BB-marschfrossa!

Hela stora familjen redo för BB-marsch!

Igår var en på många sätt historisk dag. I hela 16 städer Sverige runt så marscherade vi för allas rätt till en trygg och säker förlossnings och BB-vård. Det var svårt att inte gripas av den mäktiga uppslutningen! I Stockholm marscherade flera tusen människor ihop. Jag var glad och stolt över att få tåga ihop med så många i min hemstad Uppsala. Mitt  åttaåriga syskonbarn skrek högst av alla i marschen:

”Ropen skalla!”

”BB åt alla!”

”När?”

NU!!

Tal på stora torget

Jag och Pyrola Bergsten som är sjuksköterska på neonatalavdelningen i Uppsala, talade på manifestationen. Två politiker var också inbjudna att tala, Vivianne Macdisi från Socialdemokraterna och Monica Lundberg från Liberalerna.

Pyrola Bergsten!

Pyrola bidrog på ett bra sätt med barnperspektivet – hur det slår mot de allra minsta och deras familjer när det inte går att bemanna neonatalavdelningar fullt ut. Hon berättade om anledningen till att så många sjuksköterskor sagt upp sig från neonatal i Uppsala; för att deras arbetsvillkor försämrades radikalt för ungefär ett år sedan. För att lösa situationen har man behövt flyga flera gravida till Finland under sommaren. Tack för ett bra tal!

Jag öppningstalade! Om du vill se hela talet så klicka på länken nedan:

                                                       Mitt öppningstal på BB-marschen i Uppsala!

Glädjande!

Foto: Lovisa Engblom

Det här gjorde mig glad. Ja det här ingav hopp för första gången på väldigt, väldigt länge. Förlossningskliniker i Stockholm får höjd ersättning

Ella Bohlin flaggar för en höjd ersättning till hela vårdval förlossning och det – om det blir verklighet – skulle kunna innebära en reell  och positiv förändring för hela förlossningsvården. Eftersom det innebär att klinikerna skulle kunna öka grundbemanningen av barnmorskor! Precis det som behövs. Till skillnad från tidsbegränsade pengar och anslag till tillfälliga projekt som i all sin välmening ändå inte ändrar på själva förutsättningarna för hur vården kan bedrivas. Det här kommer förbättra arbetsmiljön och på sikt locka tillbaka erfarna barnmorskor till förlossningsvården.

Vi är redo att se över ersättningen till hela vårdval förlossning och se hur den ska kunna justeras – uppåt förstås. Pengarna ska räcka för uppdraget, säger Ella Bohlin (KD).

Så jag hoppas att det inte blir tomma ord utan verklighet inom en överskådlig framtid. För det skulle samtidigt innebära att det lönar sig att driva på i frågor som handlar om en värdig förlossnings och BB-vård för alla kvinnor. Genom att gå ihop och arbeta strategiskt, belysa problemet från olika vinklar och komma med förslag på konstruktiva lösningar så kan man vara med och bidra till en förändring. Även om det krävs år av slitsamt och oavlönat arbete.

Imorgon är det dags att i 15 städer gå ihop och manifestera för en bättre förlossnings och BB-vård i hela landet! Jag kommer att göra det med glädje över att vi nu är så många som har fått nog, även om det ligger en djup sorg i botten. Idag går det att läsa en intervju om marschen i UNT.

Uppsalabor marscherar mot BB-krisen
Uppsalabor har tröttnat på brister i förlossningsvården. På söndag arrangerar de en protestmarsch.

– Det är delvis en feministisk fråga som handlar om att kvinnor och barn blir nedprioriterade i vården, säger Karin Tillberg.

Hon är en av flera Uppsalabor som är med och arrangerar BB-marschen. Initiativet till demonstrationen kommer från organisationen Födelsevrålet, och BB-marscher kommer hållas på flera platser i landet under 20 augusti.

Regionrådet Vivianne Macdisi (S), sjuksköterskan Monica Lundberg (L), barnmorskan Märta Cullhed Engblom och sjuksköterskan Pyrola Bergsten kommer medverka genom att tala efter marschen.

Märta Cullhed har jobbat på Akademiska sjukhuset men driver nu eget företag som barnmorska.

– Det är brist på platser i förlossningsvården, arbetsbelastningen är väldigt hög vilket gör att många erfarna barnmorskar slutar, säger hon.

Enligt henne påverkar detta gravida och födande i hela landet. Många känner sig ensamma och övergivna när barnmorskor inte finns tillgängliga. En del tvingas åka långt, utanför det egna landstinget, för att föda barn.

– Egentligen råder det ingen brist på barnmorskor. Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba under de här omständigheterna, säger Märta Cullhed Engblom.

Hon tycker att regeringen bör genomföra en nationell översyn av förlossningsvården, införa en förlossningsgaranti som garanterar förlossningsplats i det egna landstinget och säkerställa att varje födande har rätt till en egen barnmorska. Endast i undantag bör en barnmorska ha två förlossningar samtidigt menar hon. Enligt henne är det normala idag att en barnmorska springer mellan två eller till och med tre förlossningar.

Regionråd Vivianne Macdisi (S) tycker inte att vården är jämställd och håller med om att belastningen är hög.

– Den här frågan handlar i grund och botten om rättvisa. Vi måste prioritera kvinnors hälsa och förlossningsvården, säger hon.

Enligt henne har Region Uppsala en handlingsplan för att förbättra förlossningsvården och i nuvarande regeringsbudget kommer 500 miljoner satsas på förlossningsvården och kvinnors hälsa. Region Uppsala kommer under 2017 och 2018 få totalt 18 miljoner. En åtgärd är att ge mer resurser för att kunna anställa fler barnmorskor. En andra åtgärd är att utbilda ny personal.

Enligt Märta Cullhed Engblom är inte det en lösning eftersom förlossningsvården inte klarar sig med enbart nyutbildad personal. Hon tror att många barnmorskor skulle återvända till förlossningsvården om arbetsmiljön förbättras.

Vivianne Macdisi håller med om det och menar att det är viktigt att inte ha en strategi som bara handlar om att utbilda ny personal.

– Vi måste säkerställa en god arbetsmiljö, säger hon.

 

Vi ses på söndag!

På söndag arrangeras BB-marscher runtom i landet, ja i hela 15 städer!! Nu är vi MÅNGA som har fått nog av förlossnings och BB-krisen och vill markera detta. Här är länken till alla event.

Ni som bor i Uppsala, precis som jag, har fått en hälsning från arrangörerna av marschen:

Deltagare! OBS!! Detta är vår PRELIMINÄRA startpunkt! Vi väntar fortfarande på att tillståndet ska bli klart hos polisen. Men vi vill börja dela ut flyers för att sprida evenemanget utanför Facebook så vi lägger ut informationen här med. Vi ÅTERKOMMER så fort vi vet mer!

Jag kommer att vara öppningstalare på manifestationen i Uppsala. Vi ses där hoppas jag!

Vargen kommer!

Foto: Lovisa Engblom

Ja många har tröttnat på att höra talas om BB-krisen som aldrig tar slut. Vad som egentligen är kris har diskuterats och sakta förskjutits under de här åren. Är det verkligen kris om bebisarna  kommer ut och skriker för full hals?  Kan det vara kris om iallafall 9 av 10 Stockholmsmammor får föda på det sjukhus de själva har valt. Och hur i allsin dar kan det vara kris om vi har så fina siffror när det kommer till mödra och barnadödlighet i samband med förlossning?

Fast lite kris är det nog om mammor behöver flygas till Finland för att föda. Och när barnmorskor och neonatalsjuksköterskor i en allt stridare ström faktiskt lämnar sina poster några år in i krisen. Eller då blir problemet mer påtagligt och kräver en lite mer akut lösning. För det blir svårt att bedriva säker förlossnings och neonatalvård utan barnmorskor och specialistsjuksköterskor.

De politiska lösningarna på krisen har varit många, motstridiga och duttiga – mera vårdval kommer lösa krisen! Nej mindre vårdval kommer lösa krisen! Nyrenoverade, mobila förlossningsrum med badkar kanske får barnmorskor att vallfärda tillbaka? En långsam och vänlig  introduktion (läs anpassning) till den prosaiska verkligheten för nyutexaminerade barnmorskor – kan det få dem att vilja stanna i förlossningsvården? En besk medicin som intas långsamt under ordnade former kanske blir mindre besk i slutändan. Fler utbildningsplatser för barnmorskor anses  hursomhelst behövas. Eftersom de gamla barnmorskorna verkar ha fått fnatt. Pengaregn över en massa lovvärda men tillfälliga projekt – som ändå inte ändrar på själva anledningen till krisen.

Jag får lust att bara säga Bryt! Bryt! Stopp! Sluta!

Kan det vara så enkelt att det handlar om värdig vård, ja att pudelns kärna handlar om vad en värdig vård faktiskt är. Barnmorskor vill kunna ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande kvinnor vill kunna få en värdig vård i samband med sitt barnafödande. Det intressanta blir då – vad är en värdig vård?

Min skräck är att dö ensam på en hård brits i en korridor på en överfull akut. På samma sätt känner jag en skräck över att behöva föda i en skrubb på en överfull förlossning med barnmorskor som behöver låtsas att de har tid med mig.

De sista veckorna har debatten faktiskt vänt och ljuset har riktats mot lösningar som ligger närmare diskussionen om en värdig vård. Ja att det finns något som kan lösa upp knuten! Kanske inte så fort som alla önskar. Men över tid så skulle utvecklingen kunna bli den motsatta. Barnmorskor skulle strömma tillbaka till förlossningsvården för att få ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande – som kanske inte bryr sig så mycket om huruvida det är nymålat eller privat eller offentlig verksamhet de befinner sig i – som det faktum att de har en barnmorska hos sig när det verkligen gäller.

En barnmorska per födande kvinna.

 

 

Antalet hemfödslar i Stockholm har ökat med 80%

Foto: Lovisa Engblom

I DN 4/7 kunde vi läsa att antalet hemfödslar i Stockholms län har ökat dramatiskt under  år 2016.  Ökning av hemfödslar i BB-krisens spår.

Det var en väldigt fin intervju med Andrea Herrera som valde att föda sitt andra barn hemma. Hon beskrev sin första förlossning på sjukhus som en upplevelse  av att hela tiden bli övergiven av barnmorskan som behövde skynda till nästa föderum:

Barnmorskorna var ständigt var på väg till nästa rum, till någon föderska som var i ett mer pressat läge än hon.

– Nej, lämna mig inte igen, var en genomgående känsla. På min första förlossningen var det jag, Ivan och lustgasen. På min andra hade jag fyra personer som hjälpte mig genom varje värk, berättar Andrea Herrera.

Jag är glad att stödet runt den födande lyfts fram som något oerhört viktigt både för upplevelse, trygghet och i förlängningen medicinsk utfall. Vid hemfödslar i Stockholms län är kvinnan garanterad ett kontinuerligt stöd av två barnmorskor under hela födseln. Det finns ingen sådan garanti vid födslar på sjukhus. Trenden är snarare den att kvinnor är garanterade en kontinuerlig övervakning på sjukhus – med punktinsatser av stöd när övervakningen eller kvinnan själv larmar. Detta är naturligtvis väldigt olyckligt och ingenting som varken barnmorskor eller förlossningsläkare önskar. Men när situationen är så pressad som den är på sjukhusen så blir det ofta så.

Jag har räknat ut att i snitt  så har 45 kvinnor fött hemma i Stockholms län varje år under nio års tid. Förra året när 81 kvinnor födde hemma så var det en 80% ökning från tidigare år. Den ökningen gissar jag till stor del beror på krisen i förlossningsvården, dels eftersom jag själv har blivit kontaktad av flera kvinnor som vill föda hemma av den anledningen. Men det bekräftas också av andra. I artikeln intervjuas Karin Pettersson som är specialsakkunnig förlossningsläkare i Stockholms läns landsting. Hon säger såhär:

– Under 2016 såg vi att det började öka. Utifrån de kvinnor jag träffat som vill föda hemma så tror jag att det till viss del beror på en besvikelse på att Södra BB och BB Sophia lades ner. De byggde på en småskalighet.

Bland förlossningsläkare i landet är många djupt skeptiska till hemfödslar. Karin har till viss del en annan uppfattning.

 – Med de strikta urvalskriterier som vi har så har jag inga problem med att detta är ett alternativ för en liten grupp kvinnor, säger Karin Pettersson.

Själv tror jag att ett förtydligande inom området hemfödslar med nationella riktlinjer är nödvändigt. Det kommer inte att dramatiskt öka antalet hemfödslar utan istället göra det till ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel. Men det här visar på att en fortsatt kris inom förlossningsvården kan komma att dramatiskt öka antalet som istället väljer att föda hemma.

Vad är en födande kvinna värd?

"Vad är en födande kvinna värd?" Seminarium Almedalen.

Publicerat av Födelsevrålet den 3 juli 2017

 

Bildkvalitén är inte den bästa med se videon ändå! Födelsevrålets seminarium Vad är en födande kvinna värd? som hölls i Almedalen tidigare i veckan. Det är en diskussion mellan Pernilla Alexandersson, genusvetare, Elin Fjällström barnmorska och medgrundare till Välkommenliten  – och Mia Ahlberg, ordförande i svenska barnmorskeförbundet. Elin är moderator.

Jag är så glad för att de här viktiga frågorna nu diskuteras på det här sättet i offentligheten. Gå gärna in på brukarorganisationen födelsevrålets  hemsida och läs mer.

Politisk såpopera om förlossningskris

Krisen i förlossningsvården har de senaste dagarna utvecklats till en politisk såpopera i media. Det började med att sjukvårdsministern Annika Strandhäll besökte Huddinge förlossning för att själv göra sig en bild av läget. Hon följde med barnmorskan Sima Nouraddani under en dag.

DN var där  och rapporterade.

Annika Strandhäll fick vara med på en födsel och var helt lyrisk efteråt, när hon kramade om planeringschefen på socialdepartementet utbrast hon ”Jag vill jobba som barnmorska!” Och det var ju fint på alla sätt och vis. Det är just den där glädjen som får många att vilja bli barnmorskor. Men det intressanta är ju varför så många sedan väljer att sluta jobba inom förlossningsvården – eller som barnmorskor.

Det här fick dock Ella Bohlin att se rött. Dels surnade hon till för att Annika Strandhäll hade besökt ett sjukhus som styrs av ett alliansstyrt landsting.

-Varför besöker hon inte det krisartade Malmö lasarett som har ett landsting som styrs av sossarna?

Själv menade hon att vi inte har någon BB-kris. DN: Vi har ingen BB-kris. Det blev alltså en politisk pajkastning om vilket landsting som egentligen har en BB-kris, det sossestyrda eller det alliansstyrda? Och varför skulle det vara så farligt av Annika Strandhäll att besöka ett Stockholmssjukhus? För oss barnmorskor spelar det ingen roll vilket landsting eller vilken BB-kris som besöks eftersom problemet är nationellt.

Påståendet att vi inte har någon BB-kris fick många barnmorskor som jobbar inom förlossningsvården att bli förbannade – med rätta. Barnmorskan Ann Ljungblom skrev träffsäkert om detta i sin blogg http://holymama.se/ella-bohlin-vakna/!

Att i svepande ordalag få höra att vi inte har någon BB-kris är som ett rejält slag i ansiktet på de barnmorskor som dagligen sliter med att få timmarna att gå ihop i denna kris. Ja det kan vara droppen som får bägaren att rinna över! Att inte ens få rätt i sin egen verklighetsbeskrivning är förnedrande. Annika Strandhäll förstod emellertid denna psykologi och såg till att slå mynt av detta. Hon uppdaterade sin facebookstatus såhär:

Som minister med ansvar för Hälso sjukvården har jag det yttersta ansvaret för hälso sjukvårdspolitiken och tillsynen. Alliansstyre eller ej. Det borde Ella Bohlin veta. Det ansvaret tänker jag ta. Hon behöver inte lyssna på mig men kanske på alla dessa frustrerade barnmorskor, undersköterskor och läkare som vill göra ett bra jobb. Och oroliga föräldrar. Vi har definitivt en BB-kris. Inte minst i Stockholm. Vi politiker behöver lyssna på professionen. Därför tillför regeringen extra resurser och gör långsiktiga satsningar. Ella Bohlins svar i denna artikel (DN, min anm.) är snudd på skandal.

Om Ella var sur förut så är hon nog inte gladare nu. Jag tycker att hela spektaklet är sorgligt. För medan politikerna bråkar om hur verkligheten egentligen ser ut så skickas kvinnor runt i pågående värkarbete eller hålls hemma i sitt förlossningsarbete alldeles för länge. Medan barnmorskorna, undersköterskorna och läkarna fortsätter att slita ut sig. Tack och lov replikerade barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg klokt och nyktert på detta i dagens DN.

Går det att bedriva säker förlossningsvård utanför akutsjukhus?

Såhär skrev Jessica som en kommentar till mitt blogginlägg om barnmorskelänken, där jag refererar till barnmorskans profession som en länk i en vårdkedja snarare än en isolerad ö. All förlossningsvård kräver mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor, obstetriker och barnläkare. Blogginlägget gick ut på att diskutera  varför det finns ett motstånd mot – dels själva begreppet – men också fenomenet barnmorskeledd enhet. Här är kommentaren:

På vilket sätt blir BFK:s säkra? Det kan finnas hur mycket evidens som helst för att kvinnor med normal graviditet får en normal förlossning – men- det räcker med en enda kvinna som avviker , vilket gör att idén alltså faller.

Vad gör du och bm-kollegorna vid oväntad stor blödning?
Flj går ner med dålig återhämtning?
Ett oväntat taget barn?
Ett barn som efter en timme oväntat slutar andas eller blir cyanotiskt?

I dessa fall (som ju inträffar då och då!) tror jag inte att någon patient vill vara utan omedelbar akutsjukvård, så varför envisas med att dessa enheter ska ligga separat?

Att professionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt, gör görandet till en prestigegrej. De patienter som akutsnittas och inte känner ”urkraften” i badkaret – hur tror du de känner sig om deras mål var ett annat?

Först vill jag säga, tack för din kommentar! Den belyser ganska träffsäkert det som många känner inför förlossningsvård utanför akutsjukhus. Fine när allt går bra men vad gör man när något händer? Jag svarar här på dina frågor utifrån min kunskap och erfarenhet. Akuta saker kan alltid hända, så är det. Även i de fall där förutsättningarna ser bra ut från början så kan oväntade saker hända som kräver ett akut omhändertagande. Det gäller även i fallet med hemfödslar. Barnmorskor har kunskap och utbildning i att hantera även akuta situationer, så om en blödning uppstår, fosterljuden går ner eller ett oväntat taget barn kommer ut så agerar man därefter med akuta åtgärdande insatser. Dessa situationer kan komma att kräva teamwork mellan olika professioner och därför bygger hela idén med birthcenters eller BFK:s på att det ska finnas tillgång till akutsjuksvård på ett närliggande sjukhus vid behov.

Det finns stora studier där man har studerat och jämfört utfall vid hemfödslar, barnmorskeledd enhet eller på en så kallad ”obstetric unit” på sjukhus och en är Birthplace study i England; där har man sett att de akuta transporterna endast utgör 0,8 % av alla transporter. De allra flesta överföringar från  en barnmorskeledd enhet till ett akutsjukhus sker alltså under lugna former, till exempel om en förlossning drar ut på tiden och behöver hjälp på traven. Studien från England visar också att det är säkert för mor och barn att föda på ett birthcenter och att det faktiskt finns flera fördelar, framförallt för mamman. Färre interventioner, färre kejsarsnitt och fler normala födslar.

Läs mer på Birthplace keyfindings.

Forskning visar alltså att när alla förlossningar sker på akutsjukhus så tenderar man att överintervenera (göra mer än man behöver) i det normala förlossningsförloppet. Det är helt enkelt svårt med den balansgången.

Jag skulle inte säga att barnmorskeprofessionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt. Däremot är det många barnmorskor (inte alla) som både anser och ser fördelar med att kvinnor får välja plats och sätt att föda på. Kvinnor är olika och alla vill inte föda på ett akutsjukhus, det finns de som  känner sig tryggare i hemmet eller på en småskalig enhet, därför är det flera som anser att det inte är rätt att tvinga dessa kvinnor att föda på akutsjukhus. I Sverige idag har man tagit bort alternativ inom förlossningsvården.

För mig finns det ingen motsättning mellan att vissa kan få föda av egen kraft i badkaret och att andra kan få föda med epidural, annan bedövning, eller med kejsarsnitt. Jag tror att det är bra om vi undviker att ställa födande kvinnor mot varandra och istället individualiserar vård och omhändertagande i samband med födande. Jag tror, precis som du skriver, att det är utmärkt att inte göra detta till en prestigegrej.

Ett alternativ till ett fristående birthcenter är en så kallad alongside eller ett modified in hospital birthcenter. Södra BB var ett sådant – en slags kompromiss. Ett småskaligt alternativ för det förväntat normala födandet men med det stora sjukhusets resurser vid behov. Det gick till exempel utmärkt att få en epidural.

Spirituality and childbirth! Eva-Maria gästbloggar.

Glad midsommar i efterskott till er allihop! Vi hade en lång resdag hem från Barcelona igår och kom hem ganska möra sent på kvällen. Eva-Maria har skickat ett rykande färskt och mycket tänkvärt blogginlägg direkt från Toronto. Det är utifrån barnmorskorna och forskarna Susan Crowther och Celine Le Mays föredrag på kongressen! Utgångspunkten är deras egen forskning inom ämnet Spirituality and childbirth. Just ordet spiritualitet är ett ord som många inte vet var det ska placeras, särskilt inte när det har med ett barnmorskehantverk som faller inom ramen för det medicinska att göra. Därför gör många kopplingen spiritualitet = flum. Ingenting kan vara mer fel. Att födandet  inte enbart är en medicinsk händelse utan också en existensiell händelse, ja det är inte kontroversiellt. Precis som döden inte enbart är en medicinsk händelse utan även en relationell och  existensiell händelse med djupt mänskliga konsekvenser för alla som drabbas. För att poletten ska trilla ner,  ja för att man ska kunna förstå födandets alla aspekter så behöver vi också andra vetenskapliga discipliner än den rent medicinska.  Antropologi, kulturantropologi och humaniora. Då kan man lättare förstå varför vissa INTE vill ha en epidural även fast det rent teoretiskt gör mer ont utan, eller varför vissa vill föda hemma även om det skulle innebära en större medicinsk risk för mor och barn. Så varsågoda, här kommer Eva-Marias inlägg:

 Spirituality and childbirth: låter inte det spännande?

Man kan definiera spiritualitet som en kvalitet i våra liv vars mening och syfte hjälper oss att förstå våra livserfarenheter. Det är en gemensam mänsklig kvalitet som hjälper oss att definiera vilka vi är. För vissa är det förbundet med religiositet, medan det för andra inte är det. Det är en del av att vara människa, en del av vår vardagliga erfarenhet i relation till tid, plats och person.
Detta menar barnmorskan, professor Susan Crowther, som höll en inspirerande och lite omskakande presentation tillsammans med Celine LeMay, barnmorska med master i antropologi och disputerad på ämnet ”Applied human sciences”.

De inledde sin session på ICM kongressen här i Toronto med en övning. Vi skulle vända oss mot någon som satt bredvid, någon vi inte kände, ställa oss upp och fatta den personens händer. Sen se varandra ordentligt i ögonen tills Susan Crowther sa efter mer än en minut: en av er, säg till din partner ”jag ser dig”. Det förflöt ännu en stund. Sen uppmanades den andra att säga samma sak. Därefter, om det kändes okej, skulle man omfamna varandra en lång stund. Det var oerhört kraftfullt.

Susan Crowther, barnmorska och professor

Susan och Celine höll två föredrag. Detta är ett referat av det ena, Susans, föredrag.

Susan definierade olika kvaliteter av spiritualitet med att citera olika författare:

  • Relationer, samhörighet, att vara relaterad till sig själv, andra och gudomlighet
  • Integrerad med vårt välbefinnande
  • Att komma hem
  • En helig öppning
  • Tro
  • Intuitiv och icke-rationell
  • Mening och syfte
  • Transformativ
  • Relationell närvaro
  • Kreativitet, mysticism, omedelbar närhet och överskridande (transcendens)
  • Helhet, enighet, kontakt
  • Religiös och sekulär

De ställde frågan: Vad tänker du om påståendet att det ofödda barnet har en spirituell natur?

Föredraget fortsatte med att beskriva barnmorskans roll utifrån olika perspektiv:
Den som säkrar rummet, som möjligheternas väktare, som väktaren av mysteriet och som väktaren av övergången. Hon fortsatte med att förklara de olika kategorierna så här:

  • Barnmorskan, den som säkrar rummet
  • Rum och plats, space and place, är inte samma sak.
  • Det handlar inte om ”att göra”, (doing) som barnmorska.
  • Att bära ett barn är inte samma som produktion av ett barn. Det är en process av något som uppenbarar sig, som visar sig (emergence). Den gravida kvinnan är i ”ett blivande” (becoming). I den uppenbart kaotiska kroppsliga biologin finns en del, ett liv, som utvecklas (is unfolding). Kvinnan, barnet och de närvarande personerna är i det öppna (the Open).
  • Arkeologiska fynd visar att det finns många ritualer kring döden… Vi betraktas som människor eftersom vi är inskrivna i en symbolisk ordning.
  • Moderskap är betraktat som ett utrymme/space av möjligheter, av mystik, av passager.
  • Att hålla utrymmet (Holding the space) är att beskydda betydelserna
  • Barnmorskor uppfattar sin roll som bevakare och beskyddare av dessa utrymmen/spaces. De är vakter.

Celine Le May, barnmorska med master i antropologi och disputerad på ämnet ”Applied human sciences”

-Barnmorskan, Möjligheternas väktare-
Hur ser vi på barnafödande som fenomen? Som potentiell patologi i första hand? Eller som en möjlighet till transformation, övergång, förändring. Som risk eller möjlighet?
En möjlighet till helande, åt återhämtning (resilience), kurage, självkännedom m.m. Susan benämnde det som ett icke-vetande, icke-makt och att tro på potentialen i graviditet och födande; föräldrablivande.
Susan fortsatte: när barnmorskan ser och bekräftar möjligheterna, är det ett sätt att hantera osäkerhet och det som inte är perfekt… Att stanna i öppenhet, som hon kallar det.
Hon gör liknelsen med en graviditet, ett frö, ett ägg och en puppa. Det är inte samma som ett barn, en blomma, en fågel eller en fjäril, men inom sig besitter allt detta en möjlighet till en sådan transformation, alltså det handlar om att se möjligheterna. Innebörden av detta är att här finns massor av kraft men parallellt med det också massor av skörhet eftersom det inte finns någon garanti att löftet om transformation verkligen sker. Barnmorskor har erfarenhet av löften som hålls, det är glädje, men… också av löften som bryts. Vi känner ödmjukhet inför detta, barnmorskor är inte väktare av livet, menar hon. Barnmorskan som väktare av möjligheter kan hjälpa kvinnan att finna mening i sin erfarenhet så hon kan hylla sig själv och bättre förstå delar av livet. Inget mål, ingen ”succé, inget misslyckande, inte makt över (kontroll) eftersom makten kommer inifrån henne själv. Det finns ett djupt värde i denna resa.

Barnmorskan, Väktaren av mysteriet
Barnmorskor har kunskap och expertis kring barnafödande. Födseln är mycket mer än vad vi ser, hör eller berör. Fenomenet barnafödande är mycket djupare, har en annan storhet än allt annat vi kan känna till och förstå. Susanne har i sin forskning funnit att barnmorskor uppfattar sig själva som väktare av det som är större än det. Graviditet och barnafödande är ett mysterium. Födande tar oss människor till randen, utkanten av vårt eget mysterium. Här förklarar Susanne att mysterium ska uppfattas, inte som något vi inte förstår, utan som en förståelse utan slut.
Det här är en spirituell dimension av mänskligt liv. För barnmorskan, visar hennes forskning, är detta inte relaterat till föräldrarnas trosuppfattning, levande ljus eller var barnet föds. Utan istället ”Detta är något jag måste hålla inom mig vid varje födsel”.
Barnmorskor är det heligas väktare i födslorummet (space of birth) och möter det gudomliga (nominous). Barnmorskan är i det känslomässiga mötet med det heliga, där finns både en fascination och en rädsla. För barnmorskor är det heliga och det vardagliga oskiljaktigt. Man tänker inte på det heliga när man har tid; det finns där under alla omständigheter.

Barnmorskan, Väktare av övergången
Barnafödande är en övergångsrit för kvinnor och det är en initiationsprocess. Kvinnan och barnet befinner sig i transition, starka och ömtåliga samtidigt. Barnmorskan är då ett vittne till denna transformation, förändring och övergång som kvinnan genomgår. Barnmorskan håller ”rummet” (Holding the space) när kvinnans varande är vardande (her being is becoming). Barnmorskan finns där för vad som nu framträder… vad som nu håller på att ”födas”.

  • Susannes sammanfattning är:
  • Att hålla rummet
  • Handlar inte om att göra något
  • Handlar inte om var barnet föds
  •  Handlar inte om fysiologi eller patologi
  •  Handlar inte om succé eller misslyckande
  • Handlar inte heller om lyxen för de som har tid
  • Moderskap är en mänsklig livsresa. Det är ett rum (space) av möjligheter, ett rum av mysterier och ett rum av övergångar.
  •  Att vara Väktaren av dessa

Att vara väktaren av dessa rum (spaces) handlar om att:

  •  Gå bortom biologi och fysiologi
  • Beskydda mening och innebörd
  •  Hålla det oändliga i det ändliga (medveten närvaro)
  • Hålla det osynliga i det synligas värld
  • Handla med medvetenhet
  •  Göra likadant men inget är likadant

Graviditet och barnafödande kan inte fullt ut vara mänsklig utan erkännandet av den spirituella (Spiritual) dimensionen av födande… och i förlängningen barnmorskans arbete.

Susanne och Celine avslutade föredraget med att låta oss, var för sig och i tystnad, formulera på ett papper vilken spirituell symbol vi väljer. Det kan vara en bild eller ord.
Och därefter uppmanades vi att rita eller skriva detta för att kunna minnas och därmed kunna låta denna symbol och dess potential verka i tid och rum i vårt arbete och våra liv.

Om du som läser detta blir nyfiken och vill läsa mer av Susan Cowther och Jenny Hall kan du beställa deras bok Spirituality and childbirth: Meaning and care at the Start of Life. Boken kan förbeställas  här  och släpps i september.

Jämförelse mellan fyrfota och liggande ställning

Foto: Lovisa Engblom

Jag har skrivit om förlossningsställningar i flera blogginlägg. Det vanligaste födsloställningarna på sjukhus i väst är gynläge och halvsittande. Troligtvis för att de ger en känsla av kontroll och översikt för förlossningspersonalen. Däremot finns det ingen forskning som säger att de är de bästa ställningarna  att föda i för kvinnan. Tvärtom så är gynläge associerat med flest antal riktigt stora bristningar. I MIMA-studien tittade forskarna på  midwives management in the second stage of labour och undersökte om en kvinnocentrerad intervention i utdrivningsskedet kunde minska risken för riktigt stora bristningar. Interventionen innehöll dessa komponenter; ett långsamt framfödande, spontan krystning, en förlossningsställning där sacrumplattan är rörlig (det vill säga inte halvsittande eller gynläge) och ett kvinnocentrerat förhållningssätt. Det innebär att tyngdpunkt flyttas från barnmorskans preferens till kvinnans behov, önskemål och resurser. Ja kvinnan ses som en aktör och medspelare med inneboende resurser snarare än ett passivt objekt som ska förlösas. Det visade sig att risken för riktigt stora bristningar minskade med denna intervention.

Nu har den första randomiserade kontrollerade studien som jämför en fyrfota förlossningsställning med en liggande ställning publicerats! Spännande. Läs här:

Jämförelse mellan liggande och fyrfota ställning, en randomiserad kontrollerad studie   

RCT:s anses ha en högre evidensgrad eftersom deltagarna då lottas till antingen det ena eller det andra. 1400 kvinnor deltog i studien och den grupp på 700 kvinnor som födde i fyrfota ställning fick/behövde i mindre utsträckning ett klipp i mellangården. De hade också färre stora bristningar och i högre grad ett helt intakt perineum. Författarnas slutsatser är att både barnmorskor och läkare bör lära sig att bistå kvinnor i en fyrfota förlossningsställning.

Conclusions
This study provided evidence that women who could maintain the hands-and-knees position during the second stage of labour had lower rates of episiotomy and second-degree perineum laceration (including episiotomy). Both midwives and obstetricians are suggested to learn the skills to assist women with delivery in this position.