju precis hur det är att arbeta under konstant daglig press och samvetsstress, pussla med scheman både på arbetstid och utanför. Jobba treskift, det vill säga nätter, dagar och kvällar huller om buller. Arbete så gott som varannan helg. Man blir sjösjuk av att arbeta så och stressen gnager sig in i kroppen. En dag ligger man där och är för trött för att orka gå upp ur sängen. Eftersom det är så knasiga arbetstider man har att förhålla sig till så behöver de flesta gå ner i tjänst till 75, nja vi säger 70, eller förresten 60 procent blir bra. Normaliseringen kommer utan att man märker det. För med en tjänst på 60 procent kan man varken försörja en familj eller få en pension som det går att leva på. Och barnen tycker att man är borta heela tiden eftersom man jobbar kvällar, nätter och helger och är ledig när barnen är i skolan.

Jag har klivit av det hjulet. Nu kombinerar jag mitt företag med jobbet som skolsköterska. Det är underbart! Jag jobbar faktiskt heltid nu. Även om mitt företag innebär att arbeta på provision och caseload  mycket väl kan innebära att man behöver rycka in på en förlossning under helgnatten, så är det en helt annan sak. Att följa med ett par  som jag lärt känna på deras födsel som råkar inträffa under helgen, det gör jag gärna. Men att fylla luckor i ett schema och behöva lägga tre nattpass under samma helg nästan varannan helg, nej den tiden är förbi.

 

 

 

 

 

 

#Birthmatters

Läs gärna den här fina intervjun med  Linda och Caspar som planerar att föda sitt andra barn hemma. Min kollega, barnmorskan Sepideh Ghasemi som ska vara med, uttalar sig såhär om anledningen till att de väljer att föda hemma:

– Det är ett stort problem att man inte är garanterad ett kontinuerligt stöd när man föder barn. Idag är hemfödsel den enda vårdform där kvinnan har två legitimerade barnmorskor närvarande under hela förloppet – barnmorskor som kvinnan själv valt och lärt känna under graviditeten, säger hon.

Och i dagens DN går det att läsa ett mycket intressant försvar av mångfald inom vården! Vem känner inte igen sig en smula i det här?:

Vi har ett system som ingen på individnivå vill ha men som ingen på kollektiv politisk nivå vill ändra. Den politiska makten över systemet har blivit viktigare än omtanken om individerna.

Leif Östlings tes är att mångfald inom vården borgar för kvalitet. Det är ett mycket intressant tankespår. Själv har jag ofta stött på den här förlamande janteidén: om det inte kan vara bra för alla så ska det iallafall vara lika dåligt för alla – för då blir det ju åtminstone rättvist. Jag tycker tvärtom, det är ju de goda idéerna, projekten, innovationerna – som behöver få smitta av sig! Annars riskerar vi ju alla att klampa runt i samma lervälling. Jag vet inte vem som blir så mycket lyckligare av det. Tvärtom skapar det ofta en ännu större orättvisa eftersom de med kontakter och pengar ändå alltid kan hitta en väg ut.

 

En god, kvalificerad omvårdnad spelar roll!

Äpplen och päron, same same but different

Jag läser i DN att  9000 personer står i kö till operation på Karolinska. Orsaken är framförallt svårigheten att rekrytera sjuksköterskor och då särskilt specialistsjuksköterskor. Jag läser även att försöken med sjuksköterskelösa avdelningar  har gått i stå och nu läggs ner på många håll i landet. Orsaken: det blev ett sämre utfall och innebar merjobb för sjuksköterskorna på de andra avdelningarna eftersom de sjuksköterskelösa avdelningarna behövde sjuksköterskehjälp! Ibland vet man verkligen inte om man ska skratta eller gråta.

Att bedriva experimentella studier med omvårdnad är helt okej, det är bara att tuta och köra så länge man tror att det finns pengar att spara. Trots att det kan vara livsfarligt. Forskning visar nämligen att med färre sjuksköterskor ökar mortalitet, sjukhusrelaterade infektioner och återinskrivningar medan  patienternas nöjdhet minskar. Professor Linda Aiken som har studerat detta har i sin mest uppmärksammade studie lyckats påvisa att för varje extra patient inom kirurgi som en sjuksköterska ansvarar för ökar mortaliteten med 7 procent. Det borde få vem som helst att backa från att utföra studier på sjuksköterskelösa avdelningar.

Jag citerar ur en artikel i tidningen Vårdfokus:

 I Sverige sker ett paradigmskifte i synen på vårdpersonal på akutsjukhusen. Tidigare årtionden var strävan mot en så hög andel sjuksköterskor som möjligt, med hög nivå på den samlade kompetensen. Då förlorade många undersköterskor och vårdbiträden sina jobb, och sjuksköterskorna fick börja utföra även enklare arbetsuppgifter.

Nu talar politiker och vårdmakthavare — från regeringen och landstingen — om att använda lägre utbildad vårdpersonal mer. De ska ges möjlighet att arbeta ”på toppen av sin kompetens”. Reell kompetens uppvärderas medan formell kompetens, vilket oftast betyder att vara legitimerad, inte längre är ett lokalt krav för vissa arbetsuppgifter.

Men Linda Aikens världsberömda forskning talar emot den utvecklingen. Varje tio­procentig minskning av andelen sjuksköterskor är asso­cierad med ökad risk för patienterna att dö med 11 procent.

Samma forskning visar att man inte heller sparar pengar på de sjuksköterskelösa avdelningarna. Vi har under  sommaren hört både läkare och politiker tala om att anställa fler assistenter och undersköterskor för att  (i teorin) avlasta för sjuksköterskor – och barnmorskor – så att de ska ”slippa” utföra mindre kvalificerade uppgifter och på så sätt räcka till för fler. Men en sjuksköterska eller en barnmorska räcker uppenbarligen inte till för fler bara för att man anställer fler assistenter/undersköterskor eller vårdbiträden. Det är vad denna forskning visar.

Jag bifogar länkar till några av studierna här:

Nursing skill mix in European hospitals.

The Lancet: Staffing and education of nurses and hospital mortality.

 

 

 

 

 

 

P-piller för män?

Foto: Lovisa Engblom

Igår läste jag Lisa Magnusson text om p-piller på ledarsidan i DN:

P-piller är framförallt en sexuell revolution för män.

Hon refererar till en stor dansk studie som presenteras i Dagens medicin.

Enligt den nya studien så har kvinnor i fertil ålder som använder någon form av hormonellt preventivmedel ungefär 20 % ökad risk för bröstcancer. Jag har inte tagit del av den vetenskapliga artikeln –  men den finns publicerad i New England Journal of Medicine. Författarnas slutsats är att hormonella preventivmedel ger 13 extra fall av bröstcancer per 100 000 kvinnor och år.

Lisa Magnusson spinner vidare på detta och menar att det är dags att göra upp om idén om p-pillret som kvinnornas befriare. Hon syftar på de många oönskade biverkningarna – där korrelationen till bröstcancer blir som en spik i kistan. Hennes slutkläm är något tillspetsad:

På det stora hela framstår p-pillret faktiskt mest som en sexuell revolution för män som vill kunna få orgasm under vaginalt samlag utan att ta ansvar för följderna.

Tiden innan preventivmedel och lagliga aborter i Sverige var en dyster tid för kvinnor. Vår kvinnohistoria är fylld av skam, lidande och död. Kvinnor i grossess kanske fick fly sin hemstad för att föda och sedan lämna bort sina oäkta barn. Som Astrid Lindgren. Det var ett trauma. Andra dog under eller i sviterna av osäkra aborter. I ljuset av det så var det en stor revolution när p-pillret kom. Kvinnor fick någonting i sammanhanget relativt harmlöst att ta till för att slippa hamna i så svåra livssituationer. Även om det var hästdoser av dessa hormoner i den första generationen p-piller. Med en diger lista av biverkningar.

Idag har man modifierat fram hormonella preventivmedel med mycket lägre hormondoser än de tidiga varianterna – för många kvinnor fungerar de jättebra! De finns i pillerform, som en vaginal ring eller ett spiralformat livmoderinlägg, som en stav att placera under huden eller i form av injektioner. Alla metoder har sina för och nackdelar och kvinnor svarar olika och väldigt individuellt på de olika regimerna.

Men faktum kvarstår; många lider av biverkningar. Listan kan göras lång. Förutom mer triviala biverkningar som hör till de flesta läkemedel så finns det några som många anser vara  värre, som humörsvängningar, depression, minskad sexlust – upphetsning och tillfredsställelse – och viktökning. Ja och så bör man förstås beakta de nya rönen om en kraftigt ökad risk för bröstcancer.

Kvinnor är vana vid att stå ut och  ta ansvar både för sin egen och andras sexualitet, det är det Lisa Magnusson vill belysa med sin text i DN. Ja kvinnor har i 60 år accepterat det som många män inte skulle acceptera.  Säg det läkemedelsföretag som skulle gå ut med ett p-piller för män med dessa biverkningar; ”minskad sexlust, depression, viktuppgång, svullna ömma bröst, minskad förmåga till erektion och orgasm” m. m. Skulle det pillret kallas för en revolution i 60 år? Nej.

Det är hög tid för en ny revolution. Om det kommer att ingå en hormonell preventivmetod för män i den återstår att se.

Frost

Snart ett minne blått. Foto: Lovisa Engblom

Så kom minusgraderna och pudersnön även till Uppsala. Vårt femte barn väntar fortfarande på den rätta dagen att födas men jag har äntligen kommit ner i varv – så pass att jag nu har försjunkit i en roman som jag påbörjade i somras. Allt det snabba sociala medier nätverkandet tar lätt fokus från mer koncentrerad läsning. Ibland ”lånar” jag barnens mobiler av den anledningen och vips så läser de ut en bok istället för att slösurfa hela söndagen. Att tro att barnen reglerar sin internet och mobilanvändning själv är en av de största skygglapparna man kan sätta på sig som förälder idag.

Varför vore det bra med ett eget fackförbund för barnmorskor? Varför vore det bra med en direktutbildning till barnmorska? Det är bra och relevanta frågor. Barnmorskor har en egen legitimation, precis som sjuksköterskor. Men att arbeta som barnmorska är något helt annat än att arbeta som sjuksköterska, inte att förväxla med att man såklart har nytta av sina sjuksköterskekunskaper när man väl arbetar som barnmorska. Barnmorskan har faktiskt ett helt eget kompetensområde, nämligen normal graviditet och förlossning – även om det är svårt att tro det ibland idag. Där har vi möjlighet att vara experter. Och den möjligheten tycker jag att vi ska vi ta för överallt i världen där barnmorskans ställning stärks ser man positiva resultat för vården av kvinnor.  Det utesluter inte på något sätt ett gott tvärprofessionellt  (ohierarkiskt) teamarbete mellan barnmorskor och läkare.

När barnmorskor inte tillåts vara experter inom sitt område utan mer som underhuggare med skyldighet att utföra order uppifrån snarare än att både få tänka och arbeta självständigt – vips så har vi ett mycket hierarkiskt system som faktiskt inte gynnar vården av födande kvinnor. Så ser det ut i stora delar av USA idag där barnmorskor är en marginaliserad grupp som inte är en del av det etablerade; på sjukhusen är de utbytta mot obstetriksjuksköterskor. Deras statistik visar inte bättre förlossningsutfall – tvärtom.

Det är inte ovanligt att barnmorskor  får gå ner i lön när de är färdiga med sin vidareutbildning med motiveringen att barnmorskan ju är ”ny” i sitt yrke efter kanske 10-15 år  som sjuksköterska. Plötsligt är det en STOR nackdel att man först blev sjuksköterska och sedan barnmorska.  Att jämföra med st-läkare som dels får lön under sin utbildning och sedan självklart går upp 10 000 i lön efter avslutad specialistutbildning. Barnmorskor ligger hyfsat bra till i lön när man jämför med andra sjuksköterskegrupper inom vårdförbundet men det säger inte så mycket. Lönestrukturen för sjuksköterskor är extremt sammanpressad.

Vi är så normaliserade. Så till den grad att det faktiskt i många fall känns tryggt att inte sticka ut, inte reclaima det barnmorskor kan fullt ut, inte få fullt så bra lön, inte jobba fullt så mycket heltid, inte få fullt lika bra semester som andra. Många inom vården idag, så även barnmorskor, försöker hitta sitt professionella hörn där man känner att det kanske går att stå ut. Samtidigt som det skaver enormt hela tiden att inte få jobba på toppen av sin kompetens eller med det man faktiskt vill.

En stor andel av de som en gång utbildade sig till barnmorskor i Sverige arbetar med annat idag. I den änden behöver vi börja fundera och sedan rikta frågan tillbaka till oss själva. Vad kan vi, Sveriges barnmorskor, göra för att förändra detta?

Empowerment

Filmvisning på doulahelg!

Det var en ny upptäckt  för mig att Facebook plockar bort blogginlägg med bilder som är nakna på ett konstnärligt, fint (i mina ögon) och äkta sätt. Där den gravida kroppen får vara ett landskap snarare än ett objekt som ska värderas. För mig är det helt obegripligt att våld, krig, halshuggningar, porr och sex får visas på Facebook men att bilder av gravida och födande (även där inget som helst kön visas – men väl naken hud) väcker sådan anstöt att de plockas bort med motiveringen ” Vi har tagit bort det här inlägget eftersom det liknar skräppost och inte följer våra communityregler”

Det finns ett kvinnoförakt i det. Riktiga kroppar som ser ut som många kvinnokroppar gör och som inte är sexualiserade – blir just därför ytterst provocerande. Ja vissa dagar förundras jag mer än andra över hur mycket förakt det finns för kvinnor i världen.

Födande kvinnors kroppar är ett slagfält för debatt, åsikter, meningsskiljaktigheter och olika förhållningssätt. I stora delar av världen begås regelrätta övergrepp på födande kvinnor. De kanske tvingas föda på rad på plåtbritsar i trånga utrymmen, behöver ligga ner under hela värkarbetet och får utstå onödiga och smärtsamma vaginalundersökningar; samt onödiga medicinska interventioner som klipp eller sugklockor -kanske för att någon behöver träna mer på att lägga en sugklocka just den dagen. Våld, slag och hot förekommer rutinmässigt under många förlossningar världen över.

I ljuset av det så är Sverige ett mycket bra land att föda barn i. Men här anses inte kvinnor vara autonoma nog att göra  ett informerat val och till exempel välja plats att föda på. Kvinnor vet helt enkelt sällan sitt eget bästa när det kommer till födande.

Jag har haft förmånen att dela helgen med ett helt gäng aspirerande doulor på Föda utan rädslas doulautbildning. Kvinnor som brinner för att få hjälpa födande kvinnor och deras partners till trygga födslar. Vi har tränat på närvaro, stöd, kontakt – att vara den person som håller kvinnans space! Det kanske just är att inte vilja så mycket åt kvinnan som är kärnan i doulandet. Att vara den som bara finns där, trygg och grundad i sig själv utan att ta en massa plats på kvinnans bekostnad. Empowerment. Inte empowerment till doulan, barnmorskan, läkaren eller undersköterskan. Utan till den födande kvinnan.

Vi såg filmen Orgasmic birth tillsammans som handlar just om kvinnor som föder på egna villkor – på ställen där de känner sig trygga. Det kan vara på sjukhus eller hemma.

Vi får se vad Facebook tycker om det här blogginlägget! Kanske plockas det bort med motiveringen att det liknar skräppost och inte följer Facebooks communityregler.