En profession en organisation

Foto: Lovisa Engblom

Till alla barnmorskor eller blivande barnmorskor jag känner:

Begrunda det här, skrivet av Mia Ahblerg och publicerat på barnmorskan.se

Jag är övertygad om att du varje dag blir varse hur just din kompetens och professionstillhörighet hänger samman med de fackliga frågorna. Arbetstider, arbetsmiljö och lön påverkar hur du kan utföra ditt yrke, hur många procent du jobbar, hur du trivs, dina möjligheter att utveckla dig själv professionellt och den vård du ger. Det påverkar även hur länge du arbetar ur ett livsperspektiv, vilket i sin tur påverkar din pension.

Vi anser att professionsorganisationen Svenska Barnmorskeförbundet måste ha en plats och finnas med i diskussionen när fackliga beslut fattas som rör vårt yrke. På alla nivåer i samhället och i alla frågor. Så ser det inte riktigt ut i dag och vi tror att ett samarbete med SRAT avsevärt kommer att förbättra möjligheterna till detta.

Själv är jag väldigt intresserad av barnmorskors professionsfrågor, men har kommit att inse mer och mer hur tätt samman de hänger med de fackliga frågorna! Enkelt uttryckt: om vi inte lyckas få gehör för de  fackliga frågorna så drabbar det även vår profession negativt.

 

 

Uppgradering pågår

Före under eller efter utbrändheten? Foto: Lovisa Engblom

Mitt blogginlägg om före, under eller efter utbrändheten slog an en sträng – många kände igen sig i min beskrivning.  Det jag ville få fram i mitt ursprungliga inlägg var att det är helt okej att vara en individ med egna behov och flera lojaliteter, även lojaliteten till den egna kroppen och livet som bor där. Ja det är inte bara okej utan faktiskt helt nödvändigt.  I en stor organisation där allting snurrar ganska snabbt är det lätt att känna sig som den mest oviktiga personen att ta hänsyn till. Men ingenting snurrar bättre av att du som arbetstagare går in i väggen.

Arbetsgivare och chefer inom vården har ett uppdrag och det är att få verksamheter att gå ihop, ett pussel som är ganska otacksamt att försöka lägga;  svårare och svårare för varje år eftersom bristen på bemannade vårdplatser hela tiden blir större. Plats finns ju men det är ganska ointressant. Det är bemanningen som är det intressanta. Just nu verkar det vara bristen på specialistsjuksköterskor, barnmorskor och sjuksköterskor som är det verkliga problemet och det är inte en utmaning, det är ett problem. Utmaningar syftar till att sporra kreativitet medan problem behöver lösas på bästa sätt. Jag tror att de flesta vårdchefer gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som är dem givna.

Själv är jag föräldraledig och sommarlovet är här. Med fem barn hemma är det mycket logistik och många viljor att ta hänsyn till. Allting gungar och det är väldigt lätt att tappa bort sig själv som mor. Vad vill jag egentligen? Vad behöver jag? I ett nyinköpt begagnat hus med trädgård är det mycket som ska fixas –  varenda liten vardagssak som man brukar ta för givet behöver ordnas av en människa. Abonnemang, fast telefon, tv, sophämtning, lamporna i taket. Ingen lampa hänger upp sig själv och ingen tv går på av sig själv – det är en väldans massa krångel som ligger bakom. Det är supportärenden, mailkonversationer och fix som kan få vem som helst att tappa fotfästet. Just det där att det inte finns någon backup som bara tar över hushållet under tiden. Nej allt ska installeras och fixas mellan de vanliga måltiderna, disken och tvätten som bara fortsätter att produceras, helt ohämmat.

Bara för mycket!

Jag gjorde misstaget att äta för mycket jordgubbar och tårta i helgen, ja det var själva jordgubbarna som var problemet. För jordgubbar är en klassiker som kan ge små ammande bebisar magknip och Hanna hade ont i magen två nätter i rad och min nattsömn blev därefter –  sopig, urkass! Humöret följde med rakt in i dimman. Söndag kväll, mitt bland stök och disk tänkte jag att nu köper jag en fribiljett från familjemiddagen och åker och kränger några pizzor. Sagt och gjort. Men vi bor närmare staden nu och den här pizzerian hade minsann en betalparkering som jag helt missade, det var ju generöst med parkeringsplatser och tomt på bilar! Så när vi kom ut med sex pizzakartonger låg en fet böter och väntade på oss. Då ville jag gråta. Det blev dyraste pizzan i stan.

Inatt fick jag sova gott. Som att vända på en sten. Nu är den mjuka sidan upp.

Josef Cullhed!

Kanske har en och annan av er läsare uppmärksammat att det händer saker på min hemsida och blogg? Just nu är min hemsida en exakt spegling av det verkliga livet. Det händer saker. Roliga saker. Men vägen dit kan vara lite guppig, ja som en riktig berg och dalbana. Jag har tur för min käre bror Josef både kan och jobbar med sånt här,  han är ett geni – det är han som är hjärnan bakom min hemsida. Nu har vi suttit och klurat ihop hur det kan bli bättre, mer användarvänligt. Mer visuellt och proffsigt helt enkelt. Så håll ut och stay tuned under den här uppgraderingen! Om du vill veta mer om Josefs genidrag, kolla in hans hemsida boostcontent.com

En annan sak kom till mig i morse. En dagsutflykt som jag bara måste göra. Snart! Nästa vecka. Med min man, min äldsta dotter och min yngsta. För jag längtar så det värker efter mer kultur i mitt liv; och att bara få glömma flytt, bredbands-installation och lamphängning för en dag.

 

 

 

Statements

Rosor från vår trädgård till fröken på förskolan!

Läs det här tänkvärda inlägget! Skjut mig om jag blir så där. Det handlar om att inte bli cynisk av att arbeta i vården och den absolut viktigaste poängen är att alla som arbetar inom vården har en etisk kod att förhålla sig till. Och den är faktiskt viktigare än politiska sparbeting. En moralisk kompass kan man också kalla det. Det är också mycket mer roligt och lustfyllt att arbeta om man slipper kompromissa med sin etiska kod eller moraliska kompass stup i kvarten.

Jag är stolt över att idag kunna dela Nordiska Jordemorförbundets viktiga gemensamma uttalande: NJF statement 2018 Här i min något nedkortade version där jag har markerat och/ eller kursiverat alla viktiga nyckelfraser:

1. Every woman should have access to a midwife throughout her life cycle.

2. Midwifery care should promote normal labor and birth, based on evidence (quantitative and qualitative studies as well as best practice) and women’s individual choices and needs.

3. Every pregnant woman should have access to continuity of midwifery care and carer. This is a key strategy in a) promoting better maternity outcomes and b) addressing workforce issues.

4. Midwifery education and regulation should be based on a Direct Entry 5-year master’s program. Strengthening Nordic midwifery education will enable midwives to fulfill the potential of midwifery in the Nordic countries and internationally.

5. A funding model for individualized maternity care should be used. The current funding model promotes medicalized, and/or centralized maternity care including birth care which adversely impact the health and wellbeing of mothers and babies.

 

 

Karriärpusslet

En av mina rosor fick komma in. Och såhär pigg känner jag mig idag!

Det har varit svårt att sova gott med en liten febrig skrott bredvid sig i sängen. Och apropå utmattning – jag är känslig för utebliven nattsömn och inget kaffe i världen kan ändra på den saken – men nu inatt vände det och vi sov gott allihop. Att få sova gott en natt är som att rulla runt i mirakeltunnan och komma ut på andra sidan som en utslagen ros, ja känslan är sådan iallafall.

Jag tror att sömn är en jätteviktig pusselbit för den som drabbas av utmattning. Det är ofta bristen på bra sömn som till slut stjälper allting överbord. Många som jobbar inom vården arbetar treskift, det vill säga nätter, kvällar och dagar huller om buller utan tillräcklig återhämtning – och alla som gör det befinner sig i riskzonen för att drabbas. För treskift påverkar sömnen. Så pressade som de flesta verksamheter inom vården är idag så är det svårt att skapa optimala schemalösningar för alla arbetstagare. Men det är precis det vi ändå behöver försöka göra! Såhär skriver en barnmorska som jag känner:

”Jag tillhör tyvärr gruppen som tvingades ge upp min barnmorskekarriär, för att den på sikt, som den såg ut & till viss del fortfarande ser ut i dag inte går att förena med allt det som också är viktigt för mig, och många av oss! En bevarad yrkesstolthet, trygghet, förutsättningar & verktyg att göra ett fantastiskt arbete varje dag, varje arbetspass, ett brinnande engagemang, bevarad empati, att ges möjlighet att klara av ett heltidsjobb fram till pension (för att som kvinna öht tjäna in pengar till pension & slippa tvingas ner på deltid eller vara beroende av en partner för att hålla), en psykisk och fysisk hälsa i balans, en tillit till och tillfredställelse med sin arbetssituation- & arbetsgivare, ett flexibelt, fritt och rikt eget liv och ett välfungerande och aktivt familjeliv.

Jag valde allt det där andra istället, vilket jag varje dag är oerhört tacksam & stolt över att ha kunnat göra. Men det är också med sorg i hjärtat som jag tvingats ifrån ett yrke som jag verkligen älskade bara pga dysfunktionella gamla strukturer, organisationer & systemfel. Vilket resursslöseri?! Och så fantastiskt bra det skulle kunna vara!? Med all denna kompetens, en värderad, väl omhändertagen och bevarad yrkeskår, med hälsosamma arbetstider & villkor! Och med långsiktiga investeringar i hållbarhet, för all personal. Jag hoppas fortfarande att vi kan nå dit! Få fler att brinna för det vi gör, i stället för att brinna upp. Att orka & hålla, med glöden och kärleken till både livet & arbetslivet i behåll!”

Foto: Lovisa Engblom

Hon är verkligen inte ensam om ge upp sin barnmorskekarriär. En av tio barnmorskor arbetar idag med något ”annat”. Just det där att inte kunna arbeta heltid är faktiskt helt hopplöst. Själv har jag verkligen inte gett upp min barnmorskekarriär men jag har gjort den till något helt annat än vad den var från början. Mitt mål är att kunna arbeta heltid! För som fembarnsmor både vill och behöver jag en heltidslön. Framförallt, jag vill få jobba med det jag älskar! Utan att bli fattig på kuppen. Men tyvärr finns det inte längre på min karta att arbeta heltid – och skift – på en stor förlossningsavdelning någonstans. Själv kombinerar jag nu istället ett mycket trevligt deltidsarbete som skolsköterska (på barnens skola!) med mitt eget företag. Tillsammans blir det en mosaik som ger mig bättre förutsättningar än vad jag har haft tidigare eftersom det är mer flexibelt, går bättre att kombinera med min familj – samt att det innebär mindre helgjobb. Eftersom jag varierar mig och gör olika saker så kan jag arbeta heltid (ja inte just nu med en 6-månaders). Mitt skrivande gör jag ju hemifrån och det är nu också inkomstbringande. Så vi som väljer att göra mindre traditionella barnmorskekarriärer, eller tar jobb som specialistsjuksköterskor – jag skulle inte säga att vi gör det för att vi är fega eller ”ger upp” för lätt. Tvärtom, det krävs mod för att våga göra på ett nytt och annat sätt. Att stanna kvar inom gruppen ger fördelar som den som tar ett kliv åt sidan kanske förlorar. Men det finns annat att vinna.

 

Före, under eller efter utbrändheten?


I veckan läste jag om UnderbaraClaras utmattning. Hur hon fyllde på sitt liv med mer och mer roliga saker tills inget blev särskilt roligt längre, hur gränserna mellan jobb och fritid var obefintliga och att allt till slut blev en enda stor stress. Jag kan verkligen relatera till det där. I grund och botten är det ju en väldigt lustfylld process att bränna ut sig. Vägen dit. Det ÄR en egokick att överprestera och jonglera tusen roliga saker. Iallafall till en början. Sen blir det bara dumt. Och det som såg ut som en genväg blir en senväg istället när det bara är den stora och ihåliga tröttheten kvar.

Du som jobbar inom vården; fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern och ta en massa extrapass under sommaren för att tjäna lite extra pengar! Kanske är det värt det för just dig, det vet bara du. Men om du lever ett liv där du inte har tid att träffa vänner som du vill eller inte har tid att träna ibland (eller göra andra njutningssaker som bara är för din egen högst personliga skull) – då hör du till skaran som bör fundera ett varv till. Jag har nämligen drabbats av den stora utmattningen och lärt mig var min gräns går. Idag är jag lite glad och framförallt ödmjuk inför den erfarenheten. För när jag känner att den där tröttheten kommer så är det bara att kapitulera, lägga sig platt och lyda det som min kropp och hjärna försöker säga mig. Att bara strunta i varningssignalerna innebär nämligen en alldeles för hög kvarskatt som jag vet att jag kommer få betala av under alldeles för lång tid. Det smarta är att lyda.

Tiden är det enda du har. Idag är jag väldigt noga med vad jag lägger min tid på. Jag är petig! Att jobba med människor inom vården är ett emotionellt och känslomässigt krävande jobb och eftersom vården är så pressad så är det extremt lätt att bränna ut sig. De flesta inom vården går idag att kategorisera i ett före och ett efter utbrändheten. De som befinner sig i landet ”före” tar gärna en massa extrapass, har en (o)ändlig energi med glöd och lyster i blicken; allt är fortfarande roligt! De bara rusar fram som vältränade gymnaster. Vården lever på dem. Arbetsgivare älskar dem. De är ambitiösa, duktiga, lovande.

Sen finns det gruppen som hör till ”efter” utbrändheten (eller utmattningsdepressionen som det ju heter). De har ofta hunnit bli lite mer eftertänksamma, har en annan trötthet i blicken. Orkar inte på samma sätt, rusar inte bara fram som vältränade och ivriga gymnaster. Arbetet är inte bara roligt utan har också blivit ett nödvändigt ont. Kanske mer en födkrok än en passion. Några har blivit bittra och känner att allt med arbetet ”skaver” utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är som skaver. Andra har fått  viktig kunskap om sina egna gränser som de nu använder sig av både hemma och på arbetsplatsen. De har blivit luttrade.

Så finns det gruppen som är mitt i utbrändheten. Det är nog den värsta gruppen att befinna sig i  – och att vara arbetsgivare till. Där insikten om de egna begränsningarna ännu inte finns, men orken tryter. Det bryts ihop titt som tätt. Tårar som bara kommer. Sjukdagar som bara blir helt plötsligt. Många chefer befinner sig faktiskt här! De glömmer saker. Tror att de får ihop allt och jobbar som galningar, rusar helt fartblinda fram i korridoren till nästa viktiga möte. Måste hinna! Ska bara. Medan alltmer glöms bort eller rinner mellan fingrarna medan högen med papper och obesvarade mail bara växer. Förnekelsen är ibland total.

Foto: Lovisa Engblom

Det finns faktiskt en grupp som lyckas ha en exakt rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork. De är oftast inte de allra mest ambitiösa. Men de jobbar på och hinner ha ett liv även utanför jobbet. Den här gruppen behöver bli proportionerligt mycket större inom vården! Idag är gruppen utbrända eldsjälar på tok för stor.

Vilken grupp tillhör du?

 

 

 

Otrygghet är inget man botar med smärtlindring

Om det uttalar sig doulan Bodil Frey i den här mycket läsvärda artikeln i ETC: Barnmorskor fortsätter fly förlossningsvården. Och Mia Ahlberg, ordförande för Svenska barnmorskeförbundet, uttalar sig apropå bristen på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården:

– Mycket handlar om det vi kallar samvetsstress. De barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården lider av att de inte finns där för de födande kvinnorna i den utsträckning de borde. De jobbar som idioter, men räcker ändå inte till.

Just det där att jobba som en idiot men ändå inte räcka till; det är ett uttalande som jag tror att många som arbetar inom vården kan relatera till. Jag skulle säga att en ständig samvetsstress är farlig och kan verka ungefär som ett långsamt gift i kroppen. Det tröttar ut och bryter ner. Tillståndet har ett namn och diagnosen heter idag utmattningssyndrom eller utmattningsdepression; men i folkmun lever det gamla ordet kvar – utbrändhet. För de individer som drabbas finns det alltid ett före och ett efter utbrändheten eftersom förlusten av energi är ett faktum, stresströsklarna har sänkts för alltid. Det blir som att leva resten av livet med ett handikapp. För samhället finns det inga vinster med att vårdpersonal drabbas av utmattningssyndrom på grund av samvetsstress. Det vore mycket bättre och mer effektivt för alla att försöka förebygga utmattningssyndrom än att rehabilitera redan drabbade.  Många jobbar deltid inom vården för att orka med och på det sättet ger man sig själv lite respit med mer vilotid mellan arbetspassen eller arbetsveckorna. Men den är obetald.

I tisdags fikade jag och utbytte erfarenheter med två doulor, Vanja och Karin, (Vanja är aspirerande doula och Karin är etablerad) med hemvist i Uppsala! Jag blir så glad när jag känner att det rör på sig och poppar upp nya roliga initiativ i min hemstad.

Och hela förmiddagen idag har jag och Hanna spenderat med min syster. Vilken dag som helst nu så kommer det en till liten kusin och jag blir moster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt. En trygg förlossning önskar jag henne, med eller utan smärtlindring.

 

 

Fönstret mot gården

Foto: Lovisa Engblom

När jag läste det här inlägget av Alice Teodorescu som blev gråtfärdig efter kontakt med svensk sjukvård så blev JAG gråtfärdig:

Måste man vara frisk för att vara sjuk?

Jag har själv jobbat som sjuksköterska på barnsjukhuset så jag vet hur det kan vara att arbeta med sjuka barn. Roligt och väldigt meningsfullt! Men krävande. Barn tar tid och sjuka barn behöver verkligen få ta sin tid. Vissa procedurer går inte alltid att skynda på som man skulle vilja som sjuksköterska –  att ta prover på ett litet barn till exempel. Och som mamma till fem barn har jag fått erfara hur det är att vara förälder till sjuka barn. Fruktansvärt jobbigt! Vår yngste son har behövt åka ambulans några gånger på grund av sin svåra allergi – och vi har suttit på akuten och inhalerat astmamediciner i många timmar. Därför gör det ont i mig att läsa det här:

Fyra dygn senare blir han plötsligt alldeles blå och slutar gråta, han kan inte andas, jag ringer 112 och plötsligt sitter vi i en ambulans. Ångesten som följer saknar jag ord för. Nytt sjukhus, ny bedömning, klockrent fall av RS. Han läggs in, får sond och hjälp med andningen. Efter fyra dagar kan han andas själv men äter bara små mängder när han ska prova att äta själv. Läkaren insisterar på att vi ska skrivas ut eller gå på permission som det heter. Jag envisas med att det inte räcker med att han bara kan andas, han måste också kunna äta utan hjälp. Det spelar ingen roll enligt läkaren. Han är för frisk för att vårdas på avdelning där platserna är hårdvaluta, men enligt min uppfattning helt uppenbart för sjuk för att åka hem. Väl hemma kräks vår pojke upp det lilla han får i sig. Ångest på nytt.

Och så arbetsvillkoren för personalen som arbetar på sjukhuset:

På sjukhuset där vi befinner oss finns endast en läkare i tjänst med ansvar för många olika avdelningar, däribland förlossning och barnakut, efter ordinarie arbetstid. Vem vill vara patient hos en läkare som jobbar under sådan press? Sjuksköterskorna vittnar om villkor som de som planerar vården aldrig skulle acceptera. Ruljansen på personal är stor, rädslan för att något ska gå fel varpå patientsäkerheten kan äventyras likaså. För att inte tala om den plågsamma vetskapen om att alla som behöver läggas in under infektionstoppen inte kommer att kunna få plats.

Jag vet ju precis hur det är att arbeta under konstant daglig press och samvetsstress, pussla med scheman både på arbetstid och utanför. Jobba treskift, det vill säga nätter, dagar och kvällar huller om buller. Arbete så gott som varannan helg. Man blir sjösjuk av att arbeta så och stressen gnager sig in i kroppen. En dag ligger man där och är för trött för att orka gå upp ur sängen. Eftersom det är så knasiga arbetstider man har att förhålla sig till så behöver de flesta gå ner i tjänst till 75, nja vi säger 70, eller förresten 60 procent blir bra. Normaliseringen kommer utan att man märker det. För med en tjänst på 60 procent kan man varken försörja en familj eller få en pension som det går att leva på. Och barnen tycker att man är borta heela tiden eftersom man jobbar kvällar, nätter och helger och är ledig när barnen är i skolan.

Jag har klivit av det hjulet. Nu kombinerar jag mitt företag med jobbet som skolsköterska. Det är underbart! Jag jobbar faktiskt heltid nu. Även om mitt företag innebär att arbeta på provision och caseload  mycket väl kan innebära att man behöver rycka in på en förlossning under helgnatten, så är det en helt annan sak. Att följa med ett par  som jag lärt känna på deras födsel som råkar inträffa under helgen, det gör jag gärna. Men att fylla luckor i ett schema och behöva lägga tre nattpass under samma helg nästan varannan helg, nej den tiden är förbi.

 

 

 

 

 

 

Frost

Snart ett minne blått. Foto: Lovisa Engblom

Så kom minusgraderna och pudersnön även till Uppsala. Vårt femte barn väntar fortfarande på den rätta dagen att födas men jag har äntligen kommit ner i varv – så pass att jag nu har försjunkit i en roman som jag påbörjade i somras. Allt det snabba sociala medier nätverkandet tar lätt fokus från mer koncentrerad läsning. Ibland ”lånar” jag barnens mobiler av den anledningen och vips så läser de ut en bok istället för att slösurfa hela söndagen. Att tro att barnen reglerar sin internet och mobilanvändning själv är en av de största skygglapparna man kan sätta på sig som förälder idag.

Varför vore det bra med ett eget fackförbund för barnmorskor? Varför vore det bra med en direktutbildning till barnmorska? Det är bra och relevanta frågor. Barnmorskor har en egen legitimation, precis som sjuksköterskor. Men att arbeta som barnmorska är något helt annat än att arbeta som sjuksköterska, inte att förväxla med att man såklart har nytta av sina sjuksköterskekunskaper när man väl arbetar som barnmorska. Barnmorskan har faktiskt ett helt eget kompetensområde, nämligen normal graviditet och förlossning – även om det är svårt att tro det ibland idag. Där har vi möjlighet att vara experter. Och den möjligheten tycker jag att vi ska vi ta för överallt i världen där barnmorskans ställning stärks ser man positiva resultat för vården av kvinnor.  Det utesluter inte på något sätt ett gott tvärprofessionellt  (ohierarkiskt) teamarbete mellan barnmorskor och läkare.

När barnmorskor inte tillåts vara experter inom sitt område utan mer som underhuggare med skyldighet att utföra order uppifrån snarare än att både få tänka och arbeta självständigt – vips så har vi ett mycket hierarkiskt system som faktiskt inte gynnar vården av födande kvinnor. Så ser det ut i stora delar av USA idag där barnmorskor är en marginaliserad grupp som inte är en del av det etablerade; på sjukhusen är de utbytta mot obstetriksjuksköterskor. Deras statistik visar inte bättre förlossningsutfall – tvärtom.

Det är inte ovanligt att barnmorskor  får gå ner i lön när de är färdiga med sin vidareutbildning med motiveringen att barnmorskan ju är ”ny” i sitt yrke efter kanske 10-15 år  som sjuksköterska. Plötsligt är det en STOR nackdel att man först blev sjuksköterska och sedan barnmorska.  Att jämföra med st-läkare som dels får lön under sin utbildning och sedan självklart går upp 10 000 i lön efter avslutad specialistutbildning. Barnmorskor ligger hyfsat bra till i lön när man jämför med andra sjuksköterskegrupper inom vårdförbundet men det säger inte så mycket. Lönestrukturen för sjuksköterskor är extremt sammanpressad.

Vi är så normaliserade. Så till den grad att det faktiskt i många fall känns tryggt att inte sticka ut, inte reclaima det barnmorskor kan fullt ut, inte få fullt så bra lön, inte jobba fullt så mycket heltid, inte få fullt lika bra semester som andra. Många inom vården idag, så även barnmorskor, försöker hitta sitt professionella hörn där man känner att det kanske går att stå ut. Samtidigt som det skaver enormt hela tiden att inte få jobba på toppen av sin kompetens eller med det man faktiskt vill.

En stor andel av de som en gång utbildade sig till barnmorskor i Sverige arbetar med annat idag. I den änden behöver vi börja fundera och sedan rikta frågan tillbaka till oss själva. Vad kan vi, Sveriges barnmorskor, göra för att förändra detta?

Alla har känt fel!

Såhär säger Hans Karlsson på Sveriges Kommuner och Landsting om sommaren i förlossningsvården:

SKL: Sommarens förlossningsvård fungerade väl
Publicerad: 20171021 17.46
Förlossningsvården fungerade väl i somras. Den slutsatsen drar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) efter att man sammanställt erfarenheterna, rapporterar Sveriges Radio.
– Om vi ser på den totala bilden, kan vi säga att den totala uppmålade krisen som flera talat om, den ser vi inte, säger Hans Karlsson, chef för avdelningen vård och omsorg på SKL.
Enligt honom har 95 procent av kvinnorna fått förlösa där de tänkt sig och det har inte varit något stort tillgänglighetsproblem.
– Vi ser inga stora kvalitetsproblem så här långt, vad vi kan bedöma.
Bilden kontrasterar starkt mot den kritik som svensk förlossningsvård fått utstå. I augusti arrangerades ”En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset” som samlade tusentals personer på 15 olika orter och i medierna har ”förlossningskrisen” blivit en stående vinjett.

Vi som har befunnit oss mitt i förlossninsgsvården under sommaren; barnmorskor, läkare  doulor,  undersköterskor eller födande har ju som bekant en annan bild. Men den bilden är bara en ”subjektiv känsla”, något personligt som inte stämmer med verkligheten. Det menar utredarna på SKL.

Det här förvånar mig inte ett dugg. För själva innehållet i omvårdnaden spelar ingen som helst roll i en sådan här rapport så länge barnet kommer ut med ett okej resultat på ph-provet och utan alltför stora medicinska skavanker hos mor. Och när hela 95% har fått ”förlösa” (när slutade det heta föda?) på den klinik de valt så har det inte heller varit något tillgänglighetsproblem. Rapporten från SKL säger ingenting om verkligheten. Den är enbart meningsfull för chefer på SKL som nu kan slå sig för bröstet och ignorera alla jobbiga tjatmostrar (barnmorskor och födande) som börjar bli riktigt tjatiga. Som surrande, störande och irriterande flugor.

Så ser en maktstruktur ut.

När det saknas en vilja att förstå vad förlossningskrisen egentligen handlar om, ja då blir de som vill påtala problem bara irriterande störmoment. Som den där jobbiga feministen på festen sent 90-tal, hon som förstörde hela feststämningen.

En läkare sa till mig en gång att ph-provet från barnets navelsträng är ett kvitto på hela förlossningen. Ja, när ph-provet är är riktigt dåligt är det förstås ett kvitto på att något under förlossningen inte har varit optimalt  och kanske krävt ett annat handläggande. Men när ph-prover är bra så skulle jag påstå att de är tämligen irrelevanta som kvitton på förlossningar. För ett bra ph-prov säger ingenting om hur omvårdnad, omhändertagande eller förlossningsvård såg ut runt kvinnan som födde. Ett ph-prov talar bara om ifall barnet led av syrebrist vid födseln. Inget mer.

Vi har en hög medicinsk säkerhet som standard i svensk förlossningsvård och det är bra. Men jag är övertygad om att födslar i Sverige skulle kunna bli mycket tryggare, bättre medicinskt handlagda, säkrare och mer mänskliga om vi även erkände förlossningen som den psykologiska händelse det är. Om vi förstod att värdera allt det som inte ryms på den lilla papperslappen med svar på ph-provet från barnets navelsträng.

Foto: Lovisa Engblom

Trust, intimacy and love – the chemistry of connection

Lena Ahlner har arbetat med födslar länge. Såhär presenterar hon sig på egenbarnmorskas hemsida:

Jag vill verka för att födandet blir den trygga och stärkande upplevelse som den kan vara. Så får vi starkare kvinnor, tryggare barn, bättre anknytning, fler som ammar och bättre familjerelationer. Det är starka krafter som styr födandet. Samtidigt är processen ytterligt lättstörd och fungerar allra bäst om kvinnan får vara ostörd i sin egen miljö.

Kontinuiteten i det fria barnmorskearbetet är bland det jag tycker mest om; att träffas före, under och efter födseln – till skillnad från de korta mötena på ett sjukhus. Att bistå vid hemfödslar är fantastiskt roligt. Sedan flera år har jag varit med på hemfödslar och är sen några år legitimerad barnmorska. Fram till nedläggningen i maj 2016 arbetade jag på BB Sophia.

Lena var den enda barnmorska från Sverige som åkte på Midwifery today international conference som hölls i Helsingfors den 4-8 oktober i år. När hon var där drabbades hon av samma känsla som jag drabbas av ibland ”Om inte jag gör det, vem gör det då?” Det här är konferensen med betoning på midwifery. När jag hör Lena berätta så önskar jag att jag hade varit där!

Lena har återberättat för mig i stora drag vad konferensen handlade om och vilket ”take home-message” hon reste hem med. Gemensamt för barnmorskor världen över är att snaran dras åt och spannet normal förlossning hela tiden minskar – den övergripande trenden är en medikalisering av födandet där vi i högre grad blir assistenter till obstetriker, så kallade obstetric nurses. Barnmorskor som arbetar självständigt med betoning på midwifery har det svårt i samtliga länder. Hit hör såklart hembarnmorskor.  En föreläsare konstaterade att det är otroligt lätt att bränna ut sig som barnmorska i det klimat som råder – låta passionen för arbetet bli en förtärande kraft – som i slutändan drabbar oss själva hårt. Vi barnmorskor måste därför akta oss för att inte hamna där –  för i det diket gör vi ingen nytta! Vi  måste ta hand om oss själva och ta hand om varann. Här tror jag att vi i Sverige behöver bli bättre. För i ett tufft klimat är det lätt att som kår glida isär i olika fraktioner.

I Tyskland höjs hela tiden kostnaden för den försäkring som hembarnmorskor behöver för att kunna arbeta. Nu är försäkringen så dyr att färre och färre barnmorskor har råd att teckna den. Det är också ett sätt att komma åt fenomenet med hemfödslar.

Här kommer glimtar från ett föredrag som hölls av barnmorskan Elizabeth Davis:

The physiology of intuition

  • Induced by oxytocin
  • Induced by endorphins
  • Induced by entraining to others in alpha or theta states
  • Enhanced by intentionally increasing oxytocin levels
  • Decreased by activity in the cerebral cortex (observation, performance anxiety, sense of time constraints)
  • Decreased by memories of trauma
  • Decreased by adrenaline- EXCEPT in crisis situations (”Lion in the middle of the road”)

 

The Truth About Labor Plateaus

  • The first occurs at 4 cm – this is the point of realizing labor is bigger than you are, you don’t do birth; it does you!
  • The second occurs at 7 to 8 cm, the point of accessing deep traumas: physical, sexual, obstetrical, emotional.
  • The third occurs with transition, the point of sensory overload that leads to fear of annihilation.
  • The fourth occurs with crowning, the point of bringing baby into the world and letting go of pregnancy.

Den här bilden tyckte jag var så träffande! What does not necessarily HELP (H)ERR

Mina reflektioner: Varför är det självklart och logiskt att en kvinna med ett förväntat stort barn (ja där risken att barnet ska fastna antas vara större) ska föda i gynläge? Så att vi som personal ska kunna ”komma åt” att göra en massa interventioner enligt HELPERR, som klipp till exempel. Det fysiologiskt mest gynnsamma läget borde ju vara om kvinnan föder på alla fyra med det största utgångsmåttet. Säte – handsoff och alla fyra! Det är ju bättre att arbeta förebyggande och inte krångla till det från början istället för att behöva krångla sig ur ett ogynnsamt läge. Vi måste ju arbeta enligt devisen att förhoppningsvis slippa behöva göra interventioner, inte förutsätta att vi kommer behöva göra det. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Om man nu ändå skulle behöva lägga ett klipp så finns det ingenting lättare än att lägga klipp när kvinnan står på alla fyra. Jag vet av egen erfarenhet.

Det är av konvention och fördomar som vi tror att det är lättare att komma åt att göra interventioner när en kvinna ligger i gynläge. Så vad borde vi göra istället?

Take a BREATH

 

Move the Mother

 

Move the Baby

 

Remember to Breathe

 

Följ Elizabeth Davis på  http://elizabethdavis.com 

Nästa konferens kommer att hållas i Mount Laurel, New Jersey den 18-22 April 2018! Jag blir vansinnigt sugen på att försöka åka dit. För det vore ju kul om Lena fick sällskap av några fler från Sverige nästa gång. Vi får se vad min bebis säger om saken. All information finns på midwiferytoday.com