Ovillkorat stöd spelar roll

 

Foto: Lovisa Engblom

Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:

”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”

”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”

Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par.

Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.

Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt  som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.

Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir  till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.

Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.

Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.

Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den  som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera.  Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.

Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.

Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.

 

Begränsad repertoar

Foto: Lovisa Engblom

Läs barnmorskan Ann Ljungbloms träffsäkra blogginlägg Jag kan inte föda ditt barn som har blivit läst och delat av många i veckan. Hon beskriver på ett skarpt men också nyanserat sätt hur medarbetare inom vården ibland i all välmening faktiskt går emot kvinnans egen önskan. Det är både oetiskt och farligt att sluta reflektera över varför vi gör saker och fortsätta blint under devisen ”såhär gör vi här på den här avdelningen”. Jag har varit med om allt från

”Här förlöser vi i halvsittande”

”Här navlar vi av efter max en minut”

”Här håller vi ner barnet för att kunna ta navelsträngsprover direkt efter födseln. Sen får barnet komma till mamma.”

”Här ger vi synto och k-vitamin direkt efter födseln”

Avdelningskulturer och rutiner är inte enbart av ondo men ibland överskuggar de kvinnans självbestämmande, autonomi och faktiskt även evidens och beprövad erfarenhet.  Ann Ljungblom hänvisar till patientlagen och skriver vidare:

Så länge allt är normalt och mor och barn mår fint ser jag inga hinder i att man följer moderns önskan. Jag brukar säga att om något avviker vill jag få komma och lägga mig i. En överenskommelse som fungerar utmärkt.

Min egen upplevelse är att födande kvinnor brukar vara enormt tillmötesgående och väldigt hänsynstagande till rutiner som underlättar för barnmorskor, läkare eller undersköterskor. Det är inte så ofta någon vägrar att ligga ner för att bli undersökt eller absolut inte vill att en ctg-kurva ska köras just där och då. Det brukar gå fint att få ta blodprover eller sätta nål när det behövs. Ja födande kvinnor låter ofta  både barnmorskestudenter och läkarkandidater få komma till och öva på vaginala undersökningar eller handgrepp.

Desto viktigare att vi är lyhörda inför kvinnans egna önskningar – som nästan aldrig är orimliga.  Det som uppfattas som orimligt ligger oftast i vår egen begränsade repertoar. Därför behöver vi som arbetar inom förlossningsvården alltid fortsätta jobba med att utöka vår repertoar med mer kunskap och erfarenhet. Se det som en spännande resa där du har lika mycket att vinna som den födande kvinnan!

 

BB-marschfrossa!

Hela stora familjen redo för BB-marsch!

Igår var en på många sätt historisk dag. I hela 16 städer Sverige runt så marscherade vi för allas rätt till en trygg och säker förlossnings och BB-vård. Det var svårt att inte gripas av den mäktiga uppslutningen! I Stockholm marscherade flera tusen människor ihop. Jag var glad och stolt över att få tåga ihop med så många i min hemstad Uppsala. Mitt  åttaåriga syskonbarn skrek högst av alla i marschen:

”Ropen skalla!”

”BB åt alla!”

”När?”

NU!!

Tal på stora torget

Jag och Pyrola Bergsten som är sjuksköterska på neonatalavdelningen i Uppsala, talade på manifestationen. Två politiker var också inbjudna att tala, Vivianne Macdisi från Socialdemokraterna och Monica Lundberg från Liberalerna.

Pyrola Bergsten!

Pyrola bidrog på ett bra sätt med barnperspektivet – hur det slår mot de allra minsta och deras familjer när det inte går att bemanna neonatalavdelningar fullt ut. Hon berättade om anledningen till att så många sjuksköterskor sagt upp sig från neonatal i Uppsala; för att deras arbetsvillkor försämrades radikalt för ungefär ett år sedan. För att lösa situationen har man behövt flyga flera gravida till Finland under sommaren. Tack för ett bra tal!

Jag öppningstalade! Om du vill se hela talet så klicka på länken nedan:

                                                       Mitt öppningstal på BB-marschen i Uppsala!

Glädjande!

Foto: Lovisa Engblom

Det här gjorde mig glad. Ja det här ingav hopp för första gången på väldigt, väldigt länge. Förlossningskliniker i Stockholm får höjd ersättning

Ella Bohlin flaggar för en höjd ersättning till hela vårdval förlossning och det – om det blir verklighet – skulle kunna innebära en reell  och positiv förändring för hela förlossningsvården. Eftersom det innebär att klinikerna skulle kunna öka grundbemanningen av barnmorskor! Precis det som behövs. Till skillnad från tidsbegränsade pengar och anslag till tillfälliga projekt som i all sin välmening ändå inte ändrar på själva förutsättningarna för hur vården kan bedrivas. Det här kommer förbättra arbetsmiljön och på sikt locka tillbaka erfarna barnmorskor till förlossningsvården.

Vi är redo att se över ersättningen till hela vårdval förlossning och se hur den ska kunna justeras – uppåt förstås. Pengarna ska räcka för uppdraget, säger Ella Bohlin (KD).

Så jag hoppas att det inte blir tomma ord utan verklighet inom en överskådlig framtid. För det skulle samtidigt innebära att det lönar sig att driva på i frågor som handlar om en värdig förlossnings och BB-vård för alla kvinnor. Genom att gå ihop och arbeta strategiskt, belysa problemet från olika vinklar och komma med förslag på konstruktiva lösningar så kan man vara med och bidra till en förändring. Även om det krävs år av slitsamt och oavlönat arbete.

Imorgon är det dags att i 15 städer gå ihop och manifestera för en bättre förlossnings och BB-vård i hela landet! Jag kommer att göra det med glädje över att vi nu är så många som har fått nog, även om det ligger en djup sorg i botten. Idag går det att läsa en intervju om marschen i UNT.

Uppsalabor marscherar mot BB-krisen
Uppsalabor har tröttnat på brister i förlossningsvården. På söndag arrangerar de en protestmarsch.

– Det är delvis en feministisk fråga som handlar om att kvinnor och barn blir nedprioriterade i vården, säger Karin Tillberg.

Hon är en av flera Uppsalabor som är med och arrangerar BB-marschen. Initiativet till demonstrationen kommer från organisationen Födelsevrålet, och BB-marscher kommer hållas på flera platser i landet under 20 augusti.

Regionrådet Vivianne Macdisi (S), sjuksköterskan Monica Lundberg (L), barnmorskan Märta Cullhed Engblom och sjuksköterskan Pyrola Bergsten kommer medverka genom att tala efter marschen.

Märta Cullhed har jobbat på Akademiska sjukhuset men driver nu eget företag som barnmorska.

– Det är brist på platser i förlossningsvården, arbetsbelastningen är väldigt hög vilket gör att många erfarna barnmorskar slutar, säger hon.

Enligt henne påverkar detta gravida och födande i hela landet. Många känner sig ensamma och övergivna när barnmorskor inte finns tillgängliga. En del tvingas åka långt, utanför det egna landstinget, för att föda barn.

– Egentligen råder det ingen brist på barnmorskor. Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba under de här omständigheterna, säger Märta Cullhed Engblom.

Hon tycker att regeringen bör genomföra en nationell översyn av förlossningsvården, införa en förlossningsgaranti som garanterar förlossningsplats i det egna landstinget och säkerställa att varje födande har rätt till en egen barnmorska. Endast i undantag bör en barnmorska ha två förlossningar samtidigt menar hon. Enligt henne är det normala idag att en barnmorska springer mellan två eller till och med tre förlossningar.

Regionråd Vivianne Macdisi (S) tycker inte att vården är jämställd och håller med om att belastningen är hög.

– Den här frågan handlar i grund och botten om rättvisa. Vi måste prioritera kvinnors hälsa och förlossningsvården, säger hon.

Enligt henne har Region Uppsala en handlingsplan för att förbättra förlossningsvården och i nuvarande regeringsbudget kommer 500 miljoner satsas på förlossningsvården och kvinnors hälsa. Region Uppsala kommer under 2017 och 2018 få totalt 18 miljoner. En åtgärd är att ge mer resurser för att kunna anställa fler barnmorskor. En andra åtgärd är att utbilda ny personal.

Enligt Märta Cullhed Engblom är inte det en lösning eftersom förlossningsvården inte klarar sig med enbart nyutbildad personal. Hon tror att många barnmorskor skulle återvända till förlossningsvården om arbetsmiljön förbättras.

Vivianne Macdisi håller med om det och menar att det är viktigt att inte ha en strategi som bara handlar om att utbilda ny personal.

– Vi måste säkerställa en god arbetsmiljö, säger hon.

 

Naturkatastrof?

 

 

Läs på SVD debatt idag: svensk sjukvård på bristningsgränsen .

Jag är så tacksam för att fler läkare ger sig in i debatten och beskriver hur katastrofalt läget är.

– Det handlar inte om någon naturkatastrof – utan om en fullständig ignorans, säger Märit Halmin, intensivvårdsläkare på Södersjukhuset i Stockholm.

 – Den största skillnaden de senaste åren är att sjuksköterskorna har gett upp. De vägrar att jobba under de här premisserna, vilket såklart leder till ännu färre vårdplatser.

Helt ärligt, det är ingen av de med makt att förändra som på allvar lyssnar på oss sjuksköterskor eller barnmorskor.  De som faktiskt tar barnmorskors rop på allvar är de som snart ska till att föda, och deras närmaste; de enda man verkligen önskar slapp lyssna på vår klagosång. Därför är jag glad att fler läkare har börjat tala öppet om vårdkrisen och vad den beror på. För då finns det en chans att de styrande börjar spetsa öronen och slutar tala om det ansträngda sommarläget i vården som om det vore en årligt förekommande skogsbrand. Det vore bra för oss alla.

En vård utan människor i bild

Ella Bohlin försäkrar idag på SVD debatt, apropå förlossningskrisen,  att vi ska aldrig hamna i det här läget igen. 

Hon använder sig av ett slugt retoriskt grepp när hon öppnar debattartikeln med att berätta om barnmorskan Petra som inte hann byta mensskydd under sitt arbetspass. Snyft. Sedan fortsätter debattartikeln på precis samma sätt som de tidigare – ingenting som vi inte har hört förut presenteras. Hur många gånger ska man i en tidning få återanvända samma förslag på politiska lösningar och presentera dem som nyheter?

En rad om att vi barnmorskor behöver bli fler för att arbetsmiljön ska förbättras är alldeles för lamt. HUR ska vi bli fler? Det är det verkligt intressanta. Men här missas målet gång på gång. Ett löfte om en födande – en barnmorska skulle på sikt kunna få erfarna barnmorskor tillbaka till förlossningsvården.  Ellas svar är återigen att antalet utbildningsplatser ska utökas, mjukstart för nya barnmorskor och fler förlossningsrum. Såhär replikerar en barnmorska som är verksam som lärare på ett av landets lärosäten för barnmorskor:

 Fler utbildningsplatser? Var? Varken KI eller Sophiahemmet kan idag utbilda det antal de fått i uppdrag av regeringen pga att det saknas platser för den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. Det saknas barnmorskor som kan handleda dem som utbildar sig. Huddinge iordningställer fler rum i samma takt som deras barnmorskor lämnar skeppet. De kan ju inte ens ha alla nuvarande rum i bruk pga brist på personal. Planen känns allt annat än verklighetsförankrad.

Bilden som fick illustrera debattartikeln i SVD var talande. Inte en människa i bild. Dagens förlossningsvård kan lika gärna levandegöras med en bild av en apparat, några sladdar och en lustgasslang.

New public management

Foto: Lovisa Engblom

Läs intervjun med läkaren Märit Halmin i ETC: Personalens förtjänst att sjukvården inte kollapsat

I artikeln beskriver hon sin första helg på akuten efter sju år.

– En morgon när jag kom in så stank det av kiss och bajs och kräks. Inget konstigt med det. Men när jag efter en hel arbetsdag kom tillbaka var stanken oförändrad. Personalen hade sprungit mellan patienterna hela dagen – ingen hade hunnit städa eller kalla på städning.

Märit ger samma bild av vården som jag har fått erfara på olika sätt av så många kollegor i Sverige, den om omständigheter som gör att det ofta blir ett mission impossible att ge en värdig vård. Och när man ändå lyckas så är det ofta på bekostnad av den egna hälsan.  Men det intressanta med den här intervjun är Märits analys av läget, hon jämför till exempel med brandkåren:

– Det är ingen som har problem med att brandmän sitter ner och tar det lugnt eller tränar på gym bara för att de ska kunna finnas där, extremt förberedda, utvilade och redo när det väl börjar brinna. Detta är en omöjlighet inom akutsjukvården i dag, när målet är att ha ett sjukhus med hundraprocentig beläggningsgrad som fortfarande förväntas ha beredskap på akuta situationer.

Hon lägger delvis skulden på New public management där all vård ska effektiviseras enligt ungefär samma principer som industrin producerar bilar.  Mjukare värden som smärtlindring, tröst, stöd och mänsklig omvårdnad räknas inte eftersom de inte går att mäta på samma sätt. Det är hårda fakta som räknas. Antalet genomförda operationer eller antalet förlösta. Med den principen blir alla förlösta – utan särskilda medicinska skavanker att anmärka på – bevis på en lyckad produktion. Alltså även om stödet var obefintligt, födseln ägde rum på chefens kontor och smärtlindringen inte hanns med.

Det är precis hit jag länge har velat komma i diskussionen om vården. På Södra BB – som inte finns längre – så räknades de mjuka värdena in i avdelningslogistiken.  Varje barnmorska fick endast ha hand om en födande i taget, vilket innebar att det ibland fanns lugnare stunder då vi barnmorskor hade tid att sitta ner och prata i soffan. Reflektera och diskutera. Jag minns det som några av de mest meningsfulla stunderna jag hade i min tjänstgöring som barnmorska på sjukhus. En stor del av vården handlar nämligen om vad som händer i de tomma mellanrummen – då det finns tid att förkovra sig i något eller fördjupa sig i ett givande samtal med en kollega. Det är inte en waste of time.  När det sedan blev dags att ta emot nästa födande fanns orken, kraften och viljan där hos mig som barnmorska. Det var som att ta emot en födande för första gången varje gång.

Men eftersom resten av sjukhuset var organiserat mer enligt New public management:s principer så blev det ohållbart. Skulle vi sitta och ha mellanrum medan andra sprang som tokar mellan födande? Nej det var såklart inte rättvist.

Frågan vi bör ställa oss är denna: Enligt vilka principer vill vi att vården av människor ska organiseras? Att effektivisera vården till en storskalig och kostnadseffektiv produktion blir lätt att flytta kostnaden från ett ställe till ett annat.  Idag får vi betala enorma summor för allt från långtidssjukskrivningar, brist på sjuksköterskor som vill jobba inom slutenvården, inhyrd bemanningspersonal, neoplatser i Åbo eller stödsamtal för oroliga gravida. Det blir en dyr billig vård.

 

 

 

Veckans förlossningsdebatt!

Foto: Lovisa Engblom

Ja debatten om förlossningskrisen pågår fortfarande för fullt i Sveriges tidningar. Bilden på de mensiga barnmorskebyxorna blev en viral som spred sig till utlandet. Men under veckan som varit så har två riktigt välformulerade debattartiklar och en fin intervju landat i pressen. Jag tänker länka till dem här!

Först ut i min länkparad så hittar ni Emma Philipsson från förlossningspodden. Hennes debattartikel i Expressen lyfter frågan dit där den hör hemma – att det handlar om en värdig vård. Vad en födsel får kosta. Under två års tid har Emma lyssnat på födeberättelser i sin podcast och har på så sätt fått en unik inblick. Emma är doula och i mina ögon en av de få offentliga personer  som utan att själv vara en av barnmorskorna som sliter ut sig  ändå på djupet har förstått vad det hela handlar om.

Alla som är intresserade av förlossningsvårdens utveckling i det här landet måste läsa Åsa Anderssons debattartikel i SVD.                        

I artikeln diskuteras vårdformen BFK;  barnmorskeledd födelseklinik, och varför vi inte har någon sådan i Sverige ännu. Hon vänder sig emot att läkarna har tolkningsföreträde även i de frågor som rör barnmorskors expertområde och snuddar vid det som man förstår efter att ha djuplodat i frågan; de strikt hierarkiska strukturerna i vården. Där barnmorskor får larma, gapa, skrika sig hesa för döva öron (eller för all del forska och skriva välformulerade debattartiklar, det spelar liksom ingen roll vad); när det kommer till makt över beslut och frågor som rör vårdform och kvinnors kroppar är barnmorskors röster aldrig de som väger tyngst.

I morse läste jag en fin intervju i DN med två av mina bästa kollegor, Ann och Elisabeth, som intervjuas om sina nya liv som jordemödrar i idylliska Arendal. Arbetsgivaren betalar resa och boende, arbetsvillkor och lön är bättre.  Allt i Norge är inte bättre men det är ett sätt att komma vidare i sitt liv som barnmorska och ändå få arbeta med födslar, fast på ett värdigt sätt och utan att själv gå sönder samtidigt.

 

 

 

 

Det världsfrånvända: en del av problemet

Foto: Lovisa Engblom

Chefläkare Johan Bratt uttalade sig i Dagens medicin med anledning av förlossningskrisen: Så ska Stockholm säkra sommarens förlossningar. 

Åtgärderna som lanserades som nyheter var inga nyheter.

Fler undersköterskor och assistenter ska avlasta barnmorskor bland annat med att bädda sängar och fylla på matvagnar, samt likartade arbetsuppgifter. Erfarna chefer går in och arbetar mer operativt med vårduppgifter. Vidare erbjuds nyckelpersoner som tar extrapass och flyttar semestrar extra ersättning. En nyhet är att det går att arbeta halva extrapass.
– Vi ökar också samordningen mellan koordinator för att hjälpas åt vid toppar. Det gäller även vid planerade kejsarsnitt och igångsättningar, säger Johan Bratt.

Johan Bratts intention var god. Precis som andra chefläkare, chefbarnmorskor och politiker av olika kulörer så är jag övertygad om att ingen önskar den här situationen i förlossnings- och BB-vården. Men min känsla är denna: Om man i stridens hetta inte har något riktigt vettigt att komma med så kan det vara bättre att vara tyst.

Barnmorskor på landets förlossningsavdelningar bistår vid födslar. Syr bristningar. Gör kvalificerade bedömningar av mor och barn under hela förlossningsarbetet. Precis som förlossningsläkare. Barnmorskor tar ett medicinskt ansvar för mor och barn. Det ansvaret följer av de kvalificerade bedömningarna som hen får tillåtelse att göra utifrån sin barnmorskelegitimation. Precis som förlossningsläkare tar ett medicinskt ansvar för mor och barn utifrån sin legitimation. Ansvar kan komma att utkrävas av båda parter vid felbedömningar.

Vidare så hjälper barnmorskor gärna till att bädda en säng om det är lugnt på avdelningen – men det är inte en stående arbetsuppgift. Barnmorskor behöver således inte mer hjälp med  utdelning av matbrickor eller städning av rum – det, och mycket mer, görs redan idag av undersköterskor. Vi behöver alltså hjälp av fler som kan förlösa, suturera, samt göra kvalificerade bedömningar av mor och barn under pågående förlossningsarbete. Fler som kan hjälpa till att ta det medicinska ansvaret helt enkelt. Vi som kan göra det är nämligen för få.

Alla som arbetar inom förlossningsvården sliter otroligt hårt tillsammans och gör allt för att födande kvinnor ska få ett så bra omhändertagande som det bara är möjligt under rådande omständigheter. Förlossningsläkare, barnmorskor och undersköterskor jobbar tätt ihop redan idag.

Att gång på gång återanvända idéer och förslag som redan har prövats men inte fungerat;  extraersättningar, allmosor för flyttade semsterveckor, fler som ska utföra okvalificerade uppgifter osv – det löser ingen kris. För de familjer som drabbas av krisen, samt de barnmorskor, läkare och undersköterskor som dagligen lider under det hårda trycket så kan det tvärtom upplevas som ett förminskande.  Det världsfrånvända blir då en del av själva problemet.

 

 

Bilder som säger mer

Nu har två bilder gått och blivit virala monument över förlossningskrisen. En ny lapp som redovisar hur fullt det är överallt. Och en bild på ett par mensiga barnmorskebyxor. Ja för nerblodade byxor skulle blivit fel, på förlossningen blir byxor ofta nerblodade. Men det här är barnmorskan som själv inte har hunnit byta mensskydd under natten och då blir det plötsligt väldigt synligt vilka ovärdiga konsekvenser det kan få när personal bokstavligen inte hinner gå på toaletten under sitt pass. Bilderna som nu sprids på sociala medier kan få större effekt än 100 välformulerade debattartiklar.