Hemförlossningar i Stockholm

Aktion för att rädda hemförlossningsbidraget

Aktion för hemförlossningsbidraget
Who is WHO?

100 personer samlades igår utanför landstingshuset i Stockholm – för att manifestera och trycka på i frågan om de landstingsfinansierade hemfödslarna i Stockholm. Frågan har utretts under lång tid och ska snart tas upp för ett politiskt beslut. Förra året var det 87 personer som blev beviljade att få föda hemma inom avtalet och det visar tydligt på en ökande trend. Just på grund av att verksamheten har vuxit anser man sig behöva se över hur den kan organiseras och kvalitetssäkras. Risken att bidraget bara rycks bort utan något alternativ är dock överhängande. Själv var jag inte på plats igår i Stockholm men har fått tillåtelse att publicera bilder från aktionen här på min blogg.

Det finns vissa svårigheter inbäddade med att organisera hemfödslar inom ramen för landstingsfinansierad vård, precis som det finns svårigheter med att organisera förlossningsvård överhuvudtaget – så att alla som borde omfattas av vården får den vård de har rätt till. Men i Danmark finns det lysande exempel på hur man har lyckats lösa frågan om landstingsfinansierade hemfödslar, så att det blir ett både kostnadseffektivt och säkert alternativ.

Min egen ståndpunkt i frågan har jag formulerat i den här debattartikeln. Jag är övertygad om att ett förtydligande inom området hemfödslar – med nationella riktlinjer och rekommendationer – kommer öka kunskapen om fenomenet och göra det till ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel.

Hemförlossningar i Stockholm
Utanför landstingshuset i Stockholm

Vad hände med Vårdvalet?
Doulagruppen
Doulagruppen stödjer en jämlik och evidensbaserad vård

Arbetsvillkor i vården

Till dig som jobbar inom vården -våga vägra bli fattigpensionär!

Arbetsvillkor i vården

Välj ett jobb där du både kan, vill och orkar jobba heltid. Det är mitt bästa tips om du inte vill bli fattig som pensionär. Det är viktigt! Ja, jag vet att vi kvinnor är rätt bra på att jobba deltid under småbarnsåren och jag tänker inte lägga någon dom över det för jag vill också vara hemma med mina barn. Jag har också jobbat deltid i många år. Men den stora fällan är att välja ett yrke där det knappt går att jobba heltid – även under de åren i livet då vi borde vara på topp.

Hur många barnmorskor som har småbarn orkar jobba heltid på en förlossningsavdelning? Nej förresten, hur många barnmorskor – period – orkar jobba heltid? Det blir inte så många händer viftandes i luften. Jag kan byta ut barnmorskor på förlossningen mot andra yrkeskategorier på sjukhus, det finns många. Just vilka villkor barnmorskor och sjuksköterskor arbetar under på våra sjukhus måste högre upp på vår kollektiva agenda. Nu.

Treskift är vanligt. Kvällar, nätter och tidiga mornar, ibland huller om buller. Jobb enbart var tredje helg räknas som lyx. För många blir kompensationen att gå ner i arbetstid. För då blir det plötsligt lite svängrum i vardagen och jobbhelgen kompenseras iallafall av några lediga dagar i veckan då man kan storhandla ifred, kanske ta en powernap på eftermiddagen eller boka in en lunchdate. Men det är en fälla.

Vi måste räkna med att många av oss kommer att leva i 30 år till efter det att vi har gått i pension. Det kan bli 30 år som fattigpensionärer om vi lyssnar på våra kroppar nu och går ner i arbetstid, för att vi och vår kroppar behöver det för att orka.

Lösningen är inte att sluta lyssna på våra kroppar. Men jag kan inte låta bli att undra – hur i allsin dar har vi lyckats konstruera så många jobb som så få orkar med? Vi måste sluta problematisera oss själva och vår egen ork och börja problematisera de villkor vi förväntas arbeta under.

En av mina klasskompisar under barnmorskeutbildningen förstod det här, redan då. Hon klarade inte av att jobba sjukhustiderna med kvällar, nätter och tidiga mornar; jag minns att hon pratade om hon måste ha ett jobb där hon kunde jobba heltid. Det var hennes främsta prioritet. Många av oss andra var så förblindade och lyckliga över att äntligen få bistå kvinnor som föder och därför bet hennes resonemang inte riktigt på oss. Men insikten har hunnit ikapp mig. Jag har fem barn och jag vill inte bli fattigpensionär.

För att orka arbeta heltid inom vården behövs variation i arbetsuppgifter och det behövs variation i arbetsbelastning. Det behövs också återhämtning inbyggd i arbetsmodellen så att inte alla dagar utanför arbetet handlar om att sova bort jetlagen från själva jobbet.

Jag jobbar fortfarande på att komma upp på den där hästen som kallas heltid. Jag har snavat så många gånger på allt från stigbyglar, sadel och heltidshästar som bara har sprungit ifrån mig innan jag ens hunnit börja försöka. Men jag vet att det kommer kännas underbart, och tryggt, när jag väl är uppe. Då tänker jag akta mig för att kliva av.


Rosa tulpaner

Vårrusig

Rosa tulpaner

Jag hinner inte allt jag skulle vilja! I fredags till exempel, var det releasefest för The positive Birth Story Podcast, och jag hoppades in i det längsta att jag skulle få till att komma iväg. Hade varit roligt att mingla runt med så många barnmorskor och andra härliga människor! Men jag fick lov att prioritera förberedelserna inför vårt släktkalas. Vår mellandotter har ju fyllt 11 år och igår bjöd vi hit vår närmsta släkt på fest! Det var riktigt mysigt och härligt. Jag slås av hur många barn och kusiner vi har ihop – huset som fylls till bredden av liv när de kommer. Underbart. Och de växer så fort allihop! Våra minsta börjar också hitta sin plats i myllret. Hans och Hanna har funnit varann lite mer – igår hjälptes de åt att kasta gästernas skor nerför trappan, bland annat.

I trädgården börjar våren synas, snödroppar, skilla och krokus blommar nu. Det är så fint att se våren komma sådär lite i etapper. Först en sorts blommor. Sedan en till, som olika stämmor i en orkester. Och jag har fullt av trädgårdsplaner som jag väntar på att få sätta i verket. Vår trädgård är ju full av underbara rosor men jag vill ha mera solhatt i rabatterna. Det är en underbar perenn som blommar sent och står sig länge, länge i rabatten. Fjärilar brukar älska att landa på dess knoppar. Så det blir ett projekt. Sen vill jag måla vårt uterum i rött, just nu är det 70-talsbrunt. Och trädörren som leder rakt ut till trädgården på baksidan vill jag måla alldeles ockragul. Någonstans tänker jag få in en hälsingeblå ton som det röda och ockragula kan spegla sig mot. Alltså!

Men just nu håller jag på att sortera de sista flyttlådorna i källaren. Snart, snart har jag gått igenom alla lådor och slängt det jox som har hängt med alldeles för länge. När det väl är klart kan jag börja med att rensa fjolårets vissna blommor från rabatterna.


Carolinaparken

Efter void – vår!

Idag var startskottet för MIN egen vår. Den kom efter två veckors konvalescens och en liten minidepression som följde därefter, ja när jag kände mig bättre rent fysiskt efter operationen. Nu har jag äntligen kommit igång igen! Två dagar som skolsköterska på skolan följdes av en dag med min syster Elin. Vi har spånat, pratat och planerat. Jag håller ju på med ett kreativt skrivprojekt lite on top of everything else och min syster är oumbärlig i den processen. Hon är ett proffs helt enkelt.

Carolinaparken
Elin i Engelska parken

Det är nämligen lätt att krångla till saker! Eftersom det är väldigt lätt att tro att det är avancerade julgranspynt med kristyr man ska försöka lämna över till världen, när det kanske är själva granen som är intressant. Men jag håller på att ta mig in till själva granen i det här projektet. Bilden av det ensamma geniet som skapar stordåd på sin kammare är förlegad. Nej, det är ett kreativt och långt gånget samarbete – ett teamwork helt enkelt – att skapa någonting. Den här hemsidan till exempel, som jag själv tycker har blivit riktigt fin, den är produkten av ett samarbete mellan mig och flera andra kreativa personer. Jag gillar den skarpt!

Igår var det premiär för vår nya tradition, nämligen den att gå ut och äta på restaurang jag och min man Stefan med våra födelsedagsbarn! Det är nämligen lite av ett pussel att umgås med barnen sådär på tre man hand, eftersom de är så många. Vi umgås ju oftast med dem i flock. Men det är fint att få ge ett barn i taget av vår odelade uppmärksamhet. Så igår premiäråt vi på Pinchos med vår Sofia som just har fyllt 11 år! Stort grattis till dig – och oss! Snart får vi boka bord på en restaurang igen eftersom Sofias syster Miriam och vår äldsta dotter fyller 15 år. Det är bara en liten vecka kvar.


Doula under förlossningen

World doula week! Får det vara en doula under förlossningen?

Doula under förlossningen
Fint att doulor uppmärksammas!

Jag hade ingen aning om att det fanns en world doula week och att det var just den här veckan den inföll! Men väl inne på Facebook så blev jag varse. Det är högst rimligt att uppmärksamma doulor och det arbete de gör för världen. Jag är ju också doula, som ni vet. Och under mina år som både barnmorska och doula så vet jag att det kan vara ganska utmanade att ge ett ovillkorat stöd till födande kvinnor. Det innebär att finnas tillgänglig, det vill säga ha jour och arbeta långa pass. Min respekt för det jobb doulor gör har bara växt sedan jag själv kastade mig ut i den här världen.

Men jag har också upptäckt vad man faktiskt får tillbaka och hur oemotståndligt roligt det är! För att inte tala om hur meningsfullt det känns att stötta kvinnor på deras egna villkor i en så sårbar och utsatt stund. Jag känner mig rik som får vara med om det. Igen och igen.

Vårblommor

Förresten, de senaste dagarna har jag börjat må bättre i halsen efter operationen – äntligen! Men jag lider just nu av en slags postoperativ depression. Det har varit så kämpiga två veckor och när det värsta svepte förbi kom ett vemod över mig istället. Samtidigt som våren började visa sig på allvar i trädgården. Men förhoppningsvis har det svept förbi lagom tills tulpanerna visar sig.

Happy world doula week!


Om en grå vecka i mars

Nu kliar det verkligen i hela mig efter att få komma igång igen! Komma igång med allt möjligt! Med att äta mat som vanligt, med att jobba, med att fortsätta sortera flyttlådorna inför renoveringen av källaren, med att vara en lite mer pigg och alert mamma som orkar läsa godnattsagor, med författandet av det där långa blogginlägget om förlossningens olika faser, eller blogginlägget med tips på hur man kan fördriva tiden under en lång latensfas, eller det om smärtan under en förlossning… Men allt det där får vackert vänta. Jag är faktiskt inte frisk än.

De här två veckorna har varit en enda lång studie i de olika faserna av postoperativ smärta. Dagarna efter halsoperationen kändes det som om jag hade läget under hyfsad kontroll. Alltså, det gjorde ont men inget som inte gick att hantera. Efter fem dagar tog det en vändning åt helt fel håll. Helgen blev svår. Jag vaknade strax efter midnatt två nätter i rad med stark genombrottssmärta. Det kändes som om mina öron höll på att explodera. Usch vad hjälplöst att inte kunna lindra smärtan med de läkemedel man har till sitt förfogande. Jag vände mig till öron/näsa/hals och fick ett nytt recept på medicin utskrivet men inom mig sjönk modet när jag behövde hämta ut mer smärtlindring en vecka efter operation.

Att ligga alldeles stilla i ett tyst rum med en halsduk av ull virad runt öronen har hjälpt. Men smärtan har varit svårare att hantera mitt i det allmänna surret och med barnen runt mig.

Idag, nu på eftermiddagen, precis när solen sprack upp, så kändes det som om jag fick min gamla röst tillbaka. Tack! Jag har faktiskt gått och varit rädd för att behöva låta som en 17-åring med körtelfeber för resten av livet. Och missade jag inte att ta alvedon med en timme prick? Ett GOTT tecken för en som har suttit och räknat ner timmarna tills nästa dos i en vecka nu. Ja det finns hopp! Nästan alltid. Eller vad säger ni mina kära små skrott?

Småkusiner!


Familjeliv

Omsorgen om tiden, familjen och livet

Familjeliv
Våra två minsta har blivit ett stort vi

Den senaste veckan har varit en prövning, framförallt för mig, men för hela familjen också. Det blir ju så när man är en stor familj – man blir väldigt beroende av varann. På gott och på ont. Ja dagarna som nyss har gått vill jag inte ha tillbaka om man säger så. Det gör ont av få sina halsmandlar bortopererade. Som tur är så har vi fått allt möjligt stöd av barnens farmor, mormor och morfar. Tack vare deras omsorger så har vi klarat av den här veckan. För hjälp vad handikappat det blir när jag varken kan köra bil, lyfta tungt eller äta mat.

Att skriva ett blogginlägg är en bra avledning. Under veckan som har gått har jag ändå hunnit svara på några mail och dra i några trådar inför framtiden. Det har hänt spännande saker på jobbfronten! Mer om det sen. Först en klyscha om att få saker ur händerna:

Själva förverkligandet av idéer är alltid det som kräver mest. Att få en god idé, leta upp ett spår eller tänka den där kittlande tanken – allt det är lätt och oftast jätteroligt. Det är på genomförandeplanet som saker brukar stupa.

Egenskaper som ihärdighet, stoicism, uthållighet och tålamod är viktiga när det kommer till att få saker gjorda. Men något som glöms bort alldeles för ofta är den egna hälsan. Det är den viktigaste pusselbiten för att saker ska kunna snurra runt dig, av dig och från dig. Eftersom sommaren snart står för dörren på alla sjukhus och vårdavdelningar så vill jag puffa lite snällt för en text jag skrev förra året – särskilt för dig som arbetar inom vården. Ta dig tiden att läsa mitt inlägg om utbrändhet och reflektera gärna över vart just du befinner dig i livet! Du som inte jobbar inom vården kan ha minst lika god behållning av min text som finns som ett relaterat inlägg här nedanför.


Vården i Uppsala

När vården bara fungerar

Vården i Uppsala
Tacksamhet.

Jag vet inte hur smart det är att skriva ett blogginlägg såhär dagen efter operation, och med morfin i kroppen. Kanske blir det inte ett av mina vassaste inlägg, men väl ett personligt sådant. Igår lät jag operera bort mina halsmandlar och det gick bra! Det är fint att få uppleva hur det är när vården bara fungerar precis så som det är tänkt. Tonsillketomi är ett enkelt rutiningrepp som ändå förutsätter ett avancerat tvärprofessionellt teamwork. Utan sjuksköterskan, narkossköterskan, operationssköterskan, narkosläkaren, undersköterskan och kirurgen så blir det inte så mycket operation av det hela. Ganska många pusselbitar som ändå krävs för att allt ska fungera smidigt.

Idag känns det som om det bor två tennisbollar i min hals och det absolut enda som går att äta är glass. Jag försökte med mosad potatis igår men det gick inte alls. Så det blir nog glass, vatten och smärtlindrande tabletter för mig i några dagar nu. Min kropp känns tung och liksom mörbultad efter ingreppet. Den behöver återhämtning och jag ska försöka att ge den det. Det är bara lilla Hanna som inte förstår att jag inte får bära tungt på ett tag nu.

Jag ska vila lite nu och i eftermiddag tänkte jag roa mig med att titta på gårdagens avsnitt av Bonusfamiljen på SVT play. Till lunch blir det glass. Där har ni min dag. Ändå så är känslan tacksamhet.



farfar

8 mars

farfar
Hemma hos bästa bonusfarfar!

Tänk snart är oxveckorna över! Påsken stundar. Och våren. Men nästa vecka ska jag operera halsen och just nu bävar jag för konvalescensen. Fast med hjälp av lite kär släkt så ska det nog gå vägen.

Jag har lyssnat på det andra avsnittet av Doulapoddens Vi & Vården där jag själv medverkar! Vilket bra avsnitt det också blev! Vi pratar krystning, utdrivningsskeden, hela hinnor och varför vi barnmorskor egentligen gör vaginalundersökningar under en förlossning?

Exakt vilken information (förutom centimetrar hit och dit) är det jag som undersökare får?

Gå in och lyssna på avsnittet här: Doulapodden, Vi & vården, del 2

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hemfödslar som arbetsmodell. Det genererade en intressant facebooktråd med input från flera erfarna hembarnmorskor. I Danmark där det finns många offentligt finansierade hemfödslar som en integrerad och alltmer accepterad del av förlossninsgvården så är det bara en barnmorska som är med vid själva hemfödseln. I Sverige finns det just nu offentligt finansierade hemfödslar framförallt i Stockholm, och där får man idag två barnmorskor till priset av en.

Barnens bonusfarfar har skrivit ett uppskattat inlägg i Dagens medicin som jag varmt rekommenderar. Och ja, jag håller med: Arbetsmiljön har avgörande betydelse för patientsäkerheten


Ytterdörr

Hemfödslar som arbetsmodell och affärsidé?

Ytterdörr
Någon hemma?

I min årssammanfattning skrev jag lite om svårigheten att skala upp en verksamhet som bygger på att ge kontinuerligt stöd till födande kvinnor. Hemfödslar, till exempel, är otroligt svårt att arbeta med i en lönsam affärsmodell. De flesta som arbetar med hemfödslar gör det av helt andra skäl än de ekonomiska. Ja alla som arbetar med hemfödslar gör det av andra skäl skulle jag vilja påstå.

Men varför börjar då vissa barnmorskor arbeta med hemfödslar? Jo här citerar jag Ingela Sjöblom et al:

Being a Nordic home birth midwife is described as realizing altruistic values and fulfilling own desires for working life.

Being able to use one’s full potential during a home birth is experienced as the ideal way of practicing the art of midwifery.

Att vara barnmorska är i mångt och mycket ett hantverk och att assistera vid hemfödslar är att få använda sig av den kompetensen fullt ut. Men där slutar likheterna med hur det ser ut för andra hantverkare. Medan entreprenörer inom måleri och bygg får in uppdrag hela tiden som de sedan kan schemalägga och kanske göra parallellt med varann så ser förutsättningarna för hembarnmorskor annorlunda ut. När en vägg torkar på ett ställe så kan målaren kila in ett möte nån annanstans. Och så vidare. Om jobbet blev för hastigt eller klantigt gjort så får man måla om väggen helt enkelt. Det enda som ligger i potten är pengar och det egna varumärket.

I Sverige idag har det blivit praxis att två hembarnmorskor förväntas vara med på hemfödseln. Det finns åtskilliga fördelar med det, och själv både uppskattar och föredrar jag att jobba så. Allt blir mindre sårbart och jobbet blir mycket roligare. Men, den arbetsmodellen och affärsidén bygger på att hembarnmorskor gör den största delen av jobbet helt ideellt. Eller har andra jobb vid sidan av som får stå för brödfödan. Här blir det att hålla tummarna att hemfödseln inte krockar med andra åtaganden.

Om hembarnmorskorna inte jobbar med annat vid sidan av behöver de ta på sig dubbelt så många hemfödseluppdrag för att det ska gå runt ekonomiskt. Då blir man istället livegen som hembarnmorska. Att vara jour jämt tycker iallafall jag kvalar in som just det. Ändå väljer många hembarnmorskor att jobba så. Det säger någonting om hur fantastiskt roligt det också är! För att få arbeta relationsbaserat som barnmorska är otroligt berikande. Det är en fröjd. Men själv tycker jag det är fint att få kunna planera in att ha födelsedagskalas för mina barn utan att behöva vara jour samtidigt.

Barnmorska hela vägen, caseload på sjukhus

Arbetsmodellen barnmorska hela vägen (caseload på sjukhus) har enorma fördelar jämfört med att vara två assisterande hembarnmorskor vid varje uppdrag och hemfödsel. För då är det bara en barnmorska som är med på födseln – som ju äger rum på sjukhuset.

Själv har jag nu med en viss sorg insett att hemfödslar där man är två barnmorskor vid varje födsel är en hopplös affärsmodell, om man inte vill hanka sig fram ekonomiskt eller för all del vara livegen genom att ha ständig beredskap.

En privat hemförlossning där två legitimerade barnmorskor kontrakteras kostar i snitt 25 000 i Sverige idag. Och i vårt land är vi ju inte vana vid att se vad vård faktiskt kostar eftersom vi betalar det mesta av vården via skattesedeln. Därför kan det upplevas som dyrt. I själva verket är det ett subventionerat pris, där barnmorskorna själva står för subventionen. 25 000 blir 12500 för varje barnmorska innan skatt. Hälften går sedan bort i skatt och då blir det 6250 kronor kvar att leva på. Det motsvarar inte lönen för det jobb som faktiskt görs före, under och efter en hemförlossning.

Själv har jag inga planer på att bli livegen eftersom vi trots allt lever i Sverige, snart år 2020. Jag vill liksom inte lajva Moa Martinsons mammas distriksbarnmorska mer än nödvändigt.

Jag vill inte heller tumma på säkerheten för mor och barn, aldrig någonsin, genom att ta på mig mer arbete än vad jag orkar och vet att jag klarar av. Därför är uppdragen med hemfödslar något jag kan göra – ibland – när vi i min familj har tid och råd med att jag gör det.

En kritik mot upplägget med att vara två hembarnmorskor vid varje födsel har från flera håll varit att man ”binder upp” två barnmorskor som skulle kunna göra mer nytta någon annanstans. På en stor förlossningsavdelning på ett sjukhus till exempel. Den kritiken skulle jag vilja avfärda, för hembarnmorskorna är förmodligen på hemfödseln båda två av en anledning – för att de vill vara just där.

Däremot behöver vi lyfta det orimliga i att modellen med två hembarnmorskor på en hemfödsel bygger på att barnmorskorna själva arbetar altruistiskt. Jag inser givetvis att det för de allra flesta är en ickefråga eftersom förlossningsavdelningar på sjukhus har svårt att rekrytera. Ingen har bett barnmorskor att börja assistera vid hemfödslar.

Förutom kvinnorna själva då.

Själv är jag glad över att få pröva på att arbeta på ett annat sätt än det gängse som barnmorska. Men jag tycker att vård i huvudsak ska vara skattefinansierad.