Har du varit med på en fysiologisk födsel?

Ett alternativ till denna rubrik hade kunnat vara ”Har du varit med på en normal förlossning?”. Men eftersom epidural och kejsarsnitt är högst normala företeelser i dagens förlossningsvård så blir det missvisande. Medicinska interventioner har blivit det vanliga och normala. Så vad jag egentligen menar är detta: Har du varit med på en fysiologisk födsel (utan medicinska interventioner) med ett normalt förlopp? Det är svårt att börja arbeta som hembarnmorska om man inte har upplevt eller varit med på just sådana födslar. Jag tror själv att det är alldeles utmärkt om man också har varit med på komplicerade födslar med interventioner samtidigt som man har fått en stark känsla för det okomplicerade födandet.

Det är viktigt att lyfta fram att det fysiologiska födandet utan medicinska interventioner i praktiken har blivit det ovanliga.

Såhär skrev en barnmorskestudent år 2014:

’However, I became very disheartened and concerned about my own experiences. As a student midwife, I completed my second year of training after having witnessed and participated in 52 caesarean sections, 16 instrumental deliveries and very sadly, only 11 normal deliveries. I can vouch for the fact this story is not unique and many students are having a chronic lack of exposure to normality. In fact what the International Confederation of Midwives and Royal College of Midwives seemed to call ’normal’, to me seemed like a fantasy, not the world in which I was training and learning. I was saddened to realise that I’m now a third year student and have never used intermittent auscultation in practice and have never seen a women give birth off her back’. Student Midwife to RCM 2014

Själv har jag haft den stora förmånen att få arbeta i barnmorskegrupper i Stockholm där jag upplever att det finns och på Södra BB  fanns en stor kunskap om det normala födandet, samt en strävan från ledningshåll att alltid behålla det normala normalt. Att få uppleva oforcerade utdrivningsskeden har gjort hela skillnaden för mig. För det är just under utdrivningsskedet,  och särskilt hos förstföderskor, som det brukar bli hela batteriet av medicinska interventioner, även i de fall där ingenting talar för det. Skalpelektrod, dropp och forcerad krystning.

Jag tror att det är viktigt att vi reflekterar över hur det förändrar vår syn på födandet och i förlängningen  vad det gör med vår barnmorskeprofession. När kunskapen om att bistå vid fysiologiska födslar utan medicinska interventioner försvinner ut i en periferi.

Har du skrivit en magisteruppsats?

Foto: Lovisa Engblom

Först – stort tack för alla era lyckönskningar och grattishälsningar som kom efter mitt förra inlägg om det femte barnet! Imorgon åker jag till ett kärt ställe i Spanien med den egna familjen, en kusinfamilj och en vänfamilj. Farmor och farfar finns redan på plats i det stora huset. Det ska bli underbart. Jag kommer äntligen få mer tid att läsa, och jag tänkte börja med att läsa det här inlägget http://www.sheenabyrom.com/blog/2017/5/22 .       

Hon resonerar om Normal birth – a moral and ethical imperative. 

Jag vill även läsa mer barnmorskeforskning, även om det tar tid att läsa och värdera forskning. Det är ju juni och flera kullar med barnmorskor har precis examinerats. Jag blir jätteglad för de magisteruppsatser jag får ta del av! Skicka dem gärna till info@fodamedstod.se – de kanske hamnar i mitt nästa blogginlägg. Fler får då en chans att ta del av det som ni har vaskat fram under de långa och ibland ensamma  timmarna framför datorn.

 

Var får det normala födandet plats? Biopolitics on Birth

Alla ingrepp eller så kallade interventioner ökar vid förlossningar i Sverige. Ibland handlar det om interventionskaskader, där en knapptryckning leder till fler.  Användningen av epidural har ökat kraftigt sedan 70-talet och när en födande får epidural blir det nästan alltid många fler ingrepp på köpet. Intakta fosterhinnor tas hål på, de flesta får skalpelektrod på barnets huvud för en kontinuerlig övervakning av fosterljuden och de flesta får även värkstimulerande dropp så att förlossningen inte ska dra ut på tiden.

Men inte bara antalet epiduraler ökar utan alla ingrepp ökar, även kejsarsnitt och igångsättningar av förlossningar. Färre och färre förlossningsförlopp får nu vara orörda och intakta. Jag skulle vilja påstå att det i dagens förlossningsvård snarare har blivit ett undantag med födslar utan några interventioner. Egentligen kanske det är fel att prata om normala födslar för epidural är ju till exempel helt normalt. Det jag syftar på är de fysiologiska födslarna. Även på födslar där vi inte skulle behöva aktivera interventionskaskader så gör vi det ändå i allt större utsträckning. Födslar där förloppet sköter sig själv utan inblandning (fysiologiska födslar) men med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorska är få. Jag tror att vi med fog kan säga att ”the art of midwifery håller på att gå förlorad”, som en barnmorska och professor sa. Idag är det svårt för barnmorskestudenter att få erfarenhet av annat än födslar med epidural, dropp, skalpelektrod och forcerad krystning. Klart att det blir hemtamt med alla interventioner och all övervakning och läskigt när man plötsligt prövas att stå utan.

Olof Stephansson, förlossningsöverläkare och docent vid KS och Visby, blev intervjuad av Aftonbladet häromdagen och han säger mycket klokt:

– Vi tenderar att göra mer och mer av allting. Men man underlättar inte bara för kvinnorna, utan det kan bidra till en sämre förlossningsupplevelse. Vi tenderar att göra mer och mer interventioner. Men jag tror att vi måste bli bättre på att inte lockas att göra ingrepp, bara för att vi har möjlighet. Utan vi ska bara göra saker om vi har en bra medicinsk indikation, annars ska vi helst låta bli. Det gäller att använda alla våra interventioner och ingrepp med omsorg och eftertänksamhet. Om man gör det och samtidigt följer sina resultat och ser att personalen får bra utbildning och bra stöd, så tror jag att vi kan få väldigt bra resultat och förbättra förlossningsupplevelsen.

Han är medicinskt ansvarig för Socialstyrelsens nya rapport Graviditeter, förlossningar och nyfödda barn.

I Stockholms län ökar efterfrågan på de planerade kejsarsnitten, de där inga medicinska skäl föreligger utan det kanske istället handlar om en rädsla för att föda vaginalt. Även om de finns de som verkligen önskar en kejsarfödsel framför en vaginal födsel och behöver respekteras i sin önskan så är det sorgligt när vården vid vaginala förlossningar brister så mycket att kejsarsnitt plötsligt framstår som den enda gyllene vägen ut ur känslan av kontrollförlust och maktlöshet. För det är inte en så enkel väg ut som man kan tro. Rent medicinskt så innebär det egentligen större risker för mor och barn. Men man får en tid och man får sin bedövning och det hela går efter en standardmall. Det känns tryggare för många än latensfaser i Stockholm där operation förlossningsplats behöver dras igång när man ringer in till förlossningen – otryggheten och ovissheten. Rädslan för att behöva bli bollad som en pingpongboll. Jag kan förstå den.

Maj Rydström och Elin Sandell som sitter i styrelsen för Stockholms barnmorskesällskap replikerade i veckan på  SVT Opinion där de resonerar kring påståendet att Sveriges förlossningsvård är i världsklass. Allt är relativt och det finns olika infallsvinklar men vi behöver kunna vara mer självkritiska och överbrygga gapet där våra verklighetsbeskrivningar skiljer sig åt. I ena änden är det världsklass och i andra änden är det en ohållbar arbetsmiljö och en effektivisering/ centralisering av förlossningsvården där barnmorskor och födande liksom kastas av det skenande tåget.

Just nu läser jag Biopolitics on Birth, ett magisterarbete författat av min vän Lisa Rahbek som är kulturantropolog.

Lisa ”under cover” i sjukhuskläder i León Nicaragua

Hon reste till Nicaragua för att studera deras förlossningsvård; där mötte hon å ena sidan en väldigt hospitaliserad sjukhusvård där de flesta förlöstes med kejsarsnitt (många kvinnor var rädda för sjukhusen av den anledningen) och där barnmorskorna  i sin tur assisterade vid de vaginala födslarna som oftast skedde i hemmen på landsbygden. Antingen eller. Den äldsta barnmorskan, Manuela, var kritisk till alla kejsarsnitt:

Hembarnmorskan Manuela till vänster

When you hear a woman that had a baby it’s always C-section, C-section, C-section. And if it’s the first child, they perform a C-section. And if it’s a woman with ten children they perform a C-section as well. Unless everything ’s already set and the baby’s on it’s way out they perform a C-section. They shouldn’t perform a C-section just cause the delivery isn’t fast enough. I don’t think it’s good at all.

Även om den verkligheten skiljer sig åt enormt från vår verklighet med  läkare som uttalar sig så klokt som Olof Stephansson i Aftonbladet så är det en bra bild av hur vi  människor har ganska svårt att förhålla oss till födandet där teknik och interventioner anammas på olika sätt i olika kulturer. Gemensamma nämnaren är att vi har svårt att trycka in det vaginala normala födandet på en marknad där det ställs krav på effektiviseringar och snabba flöden.

 

 

Triumf, utmaningar och möjligheter i Uppsala!

Igår var det internationella barnmorskedagen! Då passade Barnmorskeprogrammet i Uppsala på att fira sitt 10-årsjubileum. Dagen kunde inte ha varit bättre vald för vårsolen sken sådär ljuvligt över Uppsala slott, Akademiska sjukhushet, Carolina Rediviva, Botaniska trädgården och myllret av människor som längtat efter våren och nu samlats vid Fyrisån eller på något passande fik. Jag promenerade uppför slottsbacken till föreläsningssalen. Med en glass i handen.

Professor Agneta Skoog Svanberg invigde dagen med att berätta om själva startskottet för barnmorskeutbildningen i Uppsala, då för 10 år sedan. Om allt som har hänt, vilka utmaningar de har tagit sig igenom (att få tillräckligt med platser till den verksamhetsförlagda utbildningen har varit en alldeles särskild utmaning) och var vi står idag.

Margareta Larsson, barnmorska och docent, fortsatte med att berätta om 300 år av utveckling, utmaningar och möjligheter för barnmorskor i Sverige. Exempel på utmaningar vi står inför är den ökade centraliseringen av förlossningsvård när förlossningsavdelningar i glesbygd läggs ner.

Eva Nordlund

Eva Nordlund, vice ordförande i Svenska barnmorskeförbundet, tog vid. Hon berättade om barnmorskeförbundets arbete – vårt eget yrkesförbund! Hon betonade vikten av att vi barnmorskor håller ihop som kår – tillsammans är vi nämligen starka och kan driva på i olika frågor som vår profession vill värna om. Vi fick även se bilder från hennes och Mia Ahlbergs (ordförande i barnmorskeförbundet) träffar med Englands och Hollands barnmorskeförbund. Vi står inför olika utmaningar i de olika länderna men har  ändå så många gemensamma nämnare som de barnmorskor vi är. ”Barnmorskebristen” i landet (eller svårigheten för vissa arbetsgivare att rekrytera barnmorskor) leder till funderingar på nya lösningar på politisk nivå, så kallad taskshifting. Ska undersköterskor ta över en större del av barnmorskans arbetsuppgifter? Att fundera över varför var tionde barnmorska arbetar med annat än det de är utbildade till vore att lägga fokus på rätt ställe.

Cornelia Andersson och Veronica Hornoz Ledoux, båda barnmorskestudenter i Uppsala men nyligen hemkomna från sin praktik på en förlossningsavdelning  i Tanzania berättade om sina upplevelser. Mammorna har med sig egna födelsekit till förlossningen och barnen lindas in i särskilda kangas efter födseln. Det är ett sätt att id-märka barnen! En annorlunda verklighet som det var spännande att få en glimt av.

Laila Johansson var en av de barnmorskeskestudenter som gick ut med den första kullen då för 10 år sedan! Hon berättade om den första nervösa tiden som barnmorskestudent och förvandlingen till den erfarna barnmorska som hon nu är. I höst blir hon en av två huvudhandledare för studenterna på förlossningen! Hon är även ordförande i Uppsalas barnmorskeförbund.

Jag och Johanna under en bild på nästan hela inspirationsgruppen!

Sen var det Inspirationsgruppens tur! Jag, Johanna Elwinger och Elin Ternström representerade gruppen den här dagen. Johanna inledde med att berätta om hur vi blev till hösten 2014. Vi kom till lite i efterdyningarna av barnmorskeupproret i Uppsala samma vår. Ambitionen är att verka för en spridning av viktig barnmorskekunskap, skapa utbyten oss barnmorskor emellan och på så sätt stärka vår profession. Vi har medvetet valt det positivt klingande namnet ”Inspirationsgruppen” och vänder oss till alla som kan tänkas vara intresserade av de här frågorna! På så sätt blir det både fortbildning för barnmorskor och folkbildning för alla intresserade.  Ett winwin.

Elin Ternström, jag och Johanna Elwinger

Jag berättade om de inspirationsträffar och workshops som vi har anordnat hittills. Den första träffen vi ordnade var den om vattenfödslar. Liisa Svensson och Maria Ahlbom kom och höll en mycket uppskattad föreläsning! De är några av de barnmorskor i Sverige idag som har kunskap, erfarenhet och expertis på det här området. Eftersom vattenfödsel endast är ett alternativ för en frisk mamma och ett friskt barn med ett normalt förlossningsförlopp så faller det också under vårt barnmorskeparaply! Om vi vill att den här kunskapen ska finnas – och i förlängningen att vattenfödslar ska finnas som ett alternativ till annan mer medicinsk smärtlindring så måste vi utbyta kunskaper med varandra och driva den här frågan framåt. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss!

Jag berättade om när författaren Pia Höjeberg gästade oss under förra våren och den mycket uppskattade workshopen om upprätta förlossningsställningar som Kristina Lundberg och Liselotte Widen från BB Stockholm kom och höll! Den blev det rusning till – platserna tog slut på bara några dagar. Eftersom efterfrågan var så stor så anordnade vi workshopen en gång till så att fler skulle få möjlighet att gå! Vår senaste inspirationskväll handlade om stöd. Då bjöd vi in barnmorskan Gunilla Aneblom och doulan Emma Philipsson (också känd från sin omåttligt populära podcast Förlossningspodden!) att ge sitt perspektiv på stöd innan, under och efter födseln. Elin Ternström fortsatte med att ge förslag på inspirerande poddar, bloggar och instagramkonton att följa! Hon pratade även om våra förhoppningar inför framtiden; fler alternativa vårdformer, alternativ inom den redan existerande vården och fler tillfällen att utbyta kunskaper med varandra inom professionen.

 

Emma och Maria, talespersoner för Födelsevrålet

Eftermiddagen avslutades med en föreläsning av Emma och Maria från Födelsevrålet! Födelsevrålet är en brukarorganisation och den första i sitt slag i Sverige. De berättade hur organisationen blev till  som en reaktion på nedläggningen av  två fungerande förlossningenheter; Södra BB och BB Sophia. Sedan har organisationen vuxit och kommit att handla om hela Sveriges förlossningsvård. De vill verka för en trygg och individualiserad förlossninsgsvård för alla blivande föräldrar i hela Sverige. Deras värdegrund:

Födelsevrålet är en demokratisk, fristående, partipolitiskt och religiöst obunden organisation för dig som vill engagera dig i en trygg förlossningsvård. Alla människor är olika och har olika bakgrund och olika behov – därför bör vården utformas efter detta, med trygga och likvärdiga valmöjligheter som kan passa alla individer, oavsett var i landet den födande bor.

Min kropp. Mitt barn. Mitt val.

Detta vill kvinnor ha!

Tack för en fin och inspirerande eftermiddag och kväll ihop med kära kollegor!

 

 

Vårkänslor

Så kom den. Dagen då vårsolen lyste och himlen var blå. Vindstilla. Precis när april höll på att gå över i en mikrodepression av hagel, snöblandat regn och råkall vårkyla så kom räddningen. Idag klev jag ut i trädgården och började påta. Åkte och köpte barkmull och gödsel, spontanshoppade  fem pelargoner i olika färger. Vår radhustäppa är minimal men alldeles underbar. Jag och min yngste son räfsade bort löv, slet bort fjolårets vissna perenner  från rabatterna och sådde gräsfrö på den plätt av gräsmattan som alltid blir en lervälling när vårfloden kommer. Nu är det toppdressat och klart. Nygödslade rabatter. Hela grannskapet har visst smittats av vårsolen för plötsligt är alla ute och påtar.

Jag förundras ibland över det där som säger poff! Grönskan i juni är precis ett sådant poff. Det där som först går långsamt, trevande och försiktigt för att sedan explodera i ett stort nu. Det finns andra processer i livet som också plötsligt säger poff. Just nu är jag doulajour åt flera födslar och varje födsel är som ett enda stort sprakande fyrverkeri. Först det där smygande och trevande, något som kanske kan vara  förvärkar (en föraning) eller en latensfas? Väntan. Sedan går det så rasslande fort och plötsligt är alla över på den andra sidan. Att sugas in i ett nu. Det gillar jag.

Alla som är intresserade av hemfödslar är välkomna på ett informationsmöte den 10 maj kl 17-18:30  på Allvis familjehälsa, Tideliusgatan 12 i Stockholm. Nu på fredag är det 10-årsjubileum för Uppsalas barnmorskeprogram här i Uppsala. Då hoppas jag få träffa många av mina kollegor här i Uppsala! Jag är också väldigt nyfiken på er barnmorskestudenter som går ut nu i vår och som kanske har hunnit skriva klart en magisteruppsats? Jag blir jätteglad för de arbeten eller uppsatser som ni mailar till mig. Så ni som vill att fler ska få ta del av ert arbete, maila till info@fodamedstod.se

När jag glömde selfiepinnen hemma!

Expressen och Karin Bulow Orrjes gravidpodd fick en superstart! Det var många som lyssnade när Malin Olsson (mera känd som” fredagkväll med Malin” härhemma) berättade om sin härliga graviditet. Lyssna gärna! Jag blev glad.

 

Idag har vi haft träff med Inspirationsgruppen hemma hos Elin. Det var en sådan där solig Uppsalamorgon, ja vårensförstadagkänsla när solen skiner in på precis rätt sätt, det nybakade brödet smakar gott och sällskapet är så himla trevligt! Vi har pratat ihop oss inför inspirationskvällen den 19 april som ska handla om stöd. Det finns några platser kvar! Ta chansen – anmäl er till inspiragruppen@gmail.com

Vi förberedde också föreläsningen vi ska hålla på barnmorskeprogrammets 10-årsjubileum här i Uppsala. När det blev dags för fotoshoot så fick alla trängas för att få plats på bild. Men det blir ju å andra sidan så mysiga och härliga groupies när man glömmer selfiepinnen hemma!

Nybörjarminor och barnmorskeproffs

 

Igår träffade jag tre av mina riktigt kära barnmorskevänner på Katalin i Uppsala. Vi är ett gäng som har följts åt sedan det begav sig för sju år sedan i Uppsala – då några av oss började läsa till barnmorskor! Någonstans där när vi var alldeles nya på utbildningen och precis hade klarat av vår första  tenta eller höll på att plugga som bäst ( jag minns inte riktigt) så gick vi ut och åt på Katalin. Vi drack vin och kunde inte sluta prata. Allt vi skulle få erfara som barnmorskor låg framför oss och det kändes jättespännande! Pirrigt. Nervöst. Och alldeles underbart. Det var som att få öppna dörren till en ny värld – tillsammans.

Men utbildningen och tiden som ny barnmorska var inte bara en lärorik walk in the park, det var en i allra högsta grad omtumlande tid som också var smärtsam, jobbig och enormt utmanande! På alla sätt. Och på olika sätt för var och en av oss. Så vi har gråtit ihop och skrattat ihop och pratat födslar och funnits vid varandras sida under hela den här tiden. Jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Utan mina nära barnmorskevänner som har funnits där och burit mig när saker har gjort ont och jag har gått sönder litegrann – ja då hade jag inte suttit här och varit så glad som jag faktiskt är idag.

Det har gått några år sedan den där första gången på Katalin och vi träffas fortfarande! Men vi kan nu prata om saker med ett lite behagligare avstånd; det finns en djupare kunskap och erfarenhet där – en annan förankring. Jag förundras över de proffs mina vänner har blivit! Barnmorskeproffs. För det är vad som händer när alla nybörjarminor är avröjda och livet som barnmorska går vidare.

Emma, Linn och Maja

Det är ett sant privilegium att få följas åt ihop.