Stöd, förlossning och profylaxkurs

Hur kan vi hjälpas åt att skydda amningen? Om stöd i samband med amning.

Foto: Lovisa Engblom

Det är samhället och vårdens uppgift att erbjuda föräldrar som vill amma det stöd de behöver för att kunna göra det. Först och främst så är det viktigt att föräldrar ges möjlighet till att göra ett informerat val. Amma eller inte? Bra att veta är att det finns väldokumenterade hälsofördelar med amning, även i höginkomstländer. Det är alltså inte enbart i låginkomstländer där vattnet kan vara smutsigt som det kan vara en god idé att amma. Amning minskar risken för diarré, infektioner hos barnet och plötslig spädbarnsdöd. För kvinnan som ammar minskar risken för bröstcancer, livmodercancer, äggstockscancer, hjärtkärlsjukdom och diabetes typ 2. Eftersom amning har betydelse för folkhälsan så är WHO:s rekommendation att amma och ge enbart bröstmjölk under barnets första sex månader och sedan fortsätta med annan mat och amning upp till två års ålder eller längre.

Vikten av ett professionellt stöd i samband med amningsstart!

För den som önskar amma sitt barn är det viktigt med kunskap om amning innan amningsstart, och sedan ett professionellt stöd i samband med amningsstart och tiden därefter. Det är inte alltid så lätt att etablera en amning och det kan ta flera veckor innan det känns som att amningen ”sitter”. Att få in rutinen med flaskmatning kräver också kunskap och stöttning – en flaskmatningsrelation ska då etableras med barnet. Precis som amningsrelationen. Men kroppen behöver då inte ställa om till att producera bröstmjölk med allt vad det innebär. Ersättning finns att köpa och värma och praktiska nappflaskor finns i olika varianter.

De allra flesta gravida kvinnor är positiva till att amma och majoriteten önskar följa WHO:s rekommendation om att amma helt det första halvåret.  Därför är det lite av ett misslyckande för vården och samhället att helamningen långsamt har minskat mellan år 2004 – 2014. Idag är det enbart 14,6% av barnen som ammas helt vid 6 månaders ålder.

  • Vid en vecka ammar 77,8%.
  • Vid 2 månader ammar 63,4%.
  • Vid 4 månader ammar 51,2%.

Och vid 6 månader är siffran alltså nere på 14,6%. Varför ser det ut såhär?

Om att bidra med rätt kunskap om amning och finnas tillhands för stöttning och rådgivning när det behövs

Det kan vara viktigt att poängtera att en del inte bör amma sina barn på grund av till exempel en viss medicinering. Det är inte heller alltid så enkelt att amma! Beslutet att avbryta en problemfylld amning är helt och hållet upp till individen. Ingen annan kan säga när det är rätt eller fel för en enskild att ge upp försöken att få amningen att fungera. I Sverige har vi goda möjligheter att föda upp barn på ersättning, just eftersom vi har tillgång till den kunskap som behövs, bra ersättningsprodukter och rent vatten. Problemet är alltså inte att en del väljer att flaskmata med bröstmjölksersättning istället för att amma.

Problemet är när vi inom vården inte bidrar med rätt kunskap om amning, inte finns till hands för stöttning och rådgivning när problem uppstår och när vi ger ersättning till ett barn på godtycklig grund – även när föräldrarna egentligen vill att barnet ska amma. När vi helt enkelt förstör förutsättningarna för en lyckad amningsstart! Och sedan står handfallna när det behövs hjälp och kunskap från vår sida för att föräldrarna ska kunna upprätthålla en fin amningsrelation till barnet. Relationer är komplexa och det gäller i hög grad även amningsrelationen.

Enkla saker som hjälper amningen på traven:

  • De första timmarna i barnets liv är viktiga! Separation av mor och barn bör därför alltid undvikas.
  • Oavbruten hud mot hud direkt efter födseln ökar barnets välbefinnande och minskar stress. Det stabiliserar även barnets blodsocker, lugnar och hjälper barnet att snabbt hitta bröstet och börja suga.
  • Amning inom de allra första timmarna efter födseln har visat sig öka förekomsten av helamning de första 6 månaderna, och även mammans tillit till amningen. Det ökar också mjölkmängden och minskar amningsproblem samt bröstkomplikationer.

 

 

 

 

 

Barn och mat!

Bon appétit! Foto: Lovisa Engblom

Om amningsnormen skriver Marit Olanders såhär:

Man ammar de första månaderna, men inte för lite, inte för mycket och inte för gärna. Man slutar senast vid ett års ålder, och helst ska barnet sluta av sig själv. Många har åsikter om ens amning. Kvinnor som ammar kortare eller längre tid än normen kan få sig eller sin amning ifrågasatt.

Hur man än gör riskerar man att trampa fel i samhällets ögon. Vilken tur att jag vid det här laget är ganska luttrad! Jag vet att jag inte behöver börja mata mitt barn med smakportioner tidigare än vid sex månaders ålder. Nej, jag behöver inte sitta och svettas  över matningen och den där kladdiga barnmatspurén som alla tydligen måste få smaka på. När mitt äldsta barn var fyra månader damp det ner reklam från olika barnmatsföretag i min brevlåda, mycket punktligt. Jag trodde att jag behövde träna henne i att äta mat med sked ungefär som man dresserar en hund. Några misslyckade matningar och allt mitt mod sjönk, om hon inte åt så berodde det enbart på mina tillkortakommanden som mattränare.

När det var dags för mitt andra barn att börja äta så bodde vi i USA och där var gröten fullproppad med järn. Allting stannade. Klockorna, magen, maten. Det blev stopp. Så mycket elände för lite stabbig gröt.

När mitt fjärde barn skulle börja äta poppade jag också barnmatsburkar av praktiska skäl, ni vet det där ”poppet” när vakuumet släpper. Men det var början på en riktig mardröm eftersom han knappt tålde någonting, stackars liten, och blev så väldigt fort sjuk i sina matallergier. Ju mer mat han fick av mig desto mer gick han ner i vikt. Till slut fick vi reda på vad han tålde och inte tålde men vägen tillbaka var lång och mödosam.

Nu är det snart dags för mitt femte barn att börja äta. Jag skyndar ganska långsamt. Dels för att vi nu har fått till en så fin amningsrelation efter allt initialt krångel, men också för att hon går upp så fint i vikt och inte visar några som helst oroande tecken på att vara för lite nyfiken på livet eller maten. Hon vänder sig från rygg till mage och vill stoppa allt som går i munnen, minsta lilla prick som hon hittar griper tag i hennes fascination. Hon har försökt plocka ett av mina födelsemärken  med pincettgreppet upprepade gånger utan att lyckas.

Självklart ska hon få prova all möjlig mat – snart! Jag ska bara stålsätta mig lite inför stöket och kladdet, inhandla några hakklappar och ett större matbord. För vi får inte längre plats runt vårt bord och ett barn under ett behöver en egen sektion av matbordet till kladd. Sen tänker jag försöka fortsätta amma så länge hon vill.

Får det lov att vara en rättika?

 

Ut ur boet

Innan amningen fungerar är det ju nästan hopplöst att ge sig iväg på några längre äventyr. Tänk om mitt barn vaknar och behöver amma medan jag står ute i ingenstans utan vare sig amningsbricka eller amningsnapp! Den här gången tog det med andra ord lång tid innan jag vågade mig ut ur boet med min bebis. Att ha ett avslappnat och uppsluppet samtal med en vän på ett café är nästan omöjligt när varje amningstillfälle är en svettig kamp. Jag satt länge i mitt inmutade  hörn av soffan med mina hjälpmedel nära tillhands, och innan jag åkte iväg till de nödvändiga utflykterna på BVC såg jag till att ”spara” det minst onda bröstet. För mig var det nödvändigt att ha en amningsstrategi. Så långt ifrån att bara hala fram bröstet sådär i förbifarten för att amma som man bara kan komma.

Den process man går igenom innan amningen eller flaskmatningen ”sitter” går ju inte att skynda på, den måste få ha sin gång. Gissa om det var frustrerande att behöva vänta så länge den här gången! När jag har kroppsminnet av att halvspringa  på en flygplats och amma samtidigt. Gå och amma är ganska avslappnat. Liggamma och somna in samtidigt som barnet suger förnöjt på bröstet – vilken dröm  det plötsligt framstod som –  nu när jag var tvungen att sätta mig spikrakt upp i sängen för att få till en bra vinkel att amma i. Alldeles klarvaken givetvis.

Så för mig var gårdagen en revansch, att i snöväder kunna ge mig ut med barnvagnen och ta mig hela vägen till Stockholm – i kollektivtrafik! Även om jag inte fattade någonting när jag hamnade på den nybyggda tågstationen Stockholm City där man behöver ta tre olika hissar för att komma upp till markplan. Just där och då behövde Hanna amma. Så även om jag struntade i att halvspringa och amma samtidigt den här gången – det gick alldeles utmärkt att sitta ner på en av de nybyggda sittplatserna på perrongen – så gick det lite lättare att ta sig ut ur spindelnätet av tunnelbanor och pendeltåg när hon var nyammad och mätt. När vi väl kom fram till Stureplan kände jag mig ganska nöjd med mig och oss. Hon sov sig igenom jobbmötet och strax innan vi skulle gå tog jag upp henne för att ge henne en liten styrketår på vägen. Då halade jag  bara fram ett av brösten sådär som jag drömt om – så fick hon snutta bäst hon ville – medan jag konverserade vidare som om absolut ingenting hade hänt.

Allt om amning för den som vill amma

På BB.

Idag vill jag flagga för Amningswebben! Den drivs av Elisabeth Hjärtmyr som är barnmorska och amningsspecialist och Louise Candert som är sjuksköterska och journalist. Tanken är att finnas där på ett lättillgängligt sätt för alla som vill ha hjälp och stöd i sin amning – eller helt enkelt önskar mer kunskap inom ämnet. Jag har författat ett gästblogginlägg på amningswebben om min nyvunna amningserfarenhet som ni kan läsa här: Två sår och tre mjölkstockningar

Ni som har följt mig här på bloggen vet ju vad jag har gått igenom men här har jag kondenserat ner min erfarenhet och gjort ett bokslut. Vad jag kom fram till? Ja – läs. Det har börjat sjunka in i mig hur jobbigt det faktiskt var, nästan som en sorg – att jag, mitt femte barn och vår första månad tillsammans skulle komma att bli så präglad av detta. Samtidigt är det så stort att vi till slut fick till det! Amningswebben drivs helt utan sponsorer så därför behöver man teckna en prenumeration för att kunna ta del av allt innehåll, men det finns även några öppna texter; mitt blogginlägg är ett sådant. Jag har inget betalt samarbete med webben – däremot en önskan om att de som vill amma men som behöver hjälp och stöd för att få det att fungera – ska få just det. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter. Ibland är det en tröst att veta att man inte är ensam.

Vinterbleka

Här var amningen så skör och jag så blek. Men hon var röd och alldeles ny Foto: Lovisa Engblom

Smekmånaden med min bebis är över. Ja den där tiden då den nyfödda är så nyfödd att hon får vara axeln som allting annat snurrar runt. Hudfärgen som går från rött till gult till rosa. Nu är hon lika vinterblek i hullet som oss andra. Stadig i blicken. Ja hon har blivit en av oss. Och vi har vaknat upp och insett att vi vill flytta till något större. För hur mycket god vilja som än finns hos oss så växer det inte ut nya kvadratmeter på det här radhuset. Nu är vi sju personer som ska samsas om dem. Så imorgon kommer mäklaren hit och vi har redan hunnit titta på två hus! Hanna får bara hänga med när den här karusellen tar fart.

Men det betyder en sak – att amningen fungerar! Efter veckor av vånda, mjölkstockning och smärta så har jag kommit till den punkt där amningen känns självklar. Jag har inte längre ångest när nästa amningsstund snart närmar sig. Och min amningsbricka med smärtstillande, kompresser, salvor, ullfett och amningsnapp är bortplockad. Den stod framme i flera veckor alldeles bredvid mitt amningshörn i soffan, som ett första hjälpen för mina stackars hjälplösa bröst. Att jag till och med var tvungen att uppfinna ett nytt ord – amningsbricka – det hade jag aldrig trott. Men man upphör aldrig att förvånas. I min mörkaste stund av misströstan tänkte jag att det här blir gången då jag lägger ner amningen. Men brösten behövde ju tömmas på sin mjölk, de behövde ju ammas. Och min bebis var hungrig. Så vi fortsatte trots allt. Det är jag glad för idag. Jag ska försöka att inte kollra bort våra lugna amningsstunder nu när flyttkarusellen drar igång. För jag vet hur ont om tid man plötsligt kan få – för att inte tala om hur uppe i varv man kan bli – när hela omvärlden pockar på.

Blogginlägget jag skrev i fredags, det om Agnés Geréb, var tungt att skriva. Att en barnmorska får fängelsestraff för att hon har bistått vid hemfödslar –  det har ett starkt symbolvärde och angår även oss. Jag vet ju vad det är för drivkraft som ligger bakom hennes arbete, nämligen  viljan att hjälpa födande på deras egna villkor och i den miljö där de känner sig trygga. Det kan vara i hemmet – eller på sjukhuset.

 

 

 

 

Trött av att amma

Jag fick en fin kommentar till mitt senaste inlägg  från Elisabeth Hjärtmyr som har skapat Amningswebben:

Du beskriver så bra hur många nyblivna föräldrar upplever amningsstöd . Om du vill kan du gärna gå in och läsa på Amningswebben.se
En ny Amningswebb med korta filmer, korta texter och bilder om amning och barnet. En kostnad på 69:-/ månad pga helt fri från sponsorer och reklam. Att nå när som helst och var som helst där du befinner dig. Hör av dig om du behöver ytterligare amningsstöd utifrån det förhållningssätt som du så fint beskriver. Varm hälsning Elisabeth Hjärtmyr barnmorska barnsjuksköterska amningsspecialist.

Tack! De problem som jag har stött på under min senaste amningsresa (den som fortfarande pågår) har verkligen varit en ögonöppnare på många sätt. Hur svårt amning kan vara när allt som kan krångla gör just det. Hur lätt och självklart amning är när allt bara flyter på; ja det visste jag ju redan. Att få rätt stöd när problemen hopar sig är helt avgörande. Jag har fått bra hjälp på amningsmottagningen här i Uppsala. Idag var jag där för fjärde gången för att utesluta att det inte är en bröstböld jag går runt och bär på – men det var det inte!

Men mina bröstinflammationer har gjort mig trött intill utmattningens gräns. Jag visste inte att jag kunde känna mig så svag som jag gör nu. Det är en myt att ammande mammor via mjölkbildningen får superkrafter som gör att det går att klara sig på hur lite sömn som helst utan att bli trött. Därför tycker jag om kapitlet ”Var snäll mot dig själv” i Marit Olanders bok Amning i vardagen. Hade jag velat sluta amma så hade jag gjort det vid det här laget. Jag väljer inte att fortsätta amma för att någon annan säger att jag borde – utan för att jag SÅ gärna vill. Och jag har inte tvivlat  en sekund på att jag – med rätt hjälp – kommer kunna ta mig över mina amningshinder men jag kan verkligen förstå den som väljer att lägga ner en amning efter såhär mycket strul och krångel. Var man sätter sin gräns – ja det vet man ju bara själv.

På BVC fick vi iallafall veta att Hannas viktkurva nu pekar rakt uppåt och det gjorde mig väldigt glad! Hur det än är med amningsstrul och krångel så verkar det inte gå någon nöd på henne iallafall.

Amningsstrul

Nja, egentligen är det inte amningsstrul utan bröststrul. Amningen går hur fint som helst, hon suger med ett stort fint tag och mjölken rinner.  Men brösten verkar vara lika känsliga som sommarblommor vid frost. Jag har aldrig varit med om nåt liknande! Nu är jag inne på  min tredje mjölkstockning. Febern blossade upp igår – ja som ett tomtebloss – men redan idag känns det bättre. Jag börjar ju får rutin på det här nu OCH jag börjar tro att det kan ha något med mitt låga blodvärde att göra. För mina bröst har aldrig varit som känsliga sommarblommor tidigare.

Det är intressant att valsa runt i vården med bröststrul, de flesta är hur gulliga som helst och har man tur stöter man på ett proffs. Men jag har också fått uppleva motstridiga råd och råd som kanske har varit lite godtyckliga. Tricksen och knepen kan jag ju; barnet ska ha ett stort tag om bröstet, ligga nära intill, man kan behöva byta tag och variera position för att det ska bli rätt. Titta på bröstvårtan efteråt om den är rund. Gör det ont att amma? Byt tag. Värme, vila. Och så vidare.

Forskning visar att många som jobbar med amning ger råd utifrån egna erfarenheter snarare än utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Ibland landar såklart de egna erfarenheterna rätt men det kan också bli väldigt fel. Amningsrådgivning är svårt och jag kan verkligen förstå att man i sin hjälpiver kommer med godtyckliga råd. En sak jag har lärt mig är att först fråga vad den som ammar har provat. För det känns lite absurt att till exempel få rådet att jag kan äta alvedon om jag vill och även ta en ipren då och då – när jag redan står på full dos alvedon OCH ipren sedan en vecka tillbaka.

Den bok som verkligen har hjälpt mig under den här perioden är Marit Olanders ”Amning i vardagen”. Alla som kämpar med amning eller som bara vill lära sig mer borde läsa den. Finns att köpa här på Adlibris.

Det är något så ovanligt som en riktigt bra bok om amning.

 

Barn och säng och tid

När allt kändes som om det var på väg åt rätt håll så kom bakslag nummer två med feber och frossa mitt i natten. Barnsängstiden fick med andra ord en ganska bokstavlig betydelse för mig den här gången. Barn och säng och tid. Precis så. Jag håller på att kanske tillfriskna från min andra mjölkstockning just nu.  Mina bröst har blivit hårdvaluta i den här familjen. Om de mår bra så mår alla bra och vice versa. Men det är svårt att försöka manövrera en stor familj från sjuksängen. Jag försöker genom att dela ut små uppgifter och leja andra till att göra det jag själv tänkt göra – det går sådär. Jag vill ju att det ska vara städat, att maten ska lagas, jag vill hitta lussekläderna och hjälpa till med den avancerade helglogistiken där jazzdans, luciatåg och julmarknad står på schemat. Innan mattheten bara tar mig och jag somnar i soffan.

Men det är ett litet friskhetstecken att jag har kommit ända fram till datorn och börjat författa ett blogginlägg, hur kort det än blir – för med hög feber kan jag inte skriva. Och just nu, peppar, peppar, verkar det som om febern har gett vika. Hur julen blir i år får vi se;  just nu tror jag mer på en Pettsonjul än en Fanny och Alexanderjul.

Ungefär såhär trött känner jag mig…

Barnsängstiden

Foto: Lovisa Engblom

Först vill jag säga: Stort tack för alla fina kommentarer jag har fått! Min förlossningsberättelse landade så fint hos många av er och det är jag jätteglad för.

Just nu befinner jag mig i det här landskapet som man förr brukade kalla för barnsängstiden – eller puerperiet. Nu hör man sällan någon nämna ordet barnsängstiden. Tankarna går till gamla svartvita foton av nyförlösta mödrar på rad i en sjukhussal. Denna tid som var omgärdad av ritualer, rutiner, knasiga ideér  som att en nyförlöst kvinna skulle ligga platt på rygg i sängen och inte gå upp på flera dagar. På 60 och 70-talet var det reglerad amning och barn som skulle ligga i barnsalar, skilda från sina mammor. Så dumt! Detta fanns kvar även på 80-talet även om man nog hade ruckat lite på den reglerade amningen som innebar matning endast var fjärde timme. Min mor låg och fick eftervård på Ringblomman i Uppsala en hel vecka efter att jag var född.

Idag har vi rationaliserat bort stora delar av barnsängstiden. Jag tycker att vi ska reclaima den igen! Det är ofta här som glappet i vårdkedjan blir störst. Det är så mycket mer nyanser än man kan ana i tiden som kommer efter förlossningen. Födseln är ju en slags 0-1-situation. När barnet väl är ute är det så enkelt att låta hela vårdperioden efteråt hamna i skymundan, till förmån för alla som fortfarande har sina bebisar i magen. De som ska föda barn och behöver plats för att göra det. På BB är det så mycket praktiskt som ska lösas och sen åker man hem.

Jag har fyra relativt skonsamma amningsstarter i bakfickan. Det är jobbigt men ganska lärorikt att få en femte amningsstart som har varit allt annat än skonsam. På dessa knappa tre veckor har jag hunnit med läskiga sår på brösten, en rejäl mjölkstockning och nu något som jag misstänker är en svampinfektion. I eftermiddag har jag tid på amningsmottagningen. Som barnmorska har jag vetat om att för vissa blir amningsstarten så svår och snårig,  ja ungefär lika jobbig som en traumatisk födsel med känslor av skam, skuld och otillräcklighet. Att se andra mammor amma som om det vore en piece of cake kan vara riktigt smärtsamt för den som kämpat sig igenom veckor av amningsförsök och amningsnappar (som bonus går barnet sen inte upp i vikt som hen ska på BVC). Precis som det kan vara rejält jobbigt att höra någon prata om sin fantastiska, naturliga födsel som knappt gjorde ont när man själv kämpat sig igenom något av det mest långsamma och smärtsamma som inte gick vägen och slutade med ett akut snitt. Då är det svårt att komma bort från känslan av underläge och tilllkortakommande. Varför just jag?

Nu slipper jag känna just så. Faktiskt så har jag ett visst självförtroende av att både ha ammat och fött barn tidigare. Men det är lärorikt att få uppleva skillnaden. Den här erfarenheten lägger jag i en ficka i min barnmorskeväska – att plocka upp vid tillfälle.

Jag tänker på alla förmödrar som fått uppleva både förlossningar och barnsängstider i fattigdom och armod. Utan ett apotek med amningshjälpmedel och smärtstillande tabletter runt knuten. Eller för all del en amningsmottagning eller ett BB på väg som kommer och gör hembesök. Stackars den som förlorade alldeles för mycket blod under förlossningen, vilken uppförsbacke att ha framför sig!

Själv förlorade jag inte onormalt mycket blod under födseln men har ändå ett lite lägre blodvärde (hb) på 85 nu. Det beror till viss del på att jag hade ett dåligt utgångsläge – jag har svårt för att äta järntabletter när jag är gravid. Men jag har allt tänkbart stöd runtom mig och resurser att hämta upp mitt underläge. Och själv är jag glad att jag inte har rationaliserat bort barnsängstiden. Nej, jag har inga inbokade jobbmöten eller planeringsluncher där jag käckt tänkte ha med mig mitt barn på armen. Jag ska varken leda melodifestivalen om två veckor eller dra iväg och julhandla på något köpcentrum och köket behöver inte renoveras om just nu. Jag sitter bra här i min amningssoffa. Livet får kännas skört och ganska bräckligt. Det är okej.

 

 

Bakslag

Ja så kom ett riktigt bakslag. När såren på bröstvårtorna precis börjat läka och det kändes som att allt höll på att vända så vaknade jag med frossa och feber. Frossat har jag gjort några nätter men det här var en ny influensaliknande känsla. Så vi har spenderat morgonen på gynakuten. Men det är visst bara mjölkstockning, som kräver konservativ behandling – det vill säga mer av samma. Amning.

I jämförelse känns förlossningen nu som en piece of cake. Den här sega och utdragna amningsstarten har varit en prövning. Så nu sitter jag inpackad i fetvadd (skönt!) med ullfett på bröstvårtorna och försöker amma från olika håll med lite olika tag… Jag känner mig som ett febrigt mjölkpaket. Men vad gör man inte för de här små fötterna?

Nyfödd fot

Jag håller på att författa ett längre blogginlägg om födseln. Det är en fröjd att skriva eftersom Hannas födsel var en så positiv upplevelse! Men det är inte helt färdigt ännu och nu får det anstå tills jag har kommit över den här mjölkstockspuckeln.