I vår kultur är vi ofta inriktade på att genom en prestation uppnå ett visst resultat. Att göra saker aktivt, skriva bra på tentor, uppfylla våra goals och kämpa mot nya mål. Det genomsyrar ibland även vår syn på födandet. Oj vad många gånger jag har fått serverad bilden av födandet som en prestation: bergsklättring upp på toppen av Mount Everest. Jag tycker inte att själva bergsklättringen är någon bra liknelse. Det resliga berget i sig möjligen. Men om ett berg är något som ska besegras och erövras så kan födandet tvärtom drabba oss när vi är som mest avslappnade, ibland i bilen på vägen in till sjukhuset. För födandet kan i allra högsta grad upplevas som något som vi inte styr över själva, till skillnad från bergsklättring som ofta är resultatet av lång planering och en noggrann kartläggning av kroppens förmågor.
Hur kommer det sig att födandet kan drabba vissa av oss med full kraft medan andra måste kämpa – och få all möjlig hjälp utifrån för att hela förlossningen ska fortsätta framåt?
Hormonspelet som reglerar födandet
Det hormonspel som är med och reglerar födandet är oxytocin, prostaglandin, adrenalin och endorfin. Detta hormonspel är intrikat och inte helt enkelt att förstå sig på för någon utomstående. Däremot är det ganska enkelt att förstå sig på det resultat som blir. Det är lätt att se när en förlossning går framåt eller när den inte gör det. I princip fungerar det så att ju mer av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mer effektiva värkar som hjälper barnet ut i världen. Ju mindre av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mindre effektiva värkar och desto mer hjälp som kommer att behövas utifrån.
Oxytocin stimulerar alltså till kontraktioner av livmodern under förlossningen och sedan till utdrivningen av mjölk vid amningen. Ju mer stressfyllt ett amningstillfälle upplevs, desto svårare blir det att få mjölken att rinna till. Detsamma verkar gälla under förlossningen. Det beror på att stress och rädslor stimulerar ett helt annat system i våra kroppar, nämligen det sympatiska nervsystemet och frisättningen av adrenalin. Det finns inget så stressfyllt som en unge som skriker av hunger men som inte vill ta bröstet och amma, trots upprepade försök. Det är som gjort för att man ska känna pulsen stiga och svetten klibba runt nacken. Och när barnet väl tar bröstet, då kommer det garanterat att dröja innan mjölken rinner till. Det beror på att det tar lite tid för oss att att lugna ner kroppen medan det ofta går blixtsnabbt för oss att komma upp i varv.
Det hjälper alltså oftast inte att tänka mål och prestationsinriktat när det gäller kroppsliga processer som är beroende av vårt lugn och ro-hormon: oxytocin. Att bli arg på kroppen för att den inte vill är som att täppa till kranen av oxytocin med segt gummi.
Tillit och laid-backness
Min egen erfarenhet är att avslappning och framförallt tillit är centralt för att kroppen ska komma ner i varv sig och stimulera det kroppsliga lugn och ro-systemet (som är en del av det parasympatiska nervsystemet i vårt autonoma nervsystem) som i sin tur hjälper till att frisätta det livsviktiga hormonet oxytocin. En tillit till att kroppen faktiskt kan – trots att det krånglar just nu – kan vara helt avgörande. Det gäller flera kroppsliga processer. Tillfällen där amningen krånglar. Under en graviditet när vetskapen om att den förra förlossningen inte alls gick framåt på ett bra sätt ligger och skvalpar i bakgrunden. Eller för den som drömmer om att få fler orgasmer vid sex. Inget hjälper kroppen så lite vid dessa tillfällen som känslor av rädsla, stress och ångest. Även om de är helt naturliga känslor att ha så är det istället känslor av laid backness, lugn och ro men framförallt -en tillit till kroppen – som till slut kommer vara det som låser upp och får krampen att släppa.
När kroppens egen kramp har släppt blir det lättare att ta itu med de verkliga problemen, de som man kan behöva professionell hjälp från någon utomstående för att kunna reda ut.
Latensfasen, den otroligt viktiga första fasen av förlossningen
Egentligen gillar jag inte riktigt uttrycket latensfas, för det låter som om något är på tok. Som om något inte är riktigt på riktigt. Det är bara latensfas. Så mycket besvikelse när man får det bekräftat. Jag gillar mer att tänka på latensfasen som the first stage of labour. Första fasen av förlossningen. För det är ju precis det som latensfasen är! Utan latensfasen blir det oftast ingen förlossning. Den är otroligt viktig. Det är då livmodertappen mjukas upp och öppningen riktas framåt istället för bakåt. Om livmodertappens jobb under graviditeten har varit att hålla ihop och täppa till barnets utgång så blir dess jobb under latensfasen istället att mjukas upp, sakta försvinna för att senare helt utplånas. Häftigt tycker jag.
Detta sker inte så sällan ganska långsamt och under många timmar – ibland under flera dagar. Ja, det är helt normalt att kroppen tar tid på sig under latensfasen. Det är också just tiden under latensfasen som kan ställa till det. Vi blir otåliga helt enkelt. Men vår otålighet struntar oftast kroppen i för den behöver sin tid.
Små tecken på att något är i görningen kan vara att det kommer lite blodblandat slem i trosorna. Det är slemproppen som är först ut helt enkelt. För allt som under graviditeten har täppt för utgången måste bort. Ibland kommer det en mindre blödning. Men oftast börjar det med korta värkar som liknar mensvärk. De är korta (kortare än en minut) oregelbundna och hanterbara. Med långa pauser emellan dem. Vad som är hanterbart är givetvis högst individuellt men ofta brukar det gå att prata sig igenom värkarna under latensfasen, eller iallafall ligga ner och vila sig igenom dem. Och när man tror att nu, nu är det verkligen på gång, ja då kanske värkarna plötsligt slutar att komma. Det är typiskt för en latensfas. Det är typiskt för den första fasen av förlossningen helt enkelt.
Kan man göra något för att få fler värkar så att förlossningen kommer igång på riktigt?
Det är en myt att man ska kunna snabba på förlossningen och komma igång med fler värkar genom att vara aktiv och röra på sig, ta en promenad eller gå i trappor. Det finns inget bevis för att det leder till värkar. Däremot kan det vara skönt med en promenad så det behöver ju inte vara fel. Men det kan också vara klokt att spara på krafterna och bara vila. Kapitulera. För under den här första fasen av förlossningen rekommenderas du oftast att vara hemma. Varför? Jo för att hemmet för de flesta är det absolut bästa stället att vara på under de timmar som latensfasen varar. Den här fasen av förlossningen kräver tålamod framför allt annat och på sjukhuset finns oftast inte så mycket av just den varan.
Allt som får dig att slappna av och som ökar din avspänning är bra att ta till nu. För när kroppen känner att det är tryggt så frisätts ofta mer av förlossningshormonet oxytocin, det som driver hela förlossningen framåt. Värme och bad brukar kunna bidra fint till det. För en del funkar bad så bra som både avslappning och smärtlindring att de helt enkelt inte behöver någon annat att ta till – de stannar i badet under hela förlossningen. Men för många är det framförallt under latensfasen som värmen från badvattnet verkligen hjälper till att lindra smärtan och också får kroppen att slappna av både under men även mellan värkarna.
Avspänning, rytm och avledning
Beröring och massage från en kärleksfull partner kan också öka på din avspänning. Om du har tänkt använda dig av TENS så kan det vara bra att börja med det tidigt så att du får in tekniken. Man kan se latensfasen som en lång generalrepetition inför öppningsskedet eftersom den ofta bjuder på tillfälle att verkligen träna på att följa rytmen med värkar och vila däremellan. Men ibland blir latensfasen tråkigt lång och efter x antal bad kan avledning vara det bästa för att du inte ska tappa modet helt. Titta på en bra serie eller ta en fika med nån som får dig att tänka på annat helt enkelt.
När ska man åka in till förlossningen?
Eftersom de allra flesta föder på sjukhus i Sverige idag så blir det ofta en balansakt att försöka pricka in fönstret där det inte är för tidigt men inte heller för sent att åka in till förlossningen. Om latensfasen blir lång är detta svårare. Att komma in till sjukhuset ”för tidigt” och bli hemskickad igen innebär ofta en känsla av bakslag. Men att komma in till sjukhuset för tidigt och få stanna kvar är inte heller optimalt. Själv tror jag att organisationen runt födande behöver bli bättre på att se och utforma det professionella stödet till kvinnor som är i latensfas. Kanske genom att utveckla stödet till födande i hemmet?
Men mitt tips till dig som undrar om det är dags att åka in är att ringa in till förlossningen och berätta vad som pågår helt enkelt. Försök låta kroppen guida dig. Idag finns det så många värkappar och hjälpmedel som får oss att stanna kvar i det kognitiva och det är lätt att tappa kontakten med kroppens egen fysiska process.
Andra tips på vad som kan hjälpa under latensfasen
Jag ställde frågan – Vad hjälpte dig att hantera latensfasen? på min instagram story och här är några av de svar jag fick:
Att göra exakt vad jag kände för! Vila, vanka, dansa, bara följa impulser. Våga följa impulser.
Yogaandning
Varmt bad helt klart!
Avledning – titta på en serie och låtsas som ingenting var bevisligen väldigt effektivt.
Dans & bad.
Tror inte jag hade nån men jag räknade ner från 30 under värk.
Här är när jag var i latensfas hemma under min femte förlossning! Uppallad i soffan med bekväma kuddar, stämningsfull musik och tända ljus.
Vad hjälpte dig att hantera förlossningens första fas? Om du har upplevt en sådan, vill säga. Berätta gärna!
Den här veckan började så fint, ja jag fick äntligen gosa med barnens yngsta kusin! Underbart.
Och igår föreläste jag för tredje året i rad på Barnmorskeprogrammet här i Uppsala! Så roligt! Jag blir alldeles mjuk nånstans långt därinne över att återigen få träffa en hel klass med aspirerande barnmorskor. Der finns något så väldigt hoppfullt med det. Min föreläsning heter FÖDA MED STÖD – föda hemma och den berör allt det som jag har mött under mina år som barnmorska. Vilken kontext och vilken vårdmodell vi föder i spelar roll för utfallet. Jag försöker att vrida och vända på begreppen och nyansera bilden av hur ett födande borde gå till. Jag berättar om hemfödslar i Sverige. Självfallet går jag igenom den forskning som finns på området.
(Jag vet förresten inte varför vi envisas med att kalla det för en hemfödsel när vi inte säger sjukhusfödsel? Det är en födsel, eller för all del en förlossning, och den behöver ju inte definieras av själva platsen där den äger rum.)
Det där svårfångade midwifery. Vad är det? En vårdmodell? Ett arbetssätt? Vi vet iallafall att doulor är en grupp som har ryckt fram och svarar mot den efterfrågan som finns hos födande kvinnor på:
Stöd
Trygghet
Kontinuitet
Delaktighet (autonomi och självbestämmande)
Ett mer salutogent och holistiskt förhållningssätt eller perspektiv
Som tur är så finns det nu flera caseloadprojekt i Sverige där barnmorskor får komma fram och jobba i mer relationsbaserade vårdmodeller som erbjuder födande kvinnor mer kontinuitet, stöd och delaktighet i sin vård. Det kan sammanfattas med ett ord: trygghet.
Vi håller på och förbereder inför en stor renovering av källaren. Det ska bli två fina tonårsrum, ett allrum med tv, ett gästrum, ett stort förråd och en STOR tvättstuga som också ska kunna fungera som husets träningslokal med bastu och dusch. Det kommer att bli så fint! En dag. Men oj vilken tid det tar att gå igenom så många flyttlådor. Minnen, dagboksanteckningar, viktiga papper som har hunnit bli oviktiga – fotografier. Jag kom över en bunt fotografier som jag helt hade glömt bort och oj vad det högg tag någonstans där i maggropen. Mina barn förstås. Så fina, små, vackra och underbart söta. Och vi, så unga föräldrar! Ganska söta vi också.
Här är jag 27 år gammal, trebarnsmor och sjuksköterska. Hade hunnit med att vara föräldraledig i USA och jobbat på barnsjukhuset i ett år.
Så kom jag att tänka på mina olika förlossningar och hur de har påverkat mig på olika sätt! Eftersom jag håller på att läsa Factfulness av Hans Rosling så har jag fått ett begrepp för det där som de flesta av oss gör i början efter en förlossning: vi generaliserar.
Första förlossningen och generaliseringsinstinkten
Hur den första förlossningen blev, ja det sätter tonen för för alla de kommande förlossningarna. Och om det inte blir några fler barn så kommer upplevelsen ändå att ge resonans genom hela livet. Det är nästan skrämmande vilket vägskäl det är att föda sitt första barn. Eftersom vi inte är mer än människor så generaliserar vi gärna utifrån hur just vår första förlossningsupplevelse blev. Det är både bra och dåligt. Bra för att alla upplevelser är sanna. Dåligt för att det kan bli jättetokigt om vi generaliserar utifrån en enda upplevelse.
När jag födde mitt första barn var jag ett oskrivet blad som förlossningsvården kunde skriva en mindre roman på. Här är ett index över dessa romankapitel:
Lång latensfas
Sovdos
Sovdos
Uppgiven, trött, slut
Lustgas
Lustgas
Epidural
Värkstimulerande dropp
Lycka
Invigd i föräldraskapet. Så lycklig över min första dotter!
Jag hade länge svårt att höra andras förlossningsberättelser som bestod av helt andra kapitel än de som fanns i min roman. Särskilt svårt hade jag för att höra alla de stärkande och positiva berättelserna! Herregud, det var ju som att läsa värsta självhjälpsböckerna. Föda av egen kraft och sånt. Hu! Jag fattade verkligen inte då hur man kunde vilja föda barn utan en epidural till exempel.
Idag vet jag vilken makt som ligger i förlossningspersonalens händer. Hur man beter sig i förlossningsrummet under någons första födsel kan nämligen eka genom alla de andra födslar du kommer att få uppleva.
Andra förlossningen
Inför vår andra förlossning ville jag vara mer förberedd. Jag läste på. Övade att andas på konstiga sätt (men kände instinktivt att det var fel att träna på andningen, det blev bara snurrigt i huvudet). Vi gick en förlossningsförberedande kurs med Janette Brandt! Och det var precis den inspiration jag behövde. Någonting i Janettes smittande entusiasm var så läkande för hon hade ett helt annat sätt att se på födandet än alla de andra som jag mött på min väg. Hon pratade inte barnmorskans språk. Inte förlossningsläkarens språk. Inte narkosläkarens språk. Hon pratade på som om födandet inte alls självklart var sjukhusets angelägenhet. Man behövde inte alls komma till sjukhuset och ”ta det som det kommer”. Det gick fint att ta både sin förlossning och föderummet i anspråk. Hon var befriande kavat – helt frikopplad från någon institution.
Hur kunde nån som inte själv jobbade på förlossningen hands on med förlossningar veta så mycket om dynamiken i födandet?
Inför min andra förlossning var jag alltså taggad på att ta min födsel i anspråk. Jag ville få äga den där stunden på sjukhuset lite mer. Det blev högsommar och jag läste ut Ian M’c Ewans ”Saturday” samtidigt som jag fick dropp med extra järn på sjukhuset. Det var så fint att ligga där i solen och få läsa en av mina favoritförfattare medan droppet tickade in. Jag njöt. Alltså, den sommaren. Han kom sent en sommarnatt, eller tidigt en sommarmorgon, beroende på hur man ser det. Ja, jag fick äga min förlossning lite mer. Men det var ingen walk in the park för det.
Min andra stora, stora kärlek.
Bearbetning av sina egna förlossningar
Bland det första som brukar hända på en doulautbildning, eller i början av en barnmorskeutbildning, är att alla börjar bearbeta sina egna erfarenheter av förlossningar och allting som hör därtill. Amning, amningsstöd, förlossningsstöd, traumatiska händelser, vad personalen sa, smärtlindring som togs… Det rör upp känslor när man behöver lära sig att förhålla sig till födandet utifrån.
Att lära sig att se bredare innebär att separera den egna upplevelsen, ja sluta filtrera andra förlossningar utifrån den egna förlossningsupplevelsen. Det kan tyckas självklart men kan vara ganska svårt i början.
Tredje förlossningen
Jag började jobba på barnsjukhuset och blev med barn igen. Vardagen var ganska tuff. Sjukhustiderna, alltså kvällar, helger, tidiga mornar och nätter var svårt att kombinera med småbarn och ännu en graviditet. Barnen blev ju sjuka titt som tätt så som dagisbarn blir. Men jag blev också sjuk varje gång! Det slog aldrig fel. Alla sittningar på barnakuten med gravidmage och ett litet febrigt skrott minns jag som om det var igår. På många bilder från den tiden ser man att jag hade det ganska kämpigt. Kanske började min depression redan innan hon var född?
Vårt tredje barn i min famn!
Det gick så snabbt när hon kom till världen den där snöiga marsdagen. Min minnesbild från den morgonen är att jag sitter på pilatesbollen och försöker ta värkarna, en i taget. Andas mjukt, följa med, dyka ner i den brinnande värken. Men mina två små barn förstår inte alls varför mamma vill vara ifred från dem helt plötsligt. Så de turas om att springa in och ut ur rummet – så fort dörren stängdes skulle små barnhänder prompt öppna den igen. Åh, barnvakten kunde inte komma fort nog!
Världens goaste unge födde jag den dagen. Ja hon var som en mjuk smekning mot min kind.
Det var tur för perioden som låg framför oss blev ganska tung och jobbig. Jag fick en förlossningsdepression. Och jag lovar att skriva mer om det i ett eget inlägg någon gång, för det förtjänar verkligen ett alldeles eget inlägg. Men som depressioner fungerar, så fungerar även förlossningsdepressioner. Jag kände mig alldeles tom inuti, som ett skal utan innehåll. Hela min riktning försvann. Jag försökte rycka upp mig på egen hand minns jag, men det gjorde bara saken värre. Inget ryck i världen kunde hjälpa mig. Det var som kvicksand, ju mer jag fäktade desto djupare sjönk jag.
Till slut sökte jag hjälp och fick det. Jag som tidigare varit väldigt skeptisk mot antidepressiv medicin (varför?) fick uppleva hur det var när depressionen vände. Jag minns när jag kunde ta en tupplur igen och känna mig trygg och lugn inombords, fri från oro. Jag kom ut, började ta promenader och orkade masa mig iväg till ett Friskispass. Hela den erfarenheten gjorde mig så ödmjuk.
Aldrig mer tänka att en deprimerad människa bara borde rycka upp sig.
Vi vågade få ett fjärde barn!
Ja tänk att vi vågade det. Men först blev jag färdig barnmorska och hann jobba i precis ett år på förlossningen. När jag skulle föda mitt fjärde barn så åkte jag till jobbet för att föda, en mycket märklig känsla. Han låg lite tokigt och det blev inte riktigt den harmoniska upplevelse som jag hade hoppats på. Men det blev bra till slut! Och han är heelt underbar, vår Martin.
På café med våra två små!
Men sen fick vi inte sova på tre år. Det är en annan historia som jag inte vet om jag orkar dra. Om jag orkar så gör jag det.
Femte förlossningen!
Jag är så glad att vi vågade bli föräldrar en femte gång. Graviditeten blev jobbig. Men vid det här laget hade jag hunnit vara med på så många förlossningar och verkligen fått ett helt annat och nytt perspektiv på det här med födande. Jag insåg hur färgade mina egna förlossningar hade blivit av den kontext som jag hade fött i. Ingen är befriad från den kultur som råder. Och barnafödandet är inte befriat från kultur och sedvänjor. Inte ens i Sverige.
För mig blev det viktigare än något annat att få känna mig trygg, eftersom jag visste att det skulle hjälpa mig att föda barn på mitt sätt. Alltså, jag förstod det på djupet den här gången. Inte på ytan. Hur det blev? Ja, den historien kan du läsa här: När hon kom till världen
Det var en gång en liten familj. Foto: Lovisa Engblom
Describes the effect of being strengthened, enabled and authorized in the birth process.
Ulfsdottir et al., 2016
Det viktiga är inte hur man har det utan hur man tar det. Den förnumstiga frasen har ni säkert hört några gånger. Men det ligger någonting i det uttalandet! Vid barnafödande så handlar det inte enbart om att komma hem med ett friskt barn, även om det är viktigast. Det handlar i allra högsta grad om vilken upplevelse som man också kommer hem med. För precis som barnet ska bäras och kånkas på så ska upplevelsen och känslan från födseln bäras runt på och levas med. Minnen från en upplevd traumatisk förlossning kan påverka hela det kommande livet.
Kvalificerad omvårdnad innebär att respektera olika och individuella sätt att föda barn på. Ibland behövs ett medicinsk ingripande i förloppet, och det kan göras på ett mycket respektfullt sätt. För samtidigt som vi barnmorskor och läkare behöver göra kvalificerade medicinska bedömningar av mor och barn under förlossningar så är det viktigt att vi gör vad vi kan för att optimera förutsättningarna för en god upplevelse av barnafödandet. Det är inte enbart doulans roll att skydda upplevelsen och att hålla ”space” – det kan även läkaren, barnmorskan eller undersköterskan göra.
generell rekommendation om epidural som smärtlindring?Kan det leda till att fler får en mer positiv upplevelse?
Nej det verkar inte så. I en dansk uppföljande studie som inkluderade 905 förstöderskor (Maiumburg et al., 2016) såg man att riskfaktorer för en mindre positiv upplevelse av förlossningen fem år efter var:
Användning av epidural under födseln
Att inte ha fått använda vatten som smärtlindring i så hög utsträckning
Att inte ha fött spontant vaginalt
De kvinnor som rapporterade mest positiva upplevelser fem år efter födseln var de som hade haft färre medicinska interventioner.
Kvinnors upplevelser av vattenfödslar
Hanna Ulfsdottir et al., 2018 intervjuade kvinnor som har fött barn i vatten i ett försök att få en djupare och mer kvalitativ förståelse för vad det kan innebära för själva upplevelsen av barnafödandet. Genom att djupintervjua 20 kvinnor vaskades några övergripande teman fram:
Synergy between body and mind
Privacy and discretion
Natural and pleasant
Det omslutande vattenbadet hjälpte kvinnorna framförallt att hantera värkarbetet. Genom den smärtlindrande och avslappnande effekten som det varma vattnet gav så blev värkarna mjukare och lättare att hantera. Känslan av att befinna sig i ett mikro-hem och att ha en egen privat sfär i vattnet stärkte kvinnornas upplevelser av att vara fredade och skyddade och samtidigt mindre exponerade för omgivningen. Det i sig visade sig vara direkt stärkande. En av kvinnorna beskrev det som att byta från passagerarsätet till förarsätet under förlossningen.
Det omslutande vattnet verkade också hjälpa kvinnorna att slappna av och vara mer fokuserat närvarande under förlossningsarbetet. Många beskrev att den avslappnande effekten av det varma vattnet hade större effekt på smärtan än vad själva det varma vattnet hade.
Det kontinuerliga stödet är också viktigt
Summa summarum så är vattenfödslar ett fantastiskt verktyg att använda sig av under förlossningar, både för att behålla det normala normalt men också för att stärka kvinnors integritet, autonomi och goda upplevelse av barnafödandet. Men viktigt att komma ihåg är att vattenfödslar och ett kontinuerligt stöd av barnmorska oftast går hand i hand! Forskning visar att det är en vinnande kombination.
Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta henne.
Minns ni förlossningsberättelsen jag skrev, om när hon kom till världen min yngsta dotter? Jag beskrev hur det var att föda i trygghet och få en individualiserad vård först hemma och sedan på sjukhuset. Bland annat så respekterades vårt önskemål om sen avnavling.
Varför var det viktigt för oss med sen avnavling? Jo för att det finns blod i navelsträngen som får passera över till barnet om man låter bli att klippa navelsträngen på rutin direkt efter födseln. Det finns ungefär 100 ml blod i moderkaka och navelsträng och det motsvarar 30% av barnets blodvolym. Självklart ville jag att hon skulle få behålla sitt blod – istället för att det skulle kastas bort. I blodet finns stamceller, immunglobuliner, vita blodkroppar och järn. Sen avnavling är också det fysiologiska tillståndet. Att komma med en sax och klippa efter någon eller några minuter är ett nytt påfund som kanske kan vara motiverat ibland. Men eftersom vi ändå fick stanna i förlossningsrummet och i sängen iallafall i två timmar så kunde navelsträng och moderkaka få fortsätta att sitta ihop med min nyfödda under den tiden. Det är inte samma sak som en lotusfödsel där man låter navelsträng och moderkaka vara intakta tills de faller av (det tar ungefär 3 dagar). Det verkade opraktiskt och onödigt tyckte jag.
När jag arbetade i Norge i somras så fanns det ett barnbord på varje förlossningsrum. Där kunde barnläkaren eller barnmorskan hjälpa medtagna barn med andningen vid barnbordet utan att separera mor och barn – eller navelsträng och moderkaka från barnet. För det kan vara ännu viktigare för barn som är födda för tidigt och/eller medtagna vid födseln att inte navla av för tidigt.
Uppsala badade i sol under helgen. Det var helt enkelt en magisk annalkande- vår- helg med snö och sol, även om det nu syns precis hur skitiga allas fönsterrutor är. Smutsiga fönsterrutor är ett säkert vårtecken! Men det var också helgen då alla fördämningar äntligen brast och min syster och hennes man kom ut på andra sidan. Som mamma och pappa till en son. Två systrar fick en bror, ett föräldrapar fick en son, mina barn fick en till kusin, jag blev moster för tredje gången och mina föräldrar blev mor och farföräldrar för åttonde gången. Hur stort är inte det? Jag förundras fortfarande över hur många nya relationer som föds varje gång ett barn föds. Så igår promenerade jag runt med Hanna i barnvagnen i ett enda lyckorus och stannade till vid den här statyn som ringade in mitt stämningsläge alldeles utomordentligt!
Sen stannade vi till vid Legyme, de serverar vegetarisk buffé på Drottninggatan, och åt lunch. Tips för dig som letar bra lunchställen i stan! Jag köpte med mig några lunchlådor och promenerade vidare till Pelle Svanslös kvarter där min syster bor med sin familj. Så klev jag rakt in i den berömda bubblan – den som jag själv har lämnat för inte alltför länge sedan – och hjärtat gjorde frivolter och kullerbyttor när jag fick hälsa på vår nya familjemedlem. Att bli moster igen är så löjligt stort! Och vilken lycka att få födas in i familjen under så lugna och trygga omständigheter.
Det här en berättelse om att känna sig avvisad – att inte bli trodd på. Viktig i all sin enkelhet. Jag har fått tillåtelse att publicera den här på bloggen:
11.55 Plingar på dörren till BB. Jag får en till värk, står dubbelvikt. Hon som möter oss säger att vi ska få ett förlossningsrum. 12.00 Kommer in på förlossningsrummet. Barnmorskan frågar om en student får vara med. Jag säger att jag vill klä av mig, berättar att det känns som att bebisen kommer snart. Barnmorskan fortsätter fråga om studenten. Jag säger ja. Hon ger mig sjukhuskläder och går iväg för att hämta studenten. 12.03 Jag börjar byta om. Får en känsla av krystvärk. Känner paniken börja komma smygande, var är barnmorskan? Ber min sambo trycka på klockan. 12.05 Barnmorskan och barnmorskestudenten kommer in i rummet. Jag säger att jag vill krysta. De svarar att de ska undersöka mig först. Jag lägger mig på britsen. De ser huvudet på bebisen. Helt plötsligt går allt väldigt fort, slangar och apparater kommer fram. Först nu känns det som att de tror på mig när jag säger att jag vill krysta. 12.22 Min son föds.
När vi kom till förlossningen vid 9.30 var personalen väldigt stressad och frågade flera gånger om det var ”sug” i värkarna. Jag sa ja. Vattnet hade gått på natten och jag hade regelbundna värkar. Min andra förlossning. Hörde när de pratade med varandra att det inte fanns några lediga förlossningsrum. Vi blev hemskickade och rekommenderade att ta en promenad.
På pappret såg allt ut att ha gått bra. Frisk son, frisk mamma.
En sak är iallafall säker. Kvinnor krystade ut sina barn även innan den peppiga och lite famösa krysthejarklacken föddes. Den som ibland går igång som på en given signal inne i förlossningsrummen. När jag läste till barnmorska fick jag öva på att förlösa en docka i plast från en annan större docka i plast. I den övningen ingick att vara hejarklack och ropa ”Krysta, krysta! Håll andan, såja, såja. Andas. Andas. Försiktigt, försiktigt, tryck på”. Sen skulle jag sänka dockans huvud så att främre axeln föddes fram, sen skulle huvudet och barnkroppen höjas upp, upp! Det var lite som att lära sig ett recept utantill. Tre deciliter mjöl, sex deciliter mjölk och tre ägg, blanda – så blir det pannkakor. Ibland behöver man ju lära sig den vägen för att förstå vissa grunder. Problemet var att det var svårt att inte ta det hela bokstavligt. Såhär GÖR MAN. Alltid. Jag gjorde det.
Det är bra att vi har börjat reflektera över vad som egentligen är normalt i förlossningssammanhang. Kanske har vi snävat in lite för mycket? Precis som barns viktkurvor på BVC kan se lite olika ut – utan att någonting för den skull behöver vara fel – så verkar det som om förlossningar kan ta olika lång tid på sig utan att någonting för den skull behöver vara fel. En förlossning kan nå en platå, ett slags väntrum där det inte händer så mycket. Utdrivningsfasen och krystskedet är en delikat del av födseln och som barnmorska tjänar man ofta på en något avvaktande approach – forcerad krystning bör ses som den intervention det faktiskt är. Förr i tiden (1600-1700 talet) väntade man alldeles för länge med att kalla på förlossningsläkaren och när denne väl anlände var det oftast redan försent. Blotta åsynen av de kirurgiska instrumenten, de som barnmorskorna själva inte fick använda – var en skräck. Såhär beskriver historikern Adrian Wilson den skräcken:
Så länge alla instrument som användes var fosterdestruerande signalerade hans närvaro att man hade gett upp hoppet om barnet. Först när kunskap om förlossningstången blev allmän efter 1730-talet och kirurgen kunde, hypotetiskt, leverera ett levande barn, skedde ett genombrott i attityden till manliga förlossningspraktiker generellt.
Men problemet idag kan vara det motsatta – att vi avvaktar alldeles för sällan. Det är inte heller önskvärt. En forcerad krystning kan öka risken för andra komplikationer såsom påverkan på fosterljuden, stora vaginala bristningar och en uttröttad mor. Därför hoppas jag att barnmorskestudenter idag får kunskap om – samt själva får uppleva skillnaden – på forcerad respektive oforcerad krystning.
Ja så kom hon! Och känns redan så självklar. Det ska bli så roligt att berätta hela historien om dagen då hon föddes men det blir en annan gång. Nu är jag inne i bubblan och tänker vara kvar här så länge jag kan. För jag vet hur fort det går och att dagarna inte kommer tillbaka. Men jag vill skicka er alla en hälsning från bubblan! Vårt femte barn heter Hanna.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
