Otrygghet är inget man botar med smärtlindring

Om det uttalar sig doulan Bodil Frey i den här mycket läsvärda artikeln i ETC: Barnmorskor fortsätter fly förlossningsvården. Och Mia Ahlberg, ordförande för Svenska barnmorskeförbundet, uttalar sig apropå bristen på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården:

– Mycket handlar om det vi kallar samvetsstress. De barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården lider av att de inte finns där för de födande kvinnorna i den utsträckning de borde. De jobbar som idioter, men räcker ändå inte till.

Just det där att jobba som en idiot men ändå inte räcka till; det är ett uttalande som jag tror att många som arbetar inom vården kan relatera till. Jag skulle säga att en ständig samvetsstress är farlig och kan verka ungefär som ett långsamt gift i kroppen. Det tröttar ut och bryter ner. Tillståndet har ett namn och diagnosen heter idag utmattningssyndrom eller utmattningsdepression; men i folkmun lever det gamla ordet kvar – utbrändhet. För de individer som drabbas finns det alltid ett före och ett efter utbrändheten eftersom förlusten av energi är ett faktum, stresströsklarna har sänkts för alltid. Det blir som att leva resten av livet med ett handikapp. För samhället finns det inga vinster med att vårdpersonal drabbas av utmattningssyndrom på grund av samvetsstress. Det vore mycket bättre och mer effektivt för alla att försöka förebygga utmattningssyndrom än att rehabilitera redan drabbade.  Många jobbar deltid inom vården för att orka med och på det sättet ger man sig själv lite respit med mer vilotid mellan arbetspassen eller arbetsveckorna. Men den är obetald.

I tisdags fikade jag och utbytte erfarenheter med två doulor, Vanja och Karin, (Vanja är aspirerande doula och Karin är etablerad) med hemvist i Uppsala! Jag blir så glad när jag känner att det rör på sig och poppar upp nya roliga initiativ i min hemstad.

Och hela förmiddagen idag har jag och Hanna spenderat med min syster. Vilken dag som helst nu så kommer det en till liten kusin och jag blir moster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt. En trygg förlossning önskar jag henne, med eller utan smärtlindring.

 

 

Fönstret mot gården

Foto: Lovisa Engblom

När jag läste det här inlägget av Alice Teodorescu som blev gråtfärdig efter kontakt med svensk sjukvård så blev JAG gråtfärdig:

Måste man vara frisk för att vara sjuk?

Jag har själv jobbat som sjuksköterska på barnsjukhuset så jag vet hur det kan vara att arbeta med sjuka barn. Roligt och väldigt meningsfullt! Men krävande. Barn tar tid och sjuka barn behöver verkligen få ta sin tid. Vissa procedurer går inte alltid att skynda på som man skulle vilja som sjuksköterska –  att ta prover på ett litet barn till exempel. Och som mamma till fem barn har jag fått erfara hur det är att vara förälder till sjuka barn. Fruktansvärt jobbigt! Vår yngste son har behövt åka ambulans några gånger på grund av sin svåra allergi – och vi har suttit på akuten och inhalerat astmamediciner i många timmar. Därför gör det ont i mig att läsa det här:

Fyra dygn senare blir han plötsligt alldeles blå och slutar gråta, han kan inte andas, jag ringer 112 och plötsligt sitter vi i en ambulans. Ångesten som följer saknar jag ord för. Nytt sjukhus, ny bedömning, klockrent fall av RS. Han läggs in, får sond och hjälp med andningen. Efter fyra dagar kan han andas själv men äter bara små mängder när han ska prova att äta själv. Läkaren insisterar på att vi ska skrivas ut eller gå på permission som det heter. Jag envisas med att det inte räcker med att han bara kan andas, han måste också kunna äta utan hjälp. Det spelar ingen roll enligt läkaren. Han är för frisk för att vårdas på avdelning där platserna är hårdvaluta, men enligt min uppfattning helt uppenbart för sjuk för att åka hem. Väl hemma kräks vår pojke upp det lilla han får i sig. Ångest på nytt.

Och så arbetsvillkoren för personalen som arbetar på sjukhuset:

På sjukhuset där vi befinner oss finns endast en läkare i tjänst med ansvar för många olika avdelningar, däribland förlossning och barnakut, efter ordinarie arbetstid. Vem vill vara patient hos en läkare som jobbar under sådan press? Sjuksköterskorna vittnar om villkor som de som planerar vården aldrig skulle acceptera. Ruljansen på personal är stor, rädslan för att något ska gå fel varpå patientsäkerheten kan äventyras likaså. För att inte tala om den plågsamma vetskapen om att alla som behöver läggas in under infektionstoppen inte kommer att kunna få plats.

Jag vet ju precis hur det är att arbeta under konstant daglig press och samvetsstress, pussla med scheman både på arbetstid och utanför. Jobba treskift, det vill säga nätter, dagar och kvällar huller om buller. Arbete så gott som varannan helg. Man blir sjösjuk av att arbeta så och stressen gnager sig in i kroppen. En dag ligger man där och är för trött för att orka gå upp ur sängen. Eftersom det är så knasiga arbetstider man har att förhålla sig till så behöver de flesta gå ner i tjänst till 75, nja vi säger 70, eller förresten 60 procent blir bra. Normaliseringen kommer utan att man märker det. För med en tjänst på 60 procent kan man varken försörja en familj eller få en pension som det går att leva på. Och barnen tycker att man är borta heela tiden eftersom man jobbar kvällar, nätter och helger och är ledig när barnen är i skolan.

Jag har klivit av det hjulet. Nu kombinerar jag mitt företag med jobbet som skolsköterska. Det är underbart! Jag jobbar faktiskt heltid nu. Även om mitt företag innebär att arbeta på provision och caseload  mycket väl kan innebära att man behöver rycka in på en förlossning under helgnatten, så är det en helt annan sak. Att följa med ett par  som jag lärt känna på deras födsel som råkar inträffa under helgen, det gör jag gärna. Men att fylla luckor i ett schema och behöva lägga tre nattpass under samma helg nästan varannan helg, nej den tiden är förbi.

 

 

 

 

 

 

Frost

Snart ett minne blått. Foto: Lovisa Engblom

Så kom minusgraderna och pudersnön även till Uppsala. Vårt femte barn väntar fortfarande på den rätta dagen att födas men jag har äntligen kommit ner i varv – så pass att jag nu har försjunkit i en roman som jag påbörjade i somras. Allt det snabba sociala medier nätverkandet tar lätt fokus från mer koncentrerad läsning. Ibland ”lånar” jag barnens mobiler av den anledningen och vips så läser de ut en bok istället för att slösurfa hela söndagen. Att tro att barnen reglerar sin internet och mobilanvändning själv är en av de största skygglapparna man kan sätta på sig som förälder idag.

Varför vore det bra med ett eget fackförbund för barnmorskor? Varför vore det bra med en direktutbildning till barnmorska? Det är bra och relevanta frågor. Barnmorskor har en egen legitimation, precis som sjuksköterskor. Men att arbeta som barnmorska är något helt annat än att arbeta som sjuksköterska, inte att förväxla med att man såklart har nytta av sina sjuksköterskekunskaper när man väl arbetar som barnmorska. Barnmorskan har faktiskt ett helt eget kompetensområde, nämligen normal graviditet och förlossning – även om det är svårt att tro det ibland idag. Där har vi möjlighet att vara experter. Och den möjligheten tycker jag att vi ska vi ta för överallt i världen där barnmorskans ställning stärks ser man positiva resultat för vården av kvinnor.  Det utesluter inte på något sätt ett gott tvärprofessionellt  (ohierarkiskt) teamarbete mellan barnmorskor och läkare.

När barnmorskor inte tillåts vara experter inom sitt område utan mer som underhuggare med skyldighet att utföra order uppifrån snarare än att både få tänka och arbeta självständigt – vips så har vi ett mycket hierarkiskt system som faktiskt inte gynnar vården av födande kvinnor. Så ser det ut i stora delar av USA idag där barnmorskor är en marginaliserad grupp som inte är en del av det etablerade; på sjukhusen är de utbytta mot obstetriksjuksköterskor. Deras statistik visar inte bättre förlossningsutfall – tvärtom.

Det är inte ovanligt att barnmorskor  får gå ner i lön när de är färdiga med sin vidareutbildning med motiveringen att barnmorskan ju är ”ny” i sitt yrke efter kanske 10-15 år  som sjuksköterska. Plötsligt är det en STOR nackdel att man först blev sjuksköterska och sedan barnmorska.  Att jämföra med st-läkare som dels får lön under sin utbildning och sedan självklart går upp 10 000 i lön efter avslutad specialistutbildning. Barnmorskor ligger hyfsat bra till i lön när man jämför med andra sjuksköterskegrupper inom vårdförbundet men det säger inte så mycket. Lönestrukturen för sjuksköterskor är extremt sammanpressad.

Vi är så normaliserade. Så till den grad att det faktiskt i många fall känns tryggt att inte sticka ut, inte reclaima det barnmorskor kan fullt ut, inte få fullt så bra lön, inte jobba fullt så mycket heltid, inte få fullt lika bra semester som andra. Många inom vården idag, så även barnmorskor, försöker hitta sitt professionella hörn där man känner att det kanske går att stå ut. Samtidigt som det skaver enormt hela tiden att inte få jobba på toppen av sin kompetens eller med det man faktiskt vill.

En stor andel av de som en gång utbildade sig till barnmorskor i Sverige arbetar med annat idag. I den änden behöver vi börja fundera och sedan rikta frågan tillbaka till oss själva. Vad kan vi, Sveriges barnmorskor, göra för att förändra detta?

Alla har känt fel!

Såhär säger Hans Karlsson på Sveriges Kommuner och Landsting om sommaren i förlossningsvården:

SKL: Sommarens förlossningsvård fungerade väl
Publicerad: 20171021 17.46
Förlossningsvården fungerade väl i somras. Den slutsatsen drar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) efter att man sammanställt erfarenheterna, rapporterar Sveriges Radio.
– Om vi ser på den totala bilden, kan vi säga att den totala uppmålade krisen som flera talat om, den ser vi inte, säger Hans Karlsson, chef för avdelningen vård och omsorg på SKL.
Enligt honom har 95 procent av kvinnorna fått förlösa där de tänkt sig och det har inte varit något stort tillgänglighetsproblem.
– Vi ser inga stora kvalitetsproblem så här långt, vad vi kan bedöma.
Bilden kontrasterar starkt mot den kritik som svensk förlossningsvård fått utstå. I augusti arrangerades ”En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset” som samlade tusentals personer på 15 olika orter och i medierna har ”förlossningskrisen” blivit en stående vinjett.

Vi som har befunnit oss mitt i förlossninsgsvården under sommaren; barnmorskor, läkare  doulor,  undersköterskor eller födande har ju som bekant en annan bild. Men den bilden är bara en ”subjektiv känsla”, något personligt som inte stämmer med verkligheten. Det menar utredarna på SKL.

Det här förvånar mig inte ett dugg. För själva innehållet i omvårdnaden spelar ingen som helst roll i en sådan här rapport så länge barnet kommer ut med ett okej resultat på ph-provet och utan alltför stora medicinska skavanker hos mor. Och när hela 95% har fått ”förlösa” (när slutade det heta föda?) på den klinik de valt så har det inte heller varit något tillgänglighetsproblem. Rapporten från SKL säger ingenting om verkligheten. Den är enbart meningsfull för chefer på SKL som nu kan slå sig för bröstet och ignorera alla jobbiga tjatmostrar (barnmorskor och födande) som börjar bli riktigt tjatiga. Som surrande, störande och irriterande flugor.

Så ser en maktstruktur ut.

När det saknas en vilja att förstå vad förlossningskrisen egentligen handlar om, ja då blir de som vill påtala problem bara irriterande störmoment. Som den där jobbiga feministen på festen sent 90-tal, hon som förstörde hela feststämningen.

En läkare sa till mig en gång att ph-provet från barnets navelsträng är ett kvitto på hela förlossningen. Ja, när ph-provet är är riktigt dåligt är det förstås ett kvitto på att något under förlossningen inte har varit optimalt  och kanske krävt ett annat handläggande. Men när ph-prover är bra så skulle jag påstå att de är tämligen irrelevanta som kvitton på förlossningar. För ett bra ph-prov säger ingenting om hur omvårdnad, omhändertagande eller förlossningsvård såg ut runt kvinnan som födde. Ett ph-prov talar bara om ifall barnet led av syrebrist vid födseln. Inget mer.

Vi har en hög medicinsk säkerhet som standard i svensk förlossningsvård och det är bra. Men jag är övertygad om att födslar i Sverige skulle kunna bli mycket tryggare, bättre medicinskt handlagda, säkrare och mer mänskliga om vi även erkände förlossningen som den psykologiska händelse det är. Om vi förstod att värdera allt det som inte ryms på den lilla papperslappen med svar på ph-provet från barnets navelsträng.

Foto: Lovisa Engblom

Ovillkorat stöd spelar roll

Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:

”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”

”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”

Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par. Kanske behöver jag fler blogginlägg på mig för att riktigt hinna djupdyka i detta ämne.

Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.

Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt  som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.

Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir  till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.

Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.

Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.

Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den  som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera.  Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.

Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.

Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.

 

Begränsad repertoar

Foto: Lovisa Engblom

Läs barnmorskan Ann Ljungbloms träffsäkra blogginlägg Jag kan inte föda ditt barn som har blivit läst och delat av många i veckan. Hon beskriver på ett skarpt men också nyanserat sätt hur medarbetare inom vården ibland i all välmening faktiskt går emot kvinnans egen önskan. Det är både oetiskt och farligt att sluta reflektera över varför vi gör saker och fortsätta blint under devisen ”såhär gör vi här på den här avdelningen”. Jag har varit med om allt från

”Här förlöser vi i halvsittande”

”Här navlar vi av efter max en minut”

”Här håller vi ner barnet för att kunna ta navelsträngsprover direkt efter födseln. Sen får barnet komma till mamma.”

”Här ger vi synto och k-vitamin direkt efter födseln”

Avdelningskulturer och rutiner är inte enbart av ondo men ibland överskuggar de kvinnans självbestämmande, autonomi och faktiskt även evidens och beprövad erfarenhet.  Ann Ljungblom hänvisar till patientlagen och skriver vidare:

Så länge allt är normalt och mor och barn mår fint ser jag inga hinder i att man följer moderns önskan. Jag brukar säga att om något avviker vill jag få komma och lägga mig i. En överenskommelse som fungerar utmärkt.

Min egen upplevelse är att födande kvinnor brukar vara enormt tillmötesgående och väldigt hänsynstagande till rutiner som underlättar för barnmorskor, läkare eller undersköterskor. Det är inte så ofta någon vägrar att ligga ner för att bli undersökt eller absolut inte vill att en ctg-kurva ska köras just där och då. Det brukar gå fint att få ta blodprover eller sätta nål när det behövs. Ja födande kvinnor låter ofta  både barnmorskestudenter och läkarkandidater få komma till och öva på vaginala undersökningar eller handgrepp.

Desto viktigare att vi är lyhörda inför kvinnans egna önskningar – som nästan aldrig är orimliga.  Det som uppfattas som orimligt ligger oftast i vår egen begränsade repertoar. Därför behöver vi som arbetar inom förlossningsvården alltid fortsätta jobba med att utöka vår repertoar med mer kunskap och erfarenhet. Se det som en spännande resa där du har lika mycket att vinna som den födande kvinnan!

 

BB-marschfrossa!

Hela stora familjen redo för BB-marsch!

Igår var en på många sätt historisk dag. I hela 16 städer Sverige runt så marscherade vi för allas rätt till en trygg och säker förlossnings och BB-vård. Det var svårt att inte gripas av den mäktiga uppslutningen! I Stockholm marscherade flera tusen människor ihop. Jag var glad och stolt över att få tåga ihop med så många i min hemstad Uppsala. Mitt  åttaåriga syskonbarn skrek högst av alla i marschen:

”Ropen skalla!”

”BB åt alla!”

”När?”

NU!!

Tal på stora torget

Jag och Pyrola Bergsten som är sjuksköterska på neonatalavdelningen i Uppsala, talade på manifestationen. Två politiker var också inbjudna att tala, Vivianne Macdisi från Socialdemokraterna och Monica Lundberg från Liberalerna.

Pyrola Bergsten!

Pyrola bidrog på ett bra sätt med barnperspektivet – hur det slår mot de allra minsta och deras familjer när det inte går att bemanna neonatalavdelningar fullt ut. Hon berättade om anledningen till att så många sjuksköterskor sagt upp sig från neonatal i Uppsala; för att deras arbetsvillkor försämrades radikalt för ungefär ett år sedan. För att lösa situationen har man behövt flyga flera gravida till Finland under sommaren. Tack för ett bra tal!

Jag öppningstalade! Om du vill se hela talet så klicka på länken nedan:

                                                       Mitt öppningstal på BB-marschen i Uppsala!

Glädjande!

Foto: Lovisa Engblom

Det här gjorde mig glad. Ja det här ingav hopp för första gången på väldigt, väldigt länge. Förlossningskliniker i Stockholm får höjd ersättning

Ella Bohlin flaggar för en höjd ersättning till hela vårdval förlossning och det – om det blir verklighet – skulle kunna innebära en reell  och positiv förändring för hela förlossningsvården. Eftersom det innebär att klinikerna skulle kunna öka grundbemanningen av barnmorskor! Precis det som behövs. Till skillnad från tidsbegränsade pengar och anslag till tillfälliga projekt som i all sin välmening ändå inte ändrar på själva förutsättningarna för hur vården kan bedrivas. Det här kommer förbättra arbetsmiljön och på sikt locka tillbaka erfarna barnmorskor till förlossningsvården.

Vi är redo att se över ersättningen till hela vårdval förlossning och se hur den ska kunna justeras – uppåt förstås. Pengarna ska räcka för uppdraget, säger Ella Bohlin (KD).

Så jag hoppas att det inte blir tomma ord utan verklighet inom en överskådlig framtid. För det skulle samtidigt innebära att det lönar sig att driva på i frågor som handlar om en värdig förlossnings och BB-vård för alla kvinnor. Genom att gå ihop och arbeta strategiskt, belysa problemet från olika vinklar och komma med förslag på konstruktiva lösningar så kan man vara med och bidra till en förändring. Även om det krävs år av slitsamt och oavlönat arbete.

Imorgon är det dags att i 15 städer gå ihop och manifestera för en bättre förlossnings och BB-vård i hela landet! Jag kommer att göra det med glädje över att vi nu är så många som har fått nog, även om det ligger en djup sorg i botten. Idag går det att läsa en intervju om marschen i UNT.

Uppsalabor marscherar mot BB-krisen
Uppsalabor har tröttnat på brister i förlossningsvården. På söndag arrangerar de en protestmarsch.

– Det är delvis en feministisk fråga som handlar om att kvinnor och barn blir nedprioriterade i vården, säger Karin Tillberg.

Hon är en av flera Uppsalabor som är med och arrangerar BB-marschen. Initiativet till demonstrationen kommer från organisationen Födelsevrålet, och BB-marscher kommer hållas på flera platser i landet under 20 augusti.

Regionrådet Vivianne Macdisi (S), sjuksköterskan Monica Lundberg (L), barnmorskan Märta Cullhed Engblom och sjuksköterskan Pyrola Bergsten kommer medverka genom att tala efter marschen.

Märta Cullhed har jobbat på Akademiska sjukhuset men driver nu eget företag som barnmorska.

– Det är brist på platser i förlossningsvården, arbetsbelastningen är väldigt hög vilket gör att många erfarna barnmorskar slutar, säger hon.

Enligt henne påverkar detta gravida och födande i hela landet. Många känner sig ensamma och övergivna när barnmorskor inte finns tillgängliga. En del tvingas åka långt, utanför det egna landstinget, för att föda barn.

– Egentligen råder det ingen brist på barnmorskor. Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba under de här omständigheterna, säger Märta Cullhed Engblom.

Hon tycker att regeringen bör genomföra en nationell översyn av förlossningsvården, införa en förlossningsgaranti som garanterar förlossningsplats i det egna landstinget och säkerställa att varje födande har rätt till en egen barnmorska. Endast i undantag bör en barnmorska ha två förlossningar samtidigt menar hon. Enligt henne är det normala idag att en barnmorska springer mellan två eller till och med tre förlossningar.

Regionråd Vivianne Macdisi (S) tycker inte att vården är jämställd och håller med om att belastningen är hög.

– Den här frågan handlar i grund och botten om rättvisa. Vi måste prioritera kvinnors hälsa och förlossningsvården, säger hon.

Enligt henne har Region Uppsala en handlingsplan för att förbättra förlossningsvården och i nuvarande regeringsbudget kommer 500 miljoner satsas på förlossningsvården och kvinnors hälsa. Region Uppsala kommer under 2017 och 2018 få totalt 18 miljoner. En åtgärd är att ge mer resurser för att kunna anställa fler barnmorskor. En andra åtgärd är att utbilda ny personal.

Enligt Märta Cullhed Engblom är inte det en lösning eftersom förlossningsvården inte klarar sig med enbart nyutbildad personal. Hon tror att många barnmorskor skulle återvända till förlossningsvården om arbetsmiljön förbättras.

Vivianne Macdisi håller med om det och menar att det är viktigt att inte ha en strategi som bara handlar om att utbilda ny personal.

– Vi måste säkerställa en god arbetsmiljö, säger hon.

 

Samma barnmorska – före, under och efter?

Foto: Lovisa Engblom

Vad betyder continuity of care? Kontinuitet i vården? Vad betyder caseload? Team midwifery?

Först och främst, när vi barnmorskor pratar eller forskar om kontinuitet i vården under graviditet, förlossning och eftervård så syftar vi på vård som ges i så hög utsträckning som möjligt av samma barnmorska (caseload) eller samma team av barnmorskor (team midwifery) under graviditet, förlossning och eftervård. Nästan ingen vård i Sverige är organiserad så trots att vårdformen har ett starkt stöd i forskning.

Skillnaden mellan caseload och team midwifery är antalet barnmorskor som tar hand om kvinnorna och därmed nivån av kontinuitet som man kan förvänta sig. Vid caseload har en och samma barnmorska hand om ett litet antal kvinnor, kanske fyra i månaden, och står själv för all vård. När den barnmorskan behöver ha ledigt så täcker en kollega upp , troligtvis någon som arbetar på ett liknande sätt. Sannolikheten för kvinnan att få föda med en barnmorska som hon redan känner är 88% med caseload, alltså väldigt hög. Vid team midwifery är fler barnmorskor inblandade, kanske 6-10 stycken – alla jobbar enligt ett schema där jourer delas upp i teamet. Fördelen för barnmorskorna är att det går att vårda fler kvinnor och ha hand om fler födslar samtidigt. Den gravida får bekanta sig med flera barnmorskor i teamet och vet att hon kommer ha någon av dem hos sig under födseln.

Så vad är fördelarna med att ha samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård? I den här översiktsartikeln (Cochrane review) har man jämfört vanlig vård under graviditet, förlossning och eftervård med olika midwife-led continuity models. Resultatet visar att kvinnor som får vården med kontinuitet har större chans att få en spontan vaginal/ normal födsel.

  • Färre epiduralbedövningar
  • Färre instrumentella förlossningar eller klipp i mellangården
  • Fler spontana födslar
  • Färre prematura födslar

Man såg tydligt att kvinnorna hade en mycket större chans att föda med en barnmorska de redan hunnit lära känna! Författarnas slutsats är att alla kvinnor bör erbjudas barnmorskevård med kontinuitet. Det finns klara fördelar – inga nackdelar – för de födande kvinnorna.

Men vill kvinnor i Sverige ha den här vården? Idag har jag läst en forskningsartikel av Ingegerd Hildingsson och övriga författare som har undersökt just det. Swedish women’s interest in models of midwifery care – Time to consider the system? Det är en prospektiv studie som har undersökt hur 758 kvinnor ser på vårdmodeller där man får ha samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård. Reslutatet visar att en majoritet av kvinnorna, över 50%, ville ha just det. Författarnas slutsatser är att vårdmodeller som erbjuder kontinuitet med en känd barnmorska kan vara extra betydelsefullt för kvinnor med förlossningsrädsla. Varianter av caseload eller team midwifery är säkra och kostnadseffektiva vårdformer. De ökar kvinnans chans att få en normal förlossning med en positiv förlossningsupplevelse.

 

 

 

 

Naturkatastrof?

 

 

Läs på SVD debatt idag: svensk sjukvård på bristningsgränsen .

Jag är så tacksam för att fler läkare ger sig in i debatten och beskriver hur katastrofalt läget är.

– Det handlar inte om någon naturkatastrof – utan om en fullständig ignorans, säger Märit Halmin, intensivvårdsläkare på Södersjukhuset i Stockholm.

 – Den största skillnaden de senaste åren är att sjuksköterskorna har gett upp. De vägrar att jobba under de här premisserna, vilket såklart leder till ännu färre vårdplatser.

Helt ärligt, det är ingen av de med makt att förändra som på allvar lyssnar på oss sjuksköterskor eller barnmorskor.  De som faktiskt tar barnmorskors rop på allvar är de som snart ska till att föda, och deras närmaste; de enda man verkligen önskar slapp lyssna på vår klagosång. Därför är jag glad att fler läkare har börjat tala öppet om vårdkrisen och vad den beror på. För då finns det en chans att de styrande börjar spetsa öronen och slutar tala om det ansträngda sommarläget i vården som om det vore en årligt förekommande skogsbrand. Det vore bra för oss alla.