Morgonkaffe

I gravidkrämpornas värld: gravid och illamående

Morgonillamående

Illamåendet brukar vara som värst på morgonen.

Är du gravid och illamående? Smakar inte morgonkaffet gott längre? Blir du spyfärdig efter två sekunder på bussen? Kanske känns det som om hela tillvaron snurrar runt, runt i ett töcken av illamående. Då är du inte ensam. Ungefär två tredjedelar av alla gravida mår illa någon gång under sin graviditet. Det finns också forskning som visar att gravidillamående kan vara ett bra tecken, något som visar på att graviditeten fortlöper som den ska. Kvinnor som mår illa verkar ha en något minskad risk för missfall. Men det kan vara en klen tröst för den som lider stort av sitt illamående under graviditeten.

Varför mår man illa under graviditeten?

Att vara gravid innebär kortfattat att ingenting riktigt är som förut i kroppen! Under de första månaderna ska moderkakan bildas och hela kvinnokroppen kraftsamlar för att graviditeten ska behållas och bevaras intakt. Det lilla livet behöver ju de bästa förutsättningarna för att kunna fortsätta växa och utvecklas. Förändringen styrs av de graviditetsbevarande  hormonerna progesteron, östrogen och humant chorion gonadotropin. Det är i början av graviditeten som hormonförändringen är som mest påtaglig – troligtvis är det anledningen till att gravidillamåendet brukar vara som värst just då. Förutom illamåendet så känner många gravida också av en förlamande trötthet som kan vara svår att vila bort. För de flesta kulminerar illamåendet (och tröttheten!) någon gång under graviditetsvecka 7- 8 för att sedan sakta klinga av. Några stackare fortsätter att må illa under precis hela graviditeten. Ja, det är faktiskt synd om dem – för det finns ingen riktigt bra medicin som gör att illamåendet försvinner helt utan det handlar mer om att försöka lindra krämporna så gott det går.

Extremt gravidillamående kallas för hyperemesis gravidarum

Den värsta formen av illamående drabbar ungefär en av hundra gravida kvinnor. Hyperemesis innebär illamående och upprepade kräkningar som i sin tur kan leda till uttorkning, elektrolytrubbningar och viktnedgång. Att må så illa att man kräks vid sporadiska tillfällen under de första veckorna av graviditeten är inte samma sak, det är faktiskt normalt. Att kräkas då och då är jobbigt men innebär oftast inte att allmäntillståndet påverkas. Men det kan däremot hända vid svårt illamående med upprepade kräkningar. Om du som väntar barn har stora svårigheter att behålla mat och dryck kan vård på sjukhus bli nödvändigt.

Vad kan man göra för att lindra illamåendet?

Visst vore det skönt om det fanns en mirakelkur som botade illamåendet bums? Tyvärr finns det inte riktigt någon sådan kur att ta till. Däremot kan man oftast få bukt med det värsta handikappande illamåendet. Om du mår väldigt illa så kan du behöva anpassa vardagen och måltiderna efter hur du mår och inte tvärtom. Ibland kan det bli nödvändigt med en kortare eller längre sjukskrivning. Om du brukar jobba nattskift kan det till exempel bli nödvändigt att byta till dagskift under den här perioden. Här bjuder jag på några väl beprövade (men inte evidensbaserade) husmorstips:

  • Småät! Ja att äta små mål ofta brukar kunna hjälpa när det är som värst.
  • Frukost på sängen. Ha något ätbart på nattduksbordet som du kan knapra på innan du kliver upp.
  • Du känner ofta själv vad som förstärker illamåendet. Vissa lukter och starkt kryddad mat kan bli ett big no no under den här perioden.
  • Stressa mindre och vila mer. Men att bara ligga i sängen och titta upp i taket hela dagarna kan tvärtom förvärra illamåendet. Ibland blir det faktiskt bättre om du kommer upp och rör på dig – så ta en promenad ibland.
  • Akupunktur är underskattat i dessa sammanhang. Det finns några aku-punkter som man kan använda sig av för sätta nålar mot illamåendet – och på vissa barnmorskemottagningar finns det barnmorskor som är utbildade i akupunktur. Så hör dig för om du vill prova akupunktur mot illamående!
  • Vid svårare illamående så finns det både receptfria läkemedel (tex mot åksjuka) eller receptbelagda läkemedel som kan hjälpa. Konsultera alltid din barnmorska eller läkare innan du tar något läkemedel under graviditeten.

Illamåendet brukar gå över

För de allra flesta som är gravida brukar illamåendet gå över eller sakta klinga av efter en första jobbig period. Många mår bättre under det som kallas för den andra trimestern av graviditeten som infaller mellan vecka 14-27. Då ska barnet fortsätta att växa till sig och förhoppningsvis känner du dig inte alltför otymplig  än – har du tur kanske du till och med kan njuta lita av att vara gravid nu!

 


Slottet på kullen

Halloween, mysrys och spanskt oväder!

Oväder i Spanien

Slottet i Altafulla

Igår onsdag vaknade vi till oväder. Regnet öste ner och en stor blixt slog ner någonstans i närheten (på taket kändes det som). Spanskt oväder. Bonusfarfar och två av barnen som var ute och promenerade fick ta skydd från regnet i Spökhusets ruiner. En riktigt mysrysig halloweenstämningen sänkte sig över byn.

Spökhuset i Spanien

Interiör från Spökhusets ruiner.

Barnen gick loss med Halloweensminket men det blev ingen ”trick or treat” i grannskapet. Hur säger man trick or treat på spanska? Det kunde vi aldrig lista ut. Jag, Hanna, Lovan och farmor Stina tog en promenad ner till stranden och vågorna istället. De var mäktigt! Hela havet som ett enda stort fyrverkeri av skum som dånade in mot klipporna, vi sveptes nästan med. Lovan tog proffsbilder av mig och Hanna (kanske blir det några till bloggen!) med den mäktiga naturen som bakgrund. Hanna blev bara liite förskräckt av det dånande havet och vågornas salta stänk. Själv kände jag livet i mig.

Havet i Torredembarra

Lovan och havet

Det blev riktigt kyligt till kvällen, men oss gick det ingen nöd på. Vi åt pulled pork, cole slaw och picklad rödlök till middag. Till efterrätt blev det en vansinnigt god (och mycket mäktig) LA fudge-tårta.

Men inatt sov jag och Hanna som krattor. Vi är båda två förkylda och allmänt krassliga. Fast idag när vi vaknade var ovädret som bortblåst. Solen lyser nu klar på himlen – det är ett helt ljuvligt försommarväder. Byn och slottet i Altafulla badar i sol, vi har promenerat till och från Torredembarra stad allihop och just nu badar barnen i havet.

Slottet på kullen

Slottet i sol!

Så vi njuter.

Systrar i Spanien

Äldst och yngst i syskonskaran!


Rapport från ett höstlov i Spanien!

Det regnade när vi kom fram. Martin var lite fundersam för det brukar ju alltid vara sol när vi landar i Barcelona. Skulle det verkligen bli bad i havet? Nja. Jag märkte att han såg fundersam ut där i bilen. Det blev bad! Men inte första kvällen för det var mörkt som under ett grytlock när vi äntligen kom fram till huset. Alla var trötta efter två försenade plan och allmän höstlovshysteri på Arlanda flygplats. Alltså, det är rätt meckigt att resa med många barn. Även om allting går som planerat så är det meckigt. Boardingpass, väskor och alla fötter och armar som liksom ska fösas åt ett och samma håll. Jag somnade gott efter den långa resdagen med Hanna tätt intill mig.

När vi vaknade söndag morgon så smattrade regnet mot fönsterrutorna. Vi åt frukost och undrade – skulle det bli något bad?

Torredembarra, Spanien

Höstmorgon i Spanien

Efter lunch tittade solen fram och det var som att trycka på en knapp! Solstolarna, armpuffarna, badkläderna och surfbrädorna rotades fram på ett litet ögonblick. Tänk, vi lyckas nästan fylla stranden på egen hand nu! Inte en människa syntes till förutom vi, jo några ungdomar som satt på klipporna och hängde. De spanade på oss – vi,  de galna höstbadarna! Alla barnen kom i, förutom Hanna förstås. Hon sov gott i vagnen.

På eftermiddagen kom solen.

Barn som badar på en strand i Spanien.

Våra badande barn!

Det var succé förstås, att få bada loss bland vågorna. Själv var jag en badkruka som inte kom i vattnet. Kanske har vår varma Sverigesommar satt sina spår i mig? Jag har nog gått och blivit bortskämd med badtemperaturer på 27 grader i älven. Men jag njöt av stunden och de värmande solstrålarna.

Mina fötter på stranden.

På kvällen åt vi lamm med ugnsrostade grönsaker och pumpapaj till efterrätt. Också det blev succé! Men sen kom natten och då var det slut på idyllen. Ett av våra stora barn insjuknade med feber, huvudvärk och kräkningar. Natten utvecklades till ett litet barmhärtige samariten -lopp mellan våra barn och deras olika krämpor. Astma, magknip och feberfrossa på en och samma natt. Så när morgonen kom kände jag mig som en riktig rugguggla. Kallt var det också och jag ångrade att inte raggsockor, mysbyxor och ylletröjor hade kommit med i packningen.

När ett sjukdomsutbrott kommer är det inte så mycket annat att göra än att vänta ut det och ta nya tag så fort det går. Idag på förmiddagen tog vi en liten promenad förbi det ödehus som i familjen går under namnet  Spökhuset. Ett passande namn såhär i Halloweentider.

Spökhuset!

Efter lunch tog vi en promenad in till Torredembarra stad allihop. Men glömde alldeles bort att siestan fortfarande lever i allra högsta grad här i Katalonien – inte en affär var öppen. Jo glassbaren. Så det blev glass i stora lass till barnen innan vi strosade hemåt. Solen sken på oss och var väldigt förlåtande där när vi promenerade hemåt hela klanen.  Men nu på kvällen har det blivit kallt igen och vi skruvar upp alla element på högsta värmegraden. Kanske tänder vi till och med en brasa i den öppna spisen ikväll? Sen hoppas vi på en god natts sömn.

 

 

 

 


Höstlov i Spanien!

Från vår Spaniensemester förra året!

Snart, snart sätter vi oss i bilen och kör mot Arlanda. Vi ska semestra i Spanien på höstlovet i år – vilka lyckostar vi är! Farmor och bonusfarfar är redan på plats. De brukar hinna med att fälla ner sängarna (vi blir 13 personer som ska husera ihop)  fylla kylen med lite ätbart och köra fram bilen. Sen kommer vi med alla barnen. Och då blir det inte en lugn stund.

Vi landar i Barcelona och åker vidare längs kusten till en by som heter Torredembarra. Barnen brukar vilja bada i havet direkt. Alltså innan vi hinner packa upp våra kläder eller bädda sängarna. Men efter deras premiärdopp är semestern liksom på rull. Sen rullar det bara på och vips så har den lilla veckan gått. Alltså gäller det att passa på medan det hela varar! I min väska har jag packat ner Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (Jag älskar Selma! Körkarlen läste jag på en av våra Spaniensemestrar) och så ska jag läsa klart Ett jävla solsken. Jag har inte så stora förhoppningar om att hinna läsa ostört eftersom vi har lilla Hanna med oss. Det blir Spanienpremiär för den lilla skrottan och jag vet att vi kommer få ränna efter henne mest hela tiden. Just 1-2 årsåldern brukar som bekant innebära en hel del punktmarkering.

Innan vi åker vill jag puffa lite för mitt alldeles egna personliga nyhetsbrev! Jag kommer börja skicka ut ett brev ungefär var sjätte vecka med ännu lite mer av det som finns här inne på födamedstöd. Fast mer exklusivt. Gå in på födamedstöd.se och anmäl dig för en prenumeration vet jag!

Armpuffar, astmamedicin, badkläder och blöjor är nedpackade till barnen. Själv har stuvat ner några sommarklänningar till mig. Höstlovssemestern kan börja.


Snäcka som ett litet hem.

Kvinnors upplevelser av att föda barn i vatten

Snäcka som ett litet hem.

Ett litet mikrohem.

Like an empowering micro-home

Describes the effect of being strengthened, enabled and authorized in the birth process.

Ulfsdottir et al., 2016

Det viktiga är inte hur man har det utan hur man tar det. Den förnumstiga frasen har ni säkert hört några gånger. Men det ligger någonting i det uttalandet! Vid barnafödande så handlar det inte enbart om att komma hem med ett friskt barn, även om det är viktigast. Det handlar i allra högsta grad om vilken upplevelse som man också kommer hem med. För precis som barnet ska bäras och kånkas på så ska upplevelsen och känslan från födseln bäras runt på och levas med. Minnen från en  upplevd traumatisk förlossning  kan påverka hela det kommande livet.

Kvalificerad omvårdnad innebär att respektera olika och individuella sätt att föda barn på. Ibland behövs ett medicinsk ingripande i förloppet, och det kan göras på ett mycket respektfullt sätt. För samtidigt som vi barnmorskor och läkare behöver göra kvalificerade medicinska bedömningar av mor och barn under förlossningar så är det viktigt att vi gör vad vi kan för att optimera förutsättningarna för en god upplevelse av barnafödandet. Det är inte enbart doulans roll att skydda upplevelsen och att hålla ”space” – det kan även läkaren, barnmorskan eller undersköterskan göra.

generell rekommendation om epidural som smärtlindring?Kan det leda till att fler får en mer positiv upplevelse?

Nej det verkar inte så. I en dansk uppföljande studie som inkluderade 905 förstöderskor  (Maiumburg et al., 2016) såg man att riskfaktorer för en mindre positiv upplevelse av förlossningen fem år efter var:

  • Användning av epidural under födseln
  • Att inte ha fått använda vatten som smärtlindring i så hög utsträckning
  • Att inte ha fött spontant vaginalt

De kvinnor som rapporterade mest positiva upplevelser fem år efter födseln var de som hade haft färre medicinska interventioner.

Kvinnors upplevelser av vattenfödslar

Hanna Ulfsdottir et al., 2018  intervjuade kvinnor som har fött barn i vatten i ett försök att få en djupare och mer kvalitativ förståelse för vad det kan innebära för själva upplevelsen av barnafödandet. Genom att djupintervjua 20 kvinnor vaskades några övergripande teman fram:

Synergy between body and mind

Privacy and discretion
Natural and pleasant

Det omslutande vattenbadet hjälpte kvinnorna framförallt att hantera värkarbetet. Genom den smärtlindrande och avslappnande effekten som det varma vattnet gav så blev värkarna mjukare och lättare att hantera. Känslan av att befinna sig i ett mikro-hem och att ha en egen privat sfär i vattnet stärkte kvinnornas upplevelser av att vara fredade och skyddade och samtidigt mindre exponerade för omgivningen. Det i sig visade sig vara direkt stärkande. En av kvinnorna beskrev det som att byta från passagerarsätet till förarsätet under förlossningen.

Det omslutande vattnet verkade också hjälpa kvinnorna att slappna av och vara mer fokuserat närvarande under förlossningsarbetet. Många beskrev att den avslappnande effekten av det varma vattnet hade större effekt på smärtan än vad själva det varma vattnet hade.

Det kontinuerliga stödet är också viktigt

Summa summarum så är vattenfödslar ett fantastiskt verktyg att använda sig av under förlossningar, både för att behålla det normala normalt men också för att stärka kvinnors  integritet, autonomi och goda upplevelse av barnafödandet. Men viktigt att komma ihåg är att vattenfödslar och ett kontinuerligt stöd av barnmorska oftast går hand i hand! Forskning visar att det är en vinnande kombination.

 

 

 


Nedräkning

Vinteräpple

Vinteräpplet Ingrid Marie

Det blev inga torkade äpplen i år men hur mycket must och äppelmos som helst. I helgen stod jag och vek kläder i sovrummet medan Stefan och David plockade ner och lindade in våra sista äpplen i silkespapper. Det ska visst gå lika bra med tidningspapper, men de får inte ligga hud mot hud med varann! Och viktigast av allt – de ska förvaras på något svalt ställe. Förhoppningsvis blir det färsk frukt över hela vintern. Vackert röda är de.

Själv är jag inne i en intensiv jobbperiod och försöker hinna med att beta av saker som står på min lista. Eller jag har flera listor. Som skolsköterska handlar det mycket om att få saker att klaffa inför de kommande vaccinationsdagarna på skolan. Vaccinationer är en av de viktigaste och mest tidskrävande uppgifterna för en skolsköterska. Det där nålsticket som oftast går på någon sekund kräver sin rigorösa administration både före och efter. Samtyckesblanketter ska lämnas ut och hämtas in, akutläkemedel (om någon drabbas av en allergisk reaktion till exempel) och vaccin behöver beställas. Förrådet måste ses över. Finns det plåster? Sprutor? Datumet för vaccinationen ska sättas i samråd med lärare och en annan sköterskekollega.  Och på själva dagen behöver vaccinet först ordineras i journalen, sedan ska personnummer, batch och lotnummer in i både journalen och det nationella vaccinationsregistret. Det är lite pill liksom. Men vi är alltid två skolsköterskor som hjälps åt under vaccinationsdagarna och det brukar faktiskt bli riktigt mysiga dagar.

Som barnmorska och i mitt eget företag handlar det just nu om att få en struktur. Jag har många uppdrag och jourperioder framför mig och nu behöver det hela göras hanterbart, inte bara för mig utan för min familj. För det blir lätt förvirrat. Givetvis har jag tystnadsplikt och det innebär att jag inte kan dela med mig av information hursomhelst. Men samtidigt är ju min man högst delaktig, ja han är ju faktiskt också jour under mina jourperioder eftersom han måste hålla ställningarna härhemma när jag åker iväg! Tanken är att jag ska komma på kodnamn för mina olika uppdrag, skriva ner de beräknade datumen för födslarna (och jourperiodens längd, från och med datum – till och med datum) på färggranna lappar. Jag ska sedan sätta upp dem på någon anslagstavla – eller  varför inte hänga upp dem på ett snöre? Som en slags adventskalender, fast med olika lappar istället för 24 paket. När uppdraget är slut tar jag helt enkelt bort en av  lapparna, så försvinner de undan för undan medan nya kommer till. Det kommer att underlätta, för då kan vi prata om mina uppdrag och peka på lapparna. Tanken är att det ska bli mer överskådligt än vad det är nu.

Men närmast i tiden handlar det om att räkna ned och få upp barnen på mornarna, få iväg dem till skolan de här sista dagarna så att vi snart kan börja packa väskorna.  På lördag bär det nämligen av! Mot Spanien! Eller närmare bestämt Katalonien och en by som heter Torredembarra. Vi blir sex vuxna och åtta barn på resan – om man räknar med den lilla som ännu inte är född. Det är samma by och samma hus som vi har bott i under flera år på våra Spaniensemestrar. Men aldrig på ett höstlov. Det ska bli så mysigt!


Time management – hur får jag tiden att räcka till?

Time management

Ja det undrar jag ibland. Det enkla svaret är att tiden faktiskt inte räcker till. Nej, den räcker inte på långa vägar till allt det jag drömmer och fantiserar om att göra. Jag måste helt enkelt välja vad som är viktigt för mig. Välja vad just jag vill lägga tiden på. Det är svårt! Under perioder av mitt liv har jag försökt trycka in så mycket så möjligt på kort tid, allt enligt devisen ”vill man så går det”. Men efter ett tag så sitter man där med en massa lösa trådar och en oförmåga att njuta eftersom man hela tiden har bråttom att hinna med nästa punkt på listan. Ingenting blir roligt. Allt blir bara en enda stor stress.

För två år sedan startade jag min verksamhet och började samtidigt blogga här på Födamedstöd. Det var – och är – fantastiskt roligt. Det jag visste var att jag ville skriva, få uttrycka mig ocensurerat i min profession och få forma något eget. Skapa mig en egen (barnmorske)plattform helt enkelt. Jag såg det inte som ett jobb eller som något som skulle komma att konkurrera med mina andra åtaganden. Det var bara något jag ville göra! Samtidigt befann jag mig i en period när jag frilansade på flera ställen, både som sjuksköterska och barnmorska. Jag kunde inte förstå varför tiden inte räckte till! Kalendern såg ju alltid så tom ut. Till en början.

Heltidsjobb att blogga

Idag vet jag att en ambitiös blogg är ett heltidsjobb, lätt. Allt innehållsskapande – om det ska hålla en viss kvalité – tar otroligt mycket tid, engagemang och kreativitet i anspråk. Det är inte gratis på långa vägar. Jo, kanske gratis att konsumera – men inte att skapa. Eftersom jag har drivkraften och engagemanget (men inte alltid tiden) så har det blivit krockar ibland. För mig gick det att köra enbart på känsla ett tag. Men insikten har hunnit ikapp mig – den att jag måste välja vad som är viktigt. Jag kan inte engagera mig överallt utan en tanke på vad det kostar av min egen tid.

Jag vill inte sluta jobba som barnmorska eller skolsköterska för att kunna blogga på heltid. Men jag kan heller inte fortsätta låtsas som om jag har två-tre liv liksom staplade på varann.

  • Jag arbetar som skolsköterska och har en fast tjänst på 30 %. Det är ett roligt, självständigt och meningsfullt jobb som samtidigt ger en viss trygghet och stabilitet i tillvaron. Det går också bra att kombinera med familjen, barnen och min egen verksamhet.
  • Jag tar uppdrag som hembarnmorska och barnmorskedoula. Det är det jag får inkomster ifrån i mitt eget företag. Det – och att författa texter.
  • Jag tycker det finns en poäng med att hålla sig a jour och up to date som barnmorska och vill därför fortsätta jobba på sjukhus. Jag ska jag nu börja arbeta så smått på Huddinge förlossning efter höstlovet.
  • Jag har en familj med fem barn. Det tar ganska mycket tid.

Bloggen och skrivandet gör jag utöver allt som jag räknade upp här ovan. Och jag tycker INTE om när kvalitén på något av det jag gör blir lidande. Det gör mig enormt frustrerad. Vare sig det handlar om uppdrag, texter eller att prata med barnen och lyssna på deras funderingar.Därför har jag nu kommit fram till att jag hellre tackar nej till förfrågningar jag får än tar på mig för mycket. Så när jag tackar nej till ett uppdrag så är det ett friskhetstecken – omvänt så blir det då också ett större värde på mitt JA till att ta mig an något. Och jag har kommit fram till att två blogginlägg i veckan är den publiceringstakt som jag kan hålla här på Föda med stöd. Ett mer personligt inlägg och ett matigare inlägg som kanske kräver lite mer engagemang och förarbete. Jag vill också börja skapa inlägg som lever längre. Allt enligt devisen bra och mer sällan än ofta och halvbra.

Hänger ni med? Jag känner mig lycklig över att jag äntligen har förstått att jag måste välja. Ingen kan göra allt. Ändå är jag ganska kapabel som person och orkar mycket. Men att hoppa på varje nyck eller vända mig om och springa så fort någon ropar på mig, nej, den tiden är nog förbi. För barn tar tid. Och mitt bästa tips och råd till er som funderar på hur ni ska få ihop jobb, liv, drömmar och småbarnsår är:

Stay close to home!

Min dröm är att få fortsätta på den här inslagna vägen. Vara varsam med min tid och välja noga vad jag lägger den på. Samtidigt som jag – kanske lite saktare – men säkert och mycket mer långsiktigt bygger den här plattformen. Och alla ni som får ett rungande JA av mig – be happy!

 

Vill du aldrig missa ett inlägg? Följ Föda med stöd på Bloglovin!

 


Guide: hur blir man doula?

Guide: Vad gör en doula och hur blir man doula?

Guide: hur blir man doula?

Vad gör en doula?

Att föda med en doula är ett fenomen som växer i Sverige. När jag födde mitt första barn i början på 00-talet var det ännu inte ett begrepp för mig eller mina vänner, men idag känner de flesta någon som har fött med en doula vid sin sida. Det har blivit populärt – både att ha en doula med sig under den egna förlossningen men även intresset för att bli doula växer. Själva ordet doula kommer från grekiskan och betyder ursprungligen det föga smickrande ordet ”slavinna”. Men i Sverige idag syftar ordet doula på en hjälpkvinna som ger omvårdnad i samband med förlossningar.

En doula är helt enkelt benämningen på någon som har erfarenhet av att vara med på födslar och som följer kvinnan och hennes partner genom  graviditet och förlossning.

  • Doulor jobbar med caseload.
  • Case = förlossningar.

Vem som helst som är med och stöttar på förlossningar kan kalla sig doula. Kvinnor som män! Man behöver inte ha fött barn innan och det behövs ingen formell utbildning för att få kalla sig doula – det är nämligen ingen skyddad yrkestitel. Därmed skiljer yrkeskategorin doulor sig från de andra yrkeskategorier som jobbar med förlossningar; det vill säga undersköterskor, barnmorskor och läkare. Doulan tar heller inget medicinskt ansvar utan fokuserar hela sin uppmärksamhet på det kontinuerliga, omvårdande och känslomässiga stödet i samband med graviditet och förlossning.

Ett tips om du vill bli doula – erbjud ditt stöd till en nära vän som väntar barn! Genuin nyfikenhet, en tillit till kvinnors förmåga att föda barn och viljan att stötta blivande föräldrar genom förlossningar är en mycket god start på ett doulaskap. Så gott som alla sjukhus i Sverige välkomnar en extra person vid sidan av partnern på förlossningsavdelningen.

De flesta som arbetar som doulor i Sverige idag har dock blivit certifierade genom en kortare doulautbildning.

ODIS – organisationen för doulor och förlossningspedagoger i Sverige

ODIS är en ideell förening  som startade år 1999. Tanken var att skapa ett nätverk, utbyta erfarenheter och kunskap samt etablera praxis för doulor i Sverige. ODIS har tagit fram sin egen certifiering av doulor och idag finns det 6 ODIS- godkända doulautbildningar runtom i landet. Gemensamt för dem är att de alla har en ODIS-godkänd kursplan. De flesta doula-utbildningar är  fyra dagar lång och hålls i form av två helgkurser där teori varvas med praktiska övningar. På kursen hinner man med att ge en kortare teoretisk bakgrund till den normala födselns fysiologi samt lära ut tekniker för hur man på bästa sätt kan stötta födande. Smärthantering, andning och avslappning är viktiga moment. Men doulautbildningens kanske viktigaste funktion är att initiera en läroprocess och ta vara på den gruppdynamik som uppstår – och de diskussioner om födande som tar vid. Det är till exempel vanligt att tankar på en egen förlossning kommer upp och får nytt ljus på sig. Saker dryftas i gruppen och ett återkommande tema är vikten att som doula tillämpa ett kvinnocentrerat förhållningssätt.

Föda med doula

Doulaeffekten

Kan doulor ha en positiv effekt på förlossningar? Ja, forskning visar att kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård av annan person än den vanliga vårdpersonalen (till exempel partner, mor, doula eller vän) under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har kortare förlossningar, behöver mindre smärtlindring och får bättre förlossningsupplevelser än andra. Det visar på betydelsen av ett trygghetsskapande och ovillkorat stöd till kvinnor som föder!

Ett kvinnocentrerat förhållningssätt innebär att utgå från den unika individ som ska föda och även utforma vården därefter. Många doulor ser sig som de födande kvinnornas advokater och är med på förlossningar för att hjälpa till att skydda kvinnors upplevelser. Medan barnmorskor, undersköterskor och läkare framförallt arbetar med födande på sjukhus och förutom att fokusera på den födande kvinnan även behöver förhålla sig till avdelningsrutiner, avdelningskultur, praxis, pm – samt fortlöpande göra medicinska riskbedömningar som kan komma att påverka vårdens innehåll så är doulan helt independent och en från sjukhuset fristående person. Men det finns även doulor som arbetar inom ramen för landstingsavtal och alltså finansieras av skattemedel. Det pågår diskussioner om det kan vara av värde att fler doulor anställs för att arbeta direkt under landstinget – det skulle isåfall innebära att doulan blir ytterligare en landstingsanställd personalkategori på sjukhus. Högst troligt skulle landstinget och de berörda klinikerna då även vilja vara med och utforma samt kvalitetssäkra doulans utbildning och certifiering.

Kan MAN leva på att vara doula?

För att du ska kunna försörja dig på att vara doula behöver du

  • Starta eget företag
  • Marknadsföra dig så att gravida vet om att du finns. Odis erbjuder marknadsföring för ODIS-doulor på sin egen hemsida.
  • Nätverka med andra doulor! Detta eftersom du måste kunna åta dig flera uppdrag samtidigt och ha en back-up om förlossningar krockar, eller för att helt enkelt kunna bli avlöst under långdragna födslar.

De flesta doulor tar till en början ett paketpris på mellan 6000 – 8000 kronor. Då ingår oftast fyra veckors stand by, alltså jour, närvaro under hela förlossningen och några träffar innan och efter födseln. Ett doulapaket eller doulauppdrag kan se olika ut och även utformas individuellt efter förfrågan. För att kunna leva på ett doulaskap är det ofta nödvändigt att så småningom höja priset. Erfarna doulor sätter därför ett pris på mellan 10 000- 15 000 kronor för ett uppdrag. Doulor arbetar på provision och behöver lägga undan pengar för semester och annan ledighet. Nästan ingen doula i Sverige försörjer sig enbart på att vara med på förlossningar utan kombinerar doulauppdrag med andra tjänster för gravida; till exempel gravidyoga, profylaxkurser eller andra kringtjänster (till exempel moderkaksinkapsling, workshops eller uthyrning av pool). De flesta kombinerar sitt doulaskap med att arbeta deltid på annat håll.

Erfarna doulor och hembarnmorskor

Erfarna doulor har ofta tillägnat sig en enorm kunskap om födandets dynamik och kan mycket om kvinnors kroppar och förlossningar,  men har kanske framförallt blivit proffs på den känslomässiga och emotionella delen av graviditet och förlossning. Många har även kommit att bli bra på tekniker som på ett naturligt sätt hjälper födandet framåt. Eftersom arbetet inte är knutet till något sjukhus får doulor med tiden en väldig bredd – det ingår liksom i jobbet att uppleva barnmorskors olika arbetssätt och arbetskulturer på avdelningar. Erfarna doulor har ofta fått vara med på många både normala och komplicerade födslar – men även hemfödslar och vattenfödslar.

Doulor och hembarnmorskor har sitt arbetssätt gemensamt, det vill säga de arbetar enligt caseloadmodellen. Case= förlossningar. Det kvinnocentrerade förhållningssättet samt att arbeta fristående från sjukhus är andra gemensamma nämnare.

Doula och Kulturtolk

Doula och kulturtolk är ett koncept som tar fasta på doulans roll som trygghetsskapande stöd vid förlossningar. Men kulturtolkar ger stöd till icke svensktalande under graviditet och förlossning – på det språk som den födande kvinnan talar.

Framtiden för doulor

Framtiden för doulor ser ljus ut. Till viss del beror det nog på att förlossningsvården i Sverige är så pressad med en närmast kronisk brist på förlossningsplatser och svårigheter att rekrytera personal.  Att ha en doula med sig har blivit lite av en försäkring mot att råka vara den födande som  drabbas illa av slumpen. Ingen vill vara den som får lida för att det till och från uppstår luckor i bemanningen inom förlossningsvården. Det tycker jag dock är en tråkig utveckling. Doulor ska inte behöva vara plåster i en drabbad förlossningsvård utan kan få verka som ett välbehövligt komplement till konventionell förlossningsvård, helt enkelt bistå de blivande föräldrar som själva önskar ha en stödperson – en doula – med på sin förlossning.

Vill du aldrig missa ett inlägg? Följ Föda med stöd på Bloglovin!

 

 


Vad händer i mitt liv?

doula och barnmorska i uppsala

Stort barn!

Jo, jag har klarat av en vecka själv med barnen medan min man var på konferens i Pisa. Det kanske låter tufft men nja; våra tre äldsta har blivit ganska stora och kan faktiskt hjälpa till en hel del. Att vara själv med fyra barn som alla är under 8 år – det var värre. Mina stora barn kanske inte diskar efter sig så som jag skulle önska att de gjorde, men de kan bidra med energi och vara den där draghjälpen som behövs när de små tär på tålamods och energibanken. Men visst är det tråkigt att vara ensam förälder! Jag har hunnit tänka att det inte är servicejobbet som är värst – att bli själv med disk, tvätt, matlagning – det går ju ganska mycket av sig själv vid det här laget. Det är den andra biten som gör att man längtar efter att bli två igen. Det där att inte bli avlöst, att inte ha en annan vuxen runtomkring, någon som delar alla bördor OCH glädjeämnen på ett helt naturligt och jämlikt sätt. Att vara själv med vuxenperspektivet.

Jag tänker ibland på jobbet det innebär att från början vara ensamstående med sina barn. Även om man har nära anhöriga och mormödrar och farföräldrar som hjälper till titt som tätt.  Att inte vara två vuxna om den där gråtrista men också emellanåt så ljuvliga vardagen – det fyller mig med en alldeles särskild förundran och respekt.

Vad annat? Jag har uppdrag ända fram till mars och det känns fint att få det förtroendet av blivande föräldrar! Tack. Samtidigt är jag på gång för fullt med mitt skrivprojekt och är nästan klar med transkriberingen av mitt och Helena Maass samtal. Hon sa så mycket kloka saker och jag vill inte missa ett enda av hennes värdefulla ord om födande. Det tar sin rättmätiga tid.

Det ska firas födelsedagar också. Idag fyller ett av våra mellanbarn år och bli mycket större än vad han någonsin varit förut. Så roligt! Presenterna beställde jag på nätet och fick dem hemskickade, det är liksom min nya giv. Även om småbutiker kan vara jättemysiga att strosa i så är jag trött på att ta bilen till köpcentrum och bocka av checklistan. Så som det så ofta blir ändå.

Jag är också på gång med förändringar här på min hemsida, jag vill nämligen att det ska bli ännu mer spännande, intressant och viktigt – och inbjuda till ännu mera läsning!  Det är ett ständigt pågående och mycket lustfyllt projekt som kanske inte alltid går så fort som jag skulle vilja. Nu till exempel behövs jag på annan plats. Jag ska avsluta dagen med att bygga ihop ett leksakskök åt födelsedagsbarnet.

 

 

 


Partnern och förlossningen

Jag heter Anna Tallwe och har under större delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat med prevention och behandlingar av olika slag. Som beteendevetare har jag arbetat med föräldrar och barn inom olika verksamheter. 2010 föddes idén om att börja arbeta med gravida, med drivkraften att ge dem större möjlighet till en god start för den nya familjen. Sedan dess har jag fördjupat mig inom området genom att utbilda mig till doula, Föda utan rädsla instruktör, Awesome birthteacher, gravidyogalärare och genom att delta i en mängd andra workshops med världsledande personer inom graviditet och förlossningsvård. Just nu skriver jag en bok om partners roll under förlossningen som förväntas komma ut under 2019. Ett ämne som verkligen engagerar mig. Detta har gett mig möjlighet att under många värdefulla timmar sitta och samtala med partners kring deras upplevelse av förlossningen. Du hittar mer om mig och mitt företag Din gravidcoachwww.gravidcoach.se eller på Instagram: gravidcoach.se

Partnern och Förlossningen

Av: Anna Tallwe

 1961 skrev SIgnaturen A D. W. i Brittish Medical Journal en artikel där han ville få till en mer modern syn på förlossningsvården. Det han önskade var att fäderna skulle vara välkomna att delta under födseln och att de skulle uppmuntras till detta.

Det här var på den tiden ett väldigt provocerande uttalande och i nästa nummer av tidningen skrevs det om detta som en mycket onaturlig trend. Det hade inslag av ”hum-bug” och pseudo-psykologi menade man. Den korrekta platsen för fäder var, om inte på lokal så dit hans instinkter förde honom. Eventuellt skulle fäderna på sin höjd kunna sitta barnvakt. Det fanns också argument som att pappors närvaro skulle innebära fler infektioner, att de var i vägen samt att papporna kunde få panik och svimma, vilket i sin tur skulle belasta personalen. Det var också så att läkarna upplevde det besvärande och obehagligt att göra vaginala undersökningar i männens närvaro.

Det här skrevs för mindre än 60 år sedan. Vilket innebär att det inte är så många generationer tillbaka. Det finns inte några långa led tillbaka i tiden där partnern varit en självklar del av förlossningen. Därmed anses detta fortfarande ur ett historiskt perspektiv som en relativt ny företeelse.

Vi vet idag att partners roll och upplevelse av förlossningen har stor betydelse inte bara för den födande kvinnan utan även för starten på den nya familjen och kärleksrelationen.

Det var kulturella förändringar och nya attityder hos förlossningspersonalen som uppmuntrade pappors medverkan under barnafödandet (Draper, 1997). De födande mammornas behov av psykosocialt stöd ansågs allt mer viktigt och barnmorskorna hade svårt att hinna ge detta stöd och därför utvecklades en mer tillåtande och uppmuntrande attityd till partnern att vara en del av födseln.

En väl förberedd partner är även idag en stor resurs under förlossningen då personalen inte alltid har den tid som önskas. I dagens debatt om förlossningsvården – som ofta handlar om att barnmorskorna inte har tillräckligt med tid att vara närvarande på förlossningen – är det en god investering för partnern (och den födande kvinnan) att vara förberedda.

På 70-talet blev det allt mer vanligt att partnern var en del av förlossningen i Sverige. I början av årtiondet var det fortfarande med restriktioner och om något avvek så skickades partnern ut i väntrummet.

”Jag var med inne i rummet. Satt på en stol och tittade på. Plötsligt hände något och barnmorskan skickade ut mig i väntrummet. Där satt jag och väntade. Det gick hur många timmar som helst. Jag var orolig och rökte massor. Till sist kom en sköterska förbi och sa: ”Sitter du här? Ditt barn föddes för flera timmar sen.” Hon ledde mig bort till glasfönstret som jag fick se min dotter genom för första gången.” -Göran, vars dotter föddes 1973

Under mitten av 70-talet kom psykoprofylaxen till Sverige genom Signe Jansson. Dessa kurser hjälpte paren att förbereda sig inför förlossningen tillsammans. I och med det kom partnern – från att ha varit en passiv åskådare – mer in i att vara ett stöd och ha en specifik roll. Rollen handlade mycket att hjälpa kvinnan att andas rätt. Signe Jansson som arbetade på Ystad BB var också först i Sverige med att låta partnern stanna kvar på BB och hjälpa till under den första tiden med bebisen.

Under den här tiden var pappornas medverkan i stort sett endast byggd på att stödja kvinnan –  mannens egna behov såg man inte alls till. Ifrån en studie 1997 (Draper) såg man att mammorna och papporna inte var inkluderade som jämlika parter och att barnmorskorna hade svårt att veta exakt vilken roll pappan hade. Idag deltar cirka 96 % av alla partners under förlossningen.

Jag hörde senast idag en man i en podd som på deras förlossningsförberedelse i Göteborg 2009 kände sig helt exkluderad. Det enda som sades där om partnerns roll var att hen kunde se till att bilen var tankad. Jag tycker det visar på just detta – att man så ofta bortser från den stora och betydelsefulla roll som en partner kan ha under förlossningen. Fram till för några år sedan kallades det mödravården, men idag har man på de flesta ställen börjat kalla det för barnmorskemottagningen istället. Vilket är ett steg mot inkludering.

Partnern får inte heller alltid det stöd som hen kan behöva i förlossningsrummet utan kan fortfarande känna sig förbisedd där. Det språk som pratas är ofta inte så inkluderande och fokus är framförallt på den gravida kvinnan. I de utvärderingar som görs efter förlossningen är det till exempel endast den födande kvinnan som får fylla i sin skattning av förlossningsupplevelsen. Men även en partner kan få symptom liknande en förlossningsdepression och fram till nyligen har det inte funnits några rutiner för att upptäcka detta. Under det senaste året har en del BVC-enheter börjat införa samtal som är till enbart för partnern, där hen få utrymme att prata om förlossningen. En obearbetad och traumatisk förlossningsupplevelse kan i värsta fall leda till posttraumatiskt stressyndrom. Något som kanske inte upptäcks men som kan få stora konsekvenser.

Min åsikt är att det finns massor att göra för att skapa en mer jämlik förlossningsvård som ger bättre förutsättningar för alla. Utifrån detta perspektiv arbetar jag just nu på en förlossningsförberedande bok som vänder sig endast till partnern. Jag vill ge partnern en större möjlighet till att få en positiv upplevelse av förlossningen. Den senaste avhandlingen i Sverige i ämnet är skriven av Carolina Bäckström. Hon kommer genom sin forskning bland annat fram till att om partnern får ett professionellt stöd under graviditeten så kan det påverka parets relation. Partnerns möjlighet att kommunicera och att uppleva gemenskap med den gravida kvinnan ökar om hen har stöd från professionella under graviditeten.

Min upplevelse som doula är att paret kommer varandra närmare och känner sig tryggare när någon finns där som ger dem båda trygghet. Att stödja partnern är minst lika viktigt, ibland viktigare än att arbeta med den födande kvinnan. En trygg partner ger ofta en trygg födande kvinna. Har paret en god relation är partnern kvinnans största stöd. Ett stöd som ingen annan kan ersätta. Är partnern orolig kan hen inte ge det stöd som är så viktigt i denna stund. Kvinnan kan då känna sig lämnad och ensam vilket kan försvåra förlossningen och påverka kärleksrelationen negativt.

 ”Jag hade ingen erfarenhet av vad doulor gjorde tidigare. Det blev en väldigt fin upplevelse att ha med en doula. Hon var en trygghet. Hon gav ett stöd som jag aldrig trodde att man skulle få. Känslan av osäkerhet kom men med en doula bakom ryggen som var där och gav det stöd som jag inte trodde jag behövde så kändes det bra. Hon gav mig det stöd jag aldrig hade trott att hon kunde ge. Jag trodde att jag skulle klara det själv. Jag ville klara det själv, men hon var aldrig i vägen och hon gav mig styrka. Faktiskt genom en viss passivitet genom att inte styra mig på något sätt utan mer visa mig vägen till att göra det till en fin upplevelse.” Jimmy-efter andra förlossningen.

Vid de förlossningsförberedande kurser jag håller ( Föda utan rädsla) uttrycker partnern nästan alltid efteråt en insikt om att plötsligt förstå sin roll. Framförallt när partnern får uppleva stödets funktion i sin egen kropp och tillsammans med sin gravida kvinna. Något som är både stärkande och lugnande. En partner uttryckte det så väl:

”Tidigare var det som små bubblor i uppe i luften där jag inte riktigt visste vilken jag skulle använda mig av och hur dom hängde ihop. Min roll var liksom diffus, jag skulle vara där stödjande, peppande och med praktisk hjälp. Nu känns det som att jag är en del och att dessa ord är konkreta i relation till en kvinna som föder barn. Att det faktiskt kan skilja sig från att vara stödjande och peppande i andra sammanhang.” – Ali, första gångs förälder