Amningsstrul

Nja, egentligen är det inte amningsstrul utan bröststrul. Amningen går hur fint som helst, hon suger med ett stort fint tag och mjölken rinner.  Men brösten verkar vara lika känsliga som sommarblommor vid frost. Jag har aldrig varit med om nåt liknande! Nu är jag inne på  min tredje mjölkstockning. Febern blossade upp igår – ja som ett tomtebloss – men redan idag känns det bättre. Jag börjar ju får rutin på det här nu OCH jag börjar tro att det kan ha något med mitt låga blodvärde att göra. För mina bröst har aldrig varit som känsliga sommarblommor tidigare.

Det är intressant att valsa runt i vården med bröststrul, de flesta är hur gulliga som helst och har man tur stöter man på ett proffs. Men jag har också fått uppleva motstridiga råd och råd som kanske har varit lite godtyckliga. Tricksen och knepen kan jag ju; barnet ska ha ett stort tag om bröstet, ligga nära intill, man kan behöva byta tag och variera position för att det ska bli rätt. Titta på bröstvårtan efteråt om den är rund. Gör det ont att amma? Byt tag. Värme, vila. Och så vidare.

Forskning visar att många som jobbar med amning ger råd utifrån egna erfarenheter snarare än utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Ibland landar såklart de egna erfarenheterna rätt men det kan också bli väldigt fel. Amningsrådgivning är svårt och jag kan verkligen förstå att man i sin hjälpiver kommer med godtyckliga råd. En sak jag har lärt mig är att först fråga vad den som ammar har provat. För det känns lite absurt att till exempel få rådet att jag kan äta alvedon om jag vill och även ta en ipren då och då – när jag redan står på full dos alvedon OCH ipren sedan en vecka tillbaka.

Den bok som verkligen har hjälpt mig under den här perioden är Marit Olanders ”Amning i vardagen”. Alla som kämpar med amning eller som bara vill lära sig mer borde läsa den. Finns att köpa här på Adlibris.

Det är något så ovanligt som en riktigt bra bok om amning.

 

Barn och säng och tid

När allt kändes som om det var på väg åt rätt håll så kom bakslag nummer två med feber och frossa mitt i natten. Barnsängstiden fick med andra ord en ganska bokstavlig betydelse för mig den här gången. Barn och säng och tid. Precis så. Jag håller på att kanske tillfriskna från min andra mjölkstockning just nu.  Mina bröst har blivit hårdvaluta i den här familjen. Om de mår bra så mår alla bra och vice versa. Men det är svårt att försöka manövrera en stor familj från sjuksängen. Jag försöker genom att dela ut små uppgifter och leja andra till att göra det jag själv tänkt göra – det går sådär. Jag vill ju att det ska vara städat, att maten ska lagas, jag vill hitta lussekläderna och hjälpa till med den avancerade helglogistiken där jazzdans, luciatåg och julmarknad står på schemat. Innan mattheten bara tar mig och jag somnar i soffan.

Men det är ett litet friskhetstecken att jag har kommit ända fram till datorn och börjat författa ett blogginlägg, hur kort det än blir – för med hög feber kan jag inte skriva. Och just nu, peppar, peppar, verkar det som om febern har gett vika. Hur julen blir i år får vi se;  just nu tror jag mer på en Pettsonjul än en Fanny och Alexanderjul.

Ungefär såhär trött känner jag mig…

Barnsängstiden

Foto: Lovisa Engblom

Först vill jag säga: Stort tack för alla fina kommentarer jag har fått! Min förlossningsberättelse landade så fint hos många av er och det är jag jätteglad för.

Just nu befinner jag mig i det här landskapet som man förr brukade kalla för barnsängstiden – eller puerperiet. Nu hör man sällan någon nämna ordet barnsängstiden. Tankarna går till gamla svartvita foton av nyförlösta mödrar på rad i en sjukhussal. Denna tid som var omgärdad av ritualer, rutiner, knasiga ideér  som att en nyförlöst kvinna skulle ligga platt på rygg i sängen och inte gå upp på flera dagar. På 60 och 70-talet var det reglerad amning och barn som skulle ligga i barnsalar, skilda från sina mammor. Så dumt! Detta fanns kvar även på 80-talet även om man nog hade ruckat lite på den reglerade amningen som innebar matning endast var fjärde timme. Min mor låg och fick eftervård på Ringblomman i Uppsala en hel vecka efter att jag var född.

Idag har vi rationaliserat bort stora delar av barnsängstiden. Jag tycker att vi ska reclaima den igen! Det är ofta här som glappet i vårdkedjan blir störst. Det är så mycket mer nyanser än man kan ana i tiden som kommer efter förlossningen. Födseln är ju en slags 0-1-situation. När barnet väl är ute är det så enkelt att låta hela vårdperioden efteråt hamna i skymundan, till förmån för alla som fortfarande har sina bebisar i magen. De som ska föda barn och behöver plats för att göra det. På BB är det så mycket praktiskt som ska lösas och sen åker man hem.

Jag har fyra relativt skonsamma amningsstarter i bakfickan. Det är jobbigt men ganska lärorikt att få en femte amningsstart som har varit allt annat än skonsam. På dessa knappa tre veckor har jag hunnit med läskiga sår på brösten, en rejäl mjölkstockning och nu något som jag misstänker är en svampinfektion. I eftermiddag har jag tid på amningsmottagningen. Som barnmorska har jag vetat om att för vissa blir amningsstarten så svår och snårig,  ja ungefär lika jobbig som en traumatisk födsel med känslor av skam, skuld och otillräcklighet. Att se andra mammor amma som om det vore en piece of cake kan vara riktigt smärtsamt för den som kämpat sig igenom veckor av amningsförsök och amningsnappar (som bonus går barnet sen inte upp i vikt som hen ska på BVC). Precis som det kan vara rejält jobbigt att höra någon prata om sin fantastiska, naturliga födsel som knappt gjorde ont när man själv kämpat sig igenom något av det mest långsamma och smärtsamma som inte gick vägen och slutade med ett akut snitt. Då är det svårt att komma bort från känslan av underläge och tilllkortakommande. Varför just jag?

Nu slipper jag känna just så. Faktiskt så har jag ett visst självförtroende av att både ha ammat och fött barn tidigare. Men det är lärorikt att få uppleva skillnaden. Den här erfarenheten lägger jag i en ficka i min barnmorskeväska – att plocka upp vid tillfälle.

Jag tänker på alla förmödrar som fått uppleva både förlossningar och barnsängstider i fattigdom och armod. Utan ett apotek med amningshjälpmedel och smärtstillande tabletter runt knuten. Eller för all del en amningsmottagning eller ett BB på väg som kommer och gör hembesök. Stackars den som förlorade alldeles för mycket blod under förlossningen, vilken uppförsbacke att ha framför sig!

Själv förlorade jag inte onormalt mycket blod under födseln men har ändå ett lite lägre blodvärde (hb) på 85 nu. Det beror till viss del på att jag hade ett dåligt utgångsläge – jag har svårt för att äta järntabletter när jag är gravid. Men jag har allt tänkbart stöd runtom mig och resurser att hämta upp mitt underläge. Och själv är jag glad att jag inte har rationaliserat bort barnsängstiden. Nej, jag har inga inbokade jobbmöten eller planeringsluncher där jag käckt tänkte ha med mig mitt barn på armen. Jag ska varken leda melodifestivalen om två veckor eller dra iväg och julhandla på något köpcentrum och köket behöver inte renoveras om just nu. Jag sitter bra här i min amningssoffa. Livet får kännas skört och ganska bräckligt. Det är okej.

 

 

Bakslag

Ja så kom ett riktigt bakslag. När såren på bröstvårtorna precis börjat läka och det kändes som att allt höll på att vända så vaknade jag med frossa och feber. Frossat har jag gjort några nätter men det här var en ny influensaliknande känsla. Så vi har spenderat morgonen på gynakuten. Men det är visst bara mjölkstockning, som kräver konservativ behandling – det vill säga mer av samma. Amning.

I jämförelse känns förlossningen nu som en piece of cake. Den här sega och utdragna amningsstarten har varit en prövning. Så nu sitter jag inpackad i fetvadd (skönt!) med ullfett på bröstvårtorna och försöker amma från olika håll med lite olika tag… Jag känner mig som ett febrigt mjölkpaket. Men vad gör man inte för de här små fötterna?

Nyfödd fot

Jag håller på att författa ett längre blogginlägg om födseln. Det är en fröjd att skriva eftersom Hannas födsel var en så positiv upplevelse! Men det är inte helt färdigt ännu och nu får det anstå tills jag har kommit över den här mjölkstockspuckeln.

 

Du rubbar hela vår existens. Välkommen.

Stickad tröja från mormor och en monsterteckning från yngsta storebror, som lillasyster ”kanske blir rädd för” som han säger. Anar en viss förtjusning över detta.

Nu sitter jag här för femte gången med mjölkstas och såriga bröstvårtor. Förhoppningsvis vänder det snart när mer av den mogna mjölken rinner till – men de här fem veckorna efter fem bebisar i mitt liv kommer jag alltid minnas som väldigt speciella veckor. Med första barnet var jag chockad över det som kom efter förlossningen. Skulle inte allt bara vara fixt och färdigt när barnet äntligen tittat ut? Den andra natten med vårt första barn, den som jag nu kallar för snuttenatten, ja det var som att bli döpt in i föräldraskapet på riktigt djupt vatten. Jag sov ingenting och mitt barn snuttade frenetiskt på brösten ända till gryningen. Då var det inte mycket spiritus kvar, varken i mig eller mina bröstvårtor.

Nu, vis av erfarenhet, tar jag snuttenatten med ro och försöker inte ens få till någon egen sömn när mitt barn vill suga och suga. Jag vet att det blott är några timmar av ett liv och njuter av att ha ett friskt barn med en så stark längtan att överleva även utanför livmodern. Men sen, dag tre och dag fyra utan någon riktig sömn och nya sår på brösten – ja då blir även den mest härdade fembarnsmamman trött och ganska sliten. Men det går för jag vet att this too shall pass.

Att välkomna ett nytt barn i en redan ganska stor familj är som att se på när en meteorit slår ner. Allas existens rubbas. Ett helt nytt ekosystem måste bildas, inte för att det var något fel på det förra – men när förutsättningarna plötsligt ändras så är det ja – oundvikligt. Det är inte bara vi föräldrar som ska krisa, utvecklas och mogna av erfarenhet. Alla syskonen ska det också. På sina helt egna sätt, i sin egen takt och med sina helt egna olika uttryck. Ibland blir det kaos. Det hör till i en stor familj. Om det är något jag har lärt mig under mina år som förälder så är det detta.

Sen om amningen krånglar så finns det bra och proffsig hjälp att få. Kika gärna in på den fina och nystartade amningswebben.se  

Eller gå in på den omistliga amningshjalpen.se  

När jag hade mjölkstockning med mitt andra barn var amningshjälpen min räddning – att få prata med en livs levande hjälpmamma precis exakt just då jag behövde det.

Hos moster Signe.

Handlöst förälskad

Att skriva och försöka formulera sig tre dagar efter att man fått en ny bebis att älska är som att ge sig ut på en bräcklig farkost som tar in vatten. Känslorna svallar som vågor på öppet hav, det är varmt, härligt, underbart, hudlöst, sårbart och utan botten. Hela världen öppnar sig och blir större när det föds en ny människa – lika ofattbart och stort varje gång.

Jag är så bottenlöst och handlöst förälskad. Finns ingen som helst distans eller fernissa mellan mig och tillvaron just nu. Samtidigt är det första gången på länge som jag verkligen slappnar av och låter världen därute bero. Här inne i den lilla världen är det bara bröstmjölk som gäller. Hela tiden. Mycket och ofta och gärna helst redan för en stund sen. Det kan inte gå fort nog. Brösten försöker hänga med så gott de kan, det går sådär. Som två stora, ömmande och gråtande blomkål känns de. Men hon – min bebis – blir nöjd iallafall. En stund. Nöjd och däst som en liten kokoskorv. Jag ser hur hon växer i sömnen. Sen vaknar hon och vill amma – igen.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Sårbar

Igår sökte jag igenom de studentuppsatser som har publicerats de senaste åren inom ramen för Barnmorskeprogrammet på Uppsala Universitet. Jag hittade Hanna Heedman och Amanda Widings magisterarbete:

Negativ förlossningsupplevelse och posttraumatisk stress till följd av förlossningen. Förekomst samt samband mellan symtom och demografiska faktorer: En deskriptiv kvantitativ studie inom Juno-projektet

 Syftet med studien var att undersöka kvinnor med en traumatisk förlossningsupplevelse i bagaget – vad de hade upplevt som svårast i samband med födseln. Författarna ville också ta reda på om några av dessa upplevelser stod i samband med demografiska faktorer såsom sysselsättning, civilstånd och utbildningnivå.

En majoritet av kvinnorna i studien uppgav att smärta var den enskilda faktor de upplevde som mest negativ i samband med förlossningen, men även kontrollförlust och rädsla.  Intressanta fynd är att kvinnor med lägre utbildningsnivå i högre grad kände sig ignorerade och förvirrade under födseln. Kvinnorna i studien som hade ett arbete kände sig inte lika ignorerade! Medan de som inte arbetade i större utsträckning upplevde bristande kommunikation med personalen.

Sambandet mellan symtom på posttraumatisk stress var högre hos kvinnor med lägre utbildningsnivå och hos de som av olika anledningar inte arbetade.

Vad går det att dra för slutsatser av det här? Ja förutom att gruppen med låg utbildningsnivå generellt är en mer sårbar och utsatt grupp i vårt samhälle. Kan det vara så att de också blir bemötta på ett annat sätt av oss som arbetar i vården? I en studie om amningshjälp kunde man se att kvinnor med låg utbildning i högre grad erhöll handgriplig amningshjälp, det vill säga att någon i personalen kopplade ihop barnets mun och kvinnans bröst med sina egna händer – ett sätt att ge amningshjälp som i mycket högre grad är associerad med en negativ amningsupplevelse.

Oavsett graden av smärta under förlossningen så verkar det finnas faktorer som skyddar mot traumatiska förlossningsupplevelser. Till exempel utbildningsnivå och social bakgrund.

Här är en länk till uppsatsen: Uppsatser Diva

 

Eva-Maria gästbloggar från Toronto!

Eva-Maria och Amal Omer-Selim

Vart tredje år hålls internationella barnmorskekonferensen där representanter från hela världen samlas och i år är det i Toronto. Märta bad mig skriva lite och idag vill jag dela budskapet som World Alliance for Breastfeeding Action, WABA, förmedlar till världens barnmorskor. Svenska barnmorskor är bra på amningsstöd, men vi kan utvecklas. Jag träffade härliga och inspirerande Amal Omer-Salim från Sverige som arbetar på WABA:s huvudkontor i Malaysia, hon säger:

  1.  Diskutera amning redan i skolåldern på sex- och samlevnadsundervisningen. Gärna redan innan puberteten. Har du barn i skolåldern kanske du kan få komma till klassen och berätta?
  2.  Informera mammor och deras familjer redan under graviditeten om fördelar med helamning, vad som händer vid födseln och närmaste tiden efter.
  3. Möjliggör för mamman att uppnå bäst möjliga erfarenhet: a. Uppmuntra hennes partner eller ”birth-companion” att ge henne stöd under födseln. b. Stöd henne i att hitta ställningar hon föredrar under förlossningsarbetet och födsel. c. Undvik onödig separation och medicinska procedurer.
  4. Stöd den ”Gyllene timmen”: a. Säkra omedelbar hud mot hudkontakt efter framfödandet. b. Tillåt oavbruten hud mot hudkontakt tills efter barnet ammat första gången.
  5.  Erbjud kunnig rådgivning till ammande mammor under de första dagarna efter födseln och genom hela barnsängstiden.
  6. Stärk kvinnor genom att lära ut strategier (t ex handmjölkning) för att möjliggöra för henne att kombinera amning och arbete.
  7. Samarbeta med andra för att stärka en kontinuerlig vårdkedja runt mor och barn vid amning. Och ställ dig följande frågor:

På vilket vis kan DU stödja amning…
… I din vård?
… I ditt lokalsamhälle?
… I ditt land?

Jag frågade hur de ser på amning ur ett mänskliga rättighetersperspektiv och hon visade en plansch som lanserades till internationella amningsveckan år 2000.
Texten ”Breastfeeding is your right” kunde inte översättas till svenska som ”Amning är din rättighet” (som kvinna eller som barn). Budskapet blev istället ”Amning är din möjlighet” (i mellanmjölkens land..).
Jag är väldigt väl medveten om att en liten grupp kvinnor inte kan amma rent anatomiskt och en annan större grupp inte vill. De har sina skäl och jag är inte ute efter att skuldbelägga dem på något vis, men vi måste våga prata om fördelar för både mor och barn på såväl kort som lång sikt. Erbjud info om amning till alla mammor!

Hälsningar från Eva-Maria



Amningsfredag

Igår var det amningsfredag i Grönwallssalen  på Akademiska sjukhuset i Uppsala! Elin  skrev ett kärvänligt sms till mig på eftermiddagen ”Men du, skulle inte du komma på amningsfredagen…” Och jo det skulle jag såklart! Men det blev visst lite mycket för mig den här veckan för jag glömde helt bort att det var just den HÄR fredagen. Jag hade liksom redan tagit helg efter föreläsning på barnmorskeprogrammet, workshop, vaccinering av skolbarn och diverse administrativt jobb och bloggande. Vilken tur att jag ändå har lyckats få en liten glimt av vad som  hände igår! Jeanette Engebjär som var där har berättat för mig.

Det var stödet runtomkring och förberedelsen som var temat på amningsfredagen. Anouk Jolin berättade om sina amningsförberedande kurser och en mamma som gått kursen och hjälpmammats av Anouk (ideellt hembesök) berättade sin berättelse, naket och sårbart, från en födsel som blev en förlossning, ett akut separarerande som medförde att mamma och barn inte möttes på 6 timmar. Vilket gav en distans till det nya barnet som tog över ett år att läka! När tiden sedan blev mogen kom en ny graviditet med två barn. Som i slutändan blev en lyckad amningsresa med stort stöd från hemsjukvården/neonatal, hjälpmamma samt barnmorskekompetens från amningscentrum. Maria Göransson berättade om Uppsalas stolthet; det framgångsrika konceptet BB på väg.

Doulorna Vicky och Frida berättade om sina uppdrag – att de utför dem med största kärlek.
Frida återberättade om en doulainsats där hon verkligen haft silkesvantarna på och ett år senare möter pappan på stan – då står han i tårar över vad som skedde under den födseln. Det föddes nämligen också en pappa den dagen!

Cayenne beskrev hur hon alltid möter sina blivande mammor som barnmorska med frågan: ”Hur är du själv född?” Hennes egen födsel har lett henne framåt till att än idag bistå födande kvinnor hemma och det har blivit ungefär 700 hemfödslar genom åren.
Hon ger oss insikten om hur mycket det är som vi bär med oss – att allt detta kan ge hinder eller flöde i själva födandet.

 

Foto: Lena Reiman

Nästa amningsfredag blir den 10 november!