Barnafödandets historia: om kyrktagning

Av: Kristina Söderlind Rutberg

Kyrktagning var en gammal tradition som levde kvar ända in i vår tid: på 40- och 50-talen förekom den ännu på västkusten. Traditionen grundades på en bibeltext i Tredje Moseboken, 12 kapitlet. Så här löd den:

BARNAFÖDERSKORS RENING

Och Herren talade till Mose och sade: Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara oren. Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras. Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro ute. Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar under sitt reningsflöde. /…/

 Från början uppfattades kvinnors kyrktagning som en reningsrit efter förlossningen, men redan under tidig medeltid blev betydelsen oftast en annan: genom seden uttrycktes en tacksamhet för att kvinnan blivit räddad och frisk igen efter förlossningen.

Begreppet ”oren” anses vara ett kultiskt begrepp i detta sammanhang och inte ett moraliskt.

Traditionen innebar att kvinnan 40 dagar efter förlossningen på nytt togs upp i den kyrkliga och sociala gemenskapen genom att välkommas till kyrkan igen. I samband med kyrkobesöket skulle hon då ta med sig en gåva, ett offer, som placerades på ett Jungfru Maria-altare vid sidan om huvudaltaret i kyrkan. Seden kallas också ”En moders tacksägelse” eller ”Barnakvinnors kyrkogång”.

Kyrktagningen genomfördes oavsett barnets kön efter ca 40 dagar, i motsats till vad som står i bibeltexten ovan. Småningom kortades kyrktagningstiden till fyra veckor. Traditionen innebar att kvinnan ”fredades” och fick möjlighet att vila under några veckor efter förlossningen.

Då man släktforskar och läser gamla kyrkoböcker ser man att datum för barnets födelse och dop samt datum för moderns kyrktagning noggrant finns angivna. Dessutom kan man läsa barnets namn och namnen på de faddrar som barnet fick i samband med dopet.

Några ordförklaringar:

Månadsrening                    menstruation

Reningsflöde                      avslag, blödningen efter förlossningen

Jordemodern Foto: Lovisa Engblom

 

 


Barn och mat!

Bon appétit! Foto: Lovisa Engblom

Om amningsnormen skriver Marit Olanders såhär:

Man ammar de första månaderna, men inte för lite, inte för mycket och inte för gärna. Man slutar senast vid ett års ålder, och helst ska barnet sluta av sig själv. Många har åsikter om ens amning. Kvinnor som ammar kortare eller längre tid än normen kan få sig eller sin amning ifrågasatt.

Hur man än gör riskerar man att trampa fel i samhällets ögon. Vilken tur att jag vid det här laget är ganska luttrad! Jag vet att jag inte behöver börja mata mitt barn med smakportioner tidigare än vid sex månaders ålder. Nej, jag behöver inte sitta och svettas  över matningen och den där kladdiga barnmatspurén som alla tydligen måste få smaka på. När mitt äldsta barn var fyra månader damp det ner reklam från olika barnmatsföretag i min brevlåda, mycket punktligt. Jag trodde att jag behövde träna henne i att äta mat med sked ungefär som man dresserar en hund. Några misslyckade matningar och allt mitt mod sjönk, om hon inte åt så berodde det enbart på mina tillkortakommanden som mattränare.

När det var dags för mitt andra barn att börja äta så bodde vi i USA och där var gröten fullproppad med järn. Allting stannade. Klockorna, magen, maten. Det blev stopp. Så mycket elände för lite stabbig gröt.

När mitt fjärde barn skulle börja äta poppade jag också barnmatsburkar av praktiska skäl, ni vet det där ”poppet” när vakuumet släpper. Men det var början på en riktig mardröm eftersom han knappt tålde någonting, stackars liten, och blev så väldigt fort sjuk i sina matallergier. Ju mer mat han fick av mig desto mer gick han ner i vikt. Till slut fick vi reda på vad han tålde och inte tålde men vägen tillbaka var lång och mödosam.

Nu är det snart dags för mitt femte barn att börja äta. Jag skyndar ganska långsamt. Dels för att vi nu har fått till en så fin amningsrelation efter allt initialt krångel, men också för att hon går upp så fint i vikt och inte visar några som helst oroande tecken på att vara för lite nyfiken på livet eller maten. Hon vänder sig från rygg till mage och vill stoppa allt som går i munnen, minsta lilla prick som hon hittar griper tag i hennes fascination. Hon har försökt plocka ett av mina födelsemärken  med pincettgreppet upprepade gånger utan att lyckas.

Självklart ska hon få prova all möjlig mat – snart! Jag ska bara stålsätta mig lite inför stöket och kladdet, inhandla några hakklappar och ett större matbord. För vi får inte längre plats runt vårt bord och ett barn under ett behöver en egen sektion av matbordet till kladd. Sen tänker jag försöka fortsätta amma så länge hon vill.

Får det lov att vara en rättika?

 


Vår i Hornstull

Morgonpromenad längs Årstaviken i maj för tre år sedan.

Nästa vecka tar jag barnvagnen, väskan och Hanna med mig till Stockholm och Hornstull. Det är där jag bor när jag jobbar eller bara behöver övernatta i Stockholm: i mina svärföräldrars lya. Egentligen är det lite blygsamt att kalla det för en lya för det är en fin lägenhet nästan precis vid vattnet. Ibland saknar jag tiden i Hornstull, när jag jobbade natt på Södersjukhuset brukade jag promenera hem längs Årstaviken tidigt på morgonen. Staden höll precis på att vakna, jag mötte morgonpigga joggande människor,  hundar som var ute och promenerade, cyklister på väg till jobbet. I  maj månad är det drömskt. I händerna – minnet av en fin födsel – men huvudet och benen var trötta. När jag kom fram var det som att lägga en stor sten på kudden i bäddsoffan.

När jag vaknade sent på eftermiddagen så drack jag först pulverkaffe för att vakna (jag var för trött för att brygga eget kaffe) men sen gick jag och köpte riktigt gott kaffe på något av mina favoritfik, till exempel Raw Café Hornstull, Vurma eller Café Cinnamon. Ibland unnade jag mig ett bakverk till. Kvällarna mellan två nattpass var min speciella egentid, ofta hade jag då  bestämt träff med en vän på någon restaurang (ja vilken lyx för en småbarnsförälder). Alla som har jobbat natt någon gång vet att man inte riktigt är sig själv de där timmarna, att det finns en tröghet i tanken – man känner sig mjuk i konturerna ungefär som en mosad banan. Då är det ganska skönt att befinna sig långt borta från hem och barn men samtidigt jättekul att sitta och snacka lite med en vän som man inte träffar jämt när man är omringad av just familj och barn.

Så gissa om jag tänker ta med Hanna till något av mina favoritfik och bara njuta av att få vara lite i Stockholmsvåren och Hornstull!

Att vi ska vara med på två helspäckade dagar med barnmorskekonferens i Reproduktiv hälsa 2018 känns som en stor och rolig bonus. För mig blir det semester att åka iväg en stund med mitt yngsta barn trots att det  på många sätt är en jobbresa. Här hemma är det ganska rörigt just nu! Marken gungar under fötterna och jag känner mig som en Mary Poppins  som sitter och dricker té i luften med sina små barn. Kopparna, faten och stolarna flyger runt och far. För jag har hunnit glömma precis hur jobbigt det är att flytta med en stor familj; att det tar på krafterna att vara mitt uppe i en flyttprocess medan maj månad tuffar på som om ingenting höll på att hända samtidigt.

Från rygg till mage på egen hand!

 


Ta hand om dig själv i en mycket skör situation – om postpartumpsykoser

Pebbles Karlsson Ambrose

Jag är en kvinna på 48 år och jag vill berätta lite om hur det kan vara att få en förlossningspsykos. Jag fick min första psykos när jag fick mitt andra barn, då var jag 27 år.
Jag hade haft det svårt i den bemärkelsen att jag och barnens far hade bestämt oss för att gå skilda vägar och vi flyttade ifrån varandra i mitten av en graviditet. Många hade såklart åsikter om detta och det var jättejobbigt.

Postpartumpsykos eller förlossningspsykos drabbar väldigt få svenska kvinnor, ungefär 0,1 till 0,2 procent av alla mammor i Sverige. Jämfört med förlossningsdepressioner så är det mycket ovanligt (cirka 10- 15 procent av alla mammor drabbas av depression i samband med graviditet och förlossning ).

Jag fick paranoia, det vill säga att jag trodde mig vara förföljd och hade många konstiga idéer och tankar. Jag var fruktansvärt arg och många tyckte att jag var skitjobbig. Men jag var faktiskt kränkt på riktigt, men jag tror att folk tonade ner mina negativa upplevelser och sa saker i stil med “det är väl inte så farligt”. Jag blev osams med min familj som jag upplevde att de la sig i om allt möjligt och ville bestämma över mig. Jag trodde också att mitt hem var buggat och att människor var ute efter att döda mig.

Så småningom insåg min familj och min omgivning att jag var sjuk och min dåvarande man ringde psykiatrin här i Stockholm, där vi bor. De skickade ett ambulerande kristeam med personal som kom hem till oss. De hjälpte mest till med samtal och sådant. Jag blev aldrig inlagd på en slutenvårdsavdelning utan fick ta emot hjälp hemma. Nu efteråt är jag väldigt tacksam för det.

Sök hjälp från psykiatrin

Små bebisar får inte bo med sina mammor på en slutenvårdsavdelning i psykiatrin och om man äter vissa sorter av psykofarmaka så måste man sluta amma, då denna medicinering går över i bröstmjölken. Det är viktigt att rådfråga en läkare om detta drabbar dig själv eller någon nära. Om man måste vara inlagd och medicineras så får bebisen och den andra föräldern däremot komma på besök.

Om man har allvarliga psykiska problem precis efter bebisen är född så brukar ju pappan vara hemm på de där “pappadagarna” i samband med förlossningen. Men det går faktiskt nuförtiden för pappan att vara föräldraledig och hemma med en mamma som är heltidssjukskriven. Detta görs i enskilda fall när mamman är så sjuk att hon inte kan ta hand om barnet, men ändå måste vara hemma. Om hon är inlagd inom psykiatrin så får pappan såklart vara föräldraledig medan mamman är på sjukhus. Ta reda på alla detaljer och kontakta Försäkringskassan för dessa specialregler.

Du kan bli sjuk igen

Om man drabbas av en förlossningspsykos finns en 40-procentig risk att få en psykos senare i livet. Det innebär att om man har drabbats av detta ska man ta hand om sig så mycket man kan. Om man väljer att föda ett nytt barn så är risken att man får en förlossningspsykos då 50 procent.

Inger Engvist har skrivit en doktorsavhandling om postpartumpsykoser med fokus på mammors egna upplevelser. Hon har jobbat som psykiatrisjuksköterska och intresserat sig för ämnet i många år. Det som jag tyckte var intressant med hennes forskning var att INGEN av mammorna som hon intervjuat hade valt att föda ett nytt barn efter det barn som de fått en förlossningspsykos. Det tycker jag säger väldigt mycket om hur uppslitande den här upplevelsen kan vara. Jag har själv valt att inte försöka få fler barn efter födelsen av mitt andra barn.

Jag förstår att en del kvinnor, när de har repat sig efter psykos, ändå väljer att försöka få fler barn. Det får man naturligtvis bestämma om helt själv, tycker jag. Men jag tycker att man ska vara medveten om riskerna och att ens partner och nätverk är väl insatta i problematiken och är redo för att det kan bli tufft länge. Det är ett enormt ansvar att ta hand om barn och det kan vara problematiskt om man är väldigt sjuk. Jag tror inte att man ska förringa hur svårt det är. Men barn är ju fina och fantastiska och de får man ju förhoppningsvis njuta av hela livet. Jag har träffat en kvinna som valde att få ett till barn och hon blev väldigt sjuk. Men hon älskar sina barn och tycker faktiskt att det är värt det trots allt.

Vad ska man göra?

Om du vill stötta en kvinna som är mitt i en psykos rekommenderar jag att du kontaktar psykiatrin för råd. Försök få kvinnan att slippa ansvar och se till att hon får sova. Sömn är centralt för en småbarnsförälder. Alla människor kan få en psykos, det är till och med en tortyrmetod. Om man håller en människa vaken i tre till fem dagar så börjar hon drömma i ett vakentillstånd och får hallucinationer.

Jag själv drabbades av en ny vanlig psykos sju år senare i livet, det vill säga “vanlig” i den meningen att jag inte var gravid eller hade fått barn i samband med den. Den varade mycket längre, säkert i sex månader och det är den längsta psykosen jag har haft. I samband med det fick jag diagnosen schizoaffektivt syndrom. Det är något mitt emellan schizofreni och bipolär sjukdom (som tidigare kallades manodepressivitet). Då fick jag medicinering och blev inlagd i slutenvården och det kändes rätt då.

Vad är en psykos?

Alla sinnen kan bli lurade i psykos. Det vanligaste är att människor hör röster som ingen annan hör. De kan vara hjälpsamma eller elaka och stör för personen som kan verka helt osammanhängande och okoncentrerad. Om personen är riktigt sjuk kan hon inte ens hålla tråden i en konversation. Ibland kan mamman hänga ihop något sånär i ett samtal med en läkare och sedan när hon kommer hem falla ihop i en hög. Detta kan göra att personal i vården tror att kvinnan är friskare än hon är, så här får ibland anhöriga hjälpa till.

När patienter har konstiga smak- och luktupplevelser kan personen tro att de ska bli eller har blivit förgiftade eller riskerar att bli ihjälgasade. Konstiga känselförnimmelser kan leda till att man tror på till exempel farlig strålning och då brukar personen söka skydd från detta. Synhallucinationer är väldigt ovanligt om inte psykosen är drogutlöst.

En person som har en psykos är väldigt utlämnad till att omgivningen tar hand om den. Man lever kanske i två världar på ett sätt, en värld som är farlig eller hemsk – men samtidigt så gör man helt vanliga saker som att gå till Ica och handla. En del människor som inte kvinnan berättar för om hur hon tänker kan verka helt normal för vissa personer, men anhöriga brukar faktiskt förstå ganska fort att något är helt fel.

En mamma måste inte göra tusen saker

Många som har en psykos brukar isolera sig och inte vilja träffa många. Jag tycker att om det är kvinnans önskan så är det helt att föredra. Men någon måste ändå fungera som kontrollfunktion för att se till att barnet mår bra. Om barnen har syskon så måste de ju såklart också skyddas från konstigheter. Jag tycker att man ska förklara för barn runt den sjuka att mamman är psykiskt sjuk och om hon ber barnen göra konstiga saker eller så att de ska strunta i det då. Äldre barn kan tycka att föräldern är extremt pinsam och skäms mycket. Tyvärr kan man inte räkna med för mycket hjälp från BUP. De är hårt belastade och sa till mig, när jag ville ha hjälp med barnen att de inte har någon tid för friska barn till sjuka föräldrar. De har uteslutande tid för barn som behöver diagnoser själva eller måste utredas.

Anledningen till att många med psykoser isolerar sig handlar om ett “filter” vi har i hjärnan. Alla våra sinnen plockar ju upp saker hela tiden och vi registrerar, känner ser och hör en massa saker. Men det som vi registrerar som minnen är ju en oerhört liten del av allt det, det mesta “filtreras” bort. När man är sjuk så fungerar inte det här bra, allt kan vara viktigt och man drar en massa samband mellan händelser och tillfälligheter som kanske inte finns där. Så därför får man försöka att få så lite intryck som möjlig på något annat sätt.

Jag brukar säga under föreläsningar att alla har det här filtret som triggas när vi är rädda eller hamnar i extrema situationer. Om jag frågar dig vad du gjorde den elfte september 2001, när de där flygplanen flög in i World Trade Center, så minns du kanske vad du gjorde den där dagen, till exempel vad du åt till lunch, vad du hade för kläder på dig eller helt andra detaljer. Om jag frågar dig vad du gjorde den elfte september ett helt annat år så antar jag att du inte kommer ihåg någonting. Vi minns det som sticker ut och en psykotisk person är extremt stressad och rädd.

Det finns ingen bot

Att kvinnor dödar sina barn eller sig själva eller så i det här tillståndet är mycket ovanligt, men jag skulle ändå vara väldigt närvarande i den här situationen om det hände någon i min närhet. Av samtliga kvinnor som drabbas så är risken för barnamord fyra procent och självmord fem procent, men behandling i psykiatrin leder till att siffrorna blir lägre.

I dagsläget finns det ingen bot till just schizofreni och bipolär sjukdom. Men det finns många sätt att lindra symtom. Jag rekommenderar medicinering, terapi och en hållbar livsstil. Men det finns säkert annat som kan fungera bra – en del talar om meditation och andra copingmetoder. Vila och kärlek behöver dessutom alla trasiga mammor i överflöd. Och te. Massor av te.

Fakta om psykoser:
  • I Sverige behandlas varje år mellan 30 000 till 40 000 personer för psykos. Sjukdomen är lika vanlig som diabetes typ 1, men mindre uppmärksammad.
  • Omkring hälften av platserna i psykiatrin upptas av patienter med diagnosen schizofreni.
  • Varje år insjuknar 1 500 till 2 000 personer för första gången i psykos.
  • De flesta som insjuknar i psykos är unga, mellan 15 och 35 år.
  • Världshälsoorganisationen WHO rankar akut schizofreni till en av de svåraste sjukdomar som finns .
Var snäll mot dig själv

Sedan 2010 har jag fått permanent sjukersättning, det som tidigare kallades sjukpension. Då hade jag mått så dåligt i flera år att jag inte kunnat jobba. På något sätt behövde jag gå vidare i mitt liv och då började jag skriva. Mitt skrivande var terapeutiskt och har tagit mig till en djupare insikt om vem jag är. Min sjukdomsresa har varit lång och det viktigaste för mig har varit terapi, mediciner och livsstilsförändringar. Sättet som jag levde på då var ohållbart på flera sätt. Nu äter jag psykofarmaka – stämningsstabiliserande medicin och en underhållsdos av antipsykotika som förhindrar nya skov.

Men det viktigaste är att vara snäll mot sig själv när man är skör. Nu när jag ser tillbaks på mitt unga själv så ser jag på henne med omtanke och kärlek – hon gjorde så gott hon kunde med de verktygen hon hade till sitt förfogande.

För dig som vill veta mer:

Jag har skrivit två böcker som heter “Jag vet inte var psykoser kommer ifrån – om att insjukna i och leva med en psykossjukdom” och en bok som heter “Vid vansinnets rand”. Den senare var en mycket uppskattade blogg på 1177 Vårdguiden, där jag bloggade i två år (som blev en pappersbok). Vill du läsa dem finns de på biblioteket eller i nätbokhandeln. Vill du veta mer om mig så titta in här: www.pebbles.se

 


Välkommen sköna maj

Maj månad. Som jag har bävat för ett litet tag. Nu är du här. Solen skiner, och det är  en väldigt förlåtande omständighet.  Annars är det bara att hänga med så gott det går, håll i hatten. Snart flyttar vi till vårt hus! Men innan dess spelar min äldste son och hans skollag schack-SM i Linköping och min äldsta dotter har premiär på sin cirkusföreställning medan jag och Hanna ska på barnmorskekonferens i Stockholm 15-16 maj!

I förrgår var vi på fest, det var bokrelease för Tjuren från Solna som är skriven av författaren Gunnar Ardelius. Jag är glad att vi kom iväg på festen, jag och några barn, för det var en jättetrevlig tillställning! Själv kom jag i samspråk med Pebbles Karlsson Ambrose som bland annat har  bloggat om hur det är att leva med en psykossjukdom på 1177 Vårdguiden, något som sedan blev till boken  ”Vid vansinnets rand”. Jag frågade om inte Pebbles kunde tänka sig att skriva om sina erfarenheter i ett gästinlägg till den här bloggen, och det kunde hon! För det är jag så glad. Imorgon publicerar jag hennes text (en text som grep tag i mig på alla sätt) som handlar om att drabbas av något väldigt skrämmande – nämligen en förlossningspsykos. Det vill ni inte missa.

Boken som vi var på fest för och som handlar om Sebastian 19 år som väntar på att livet ska börja vill ni inte heller missa. Jag köpte såklart ett exemplar och började läsa. Alltså, jag faller handlöst:

Ur ”Tjuren från Solna” av Gunnar Ardelius.

 


Varför sen avnavling?

Minns ni förlossningsberättelsen jag skrev, om när hon kom till världen min yngsta dotter? Jag beskrev hur det var att föda i trygghet och få en individualiserad vård först hemma och sedan på sjukhuset. Bland annat så respekterades vårt önskemål om sen avnavling.

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta.

Varför var det viktigt för oss med sen avnavling? Jo för att det finns blod i navelsträngen som får passera över till barnet om man låter bli att klippa navelsträngen på rutin direkt efter födseln. Det  finns ungefär 100 ml blod i moderkaka och navelsträng och det motsvarar 30% av barnets blodvolym. Självklart ville jag att hon skulle få behålla sitt blod – istället för att det skulle kastas bort. I blodet finns stamceller, immunglobuliner, vita blodkroppar och järn. Sen avnavling är också det fysiologiska tillståndet. Att komma med en sax och klippa efter någon eller några minuter är ett nytt påfund som kanske kan vara motiverat ibland. Men eftersom vi ändå fick stanna i förlossningsrummet och i sängen iallafall i två timmar så kunde navelsträng och moderkaka få fortsätta att sitta ihop med min nyfödda under den tiden. Det är inte samma sak som en lotusfödsel där man låter navelsträng och moderkaka vara intakta tills de faller av (det tar ungefär 3 dagar). Det verkade opraktiskt och onödigt tyckte jag.

När jag arbetade i Norge i somras så fanns det ett barnbord på varje förlossningsrum. Där kunde barnläkaren eller barnmorskan hjälpa medtagna barn med andningen vid barnbordet utan att separera mor och barn – eller navelsträng och moderkaka från barnet. För det kan vara ännu viktigare för barn som är födda för tidigt och/eller medtagna vid födseln att inte navla av för tidigt.


Valborg

Med en solkatt på näsan

I Uppsala är Valborg en stor sak. Det är folkfest med studentmössor, champagnegalopp, för mycket fylla, forsränning, mösspåtagning i Carolinabacken och en vårluft full av förhoppningar och faktiskt – framtidstro. Dagen efter Valborg är Uppsala en väldigt skräpig och sömnig stad.

Jag har levt med Valborg inpå huden i hela mitt liv. Som barn fick jag se båtar i Fyrisån från någons axlar. Som trettonåring stod jag med kompis och pojkvän i alldeles för kalla kläder och försökte få syn på något i folkmassan. Det var svårt. Jag har flera episka Valborgsfrukostar i minnet; den i Engelska parken, studentlägenheten, Flogstaparken…

När min äldsta dotter var några veckor gammal tog vi med oss henne på Valborgspicknick. Men med barn som har fyllt ett har det där studentikosa Valborgsfirandet upphört och känslan av att befinna sig i festandets centrum övergår i en känsla av att befinna sig i utkanten av ett firande; Valborgsperiferin.

Min fjortonåring tycker inte att det är alltför kul att befinna sig i Valborgsperiferin. Själv har jag fullt upp med att sortera bland saker som måste göras. Jag googlar tapeter till vårt nya hus och försöker få rent i köket, går igenom kalendern för maj månad ännu en gång och försöker hålla reda på var min yngste son befinner sig just nu. Men mina föräldrar är riktigt inbitna Valborgsproffs. I lördags hälsade vi på hemma hos mormor och morfar och då var Valborgsförberedelserna redan i full gång. Idag smäller det!

Solkatten Sally


Risken med kaffe och maskrosfrön

Antalet barn som dog i plötslig spädbarnsdöd sjönk dramatiskt efter rådet till nyblivna föräldrar att nyfödda skulle sova på rygg istället för på mage. Risken för den plötsliga döden sjönk alltså med en så enkel åtgärd! Det är inte svårt att lägga ett spädbarn på rygg istället för på mage. Tänk,  en enkel rutinåtgärd som har räddat liv.

Det finns andra tillfällen där det inte är lika enkelt att lyda ett råd. Och där forskare inte har kunnat bevisa någon dramatisk effekt eller skillnad med en viss åtgärd, utan kanske snarare hittat ett beteende som är associerat med en liten riskökning; alltså ett orsakssamband. Det kan vara så att gravida bör lägga sig på en särskild sida och sova för att minska risken för att barnet i livmodern ska dö, men det är inte bevisat (läs studien här!). När det kommer många sådana här studier som indikerar eller pekar på saker som kvinnor bör avhålla sig ifrån under graviditeten så kan det leda till en begriplig oro hos många som väntar barn.

Själv kunde jag absolut inte sova på rygg under mina graviditeter. Jag kunde knappt sova överhuvudtaget, utan låg och vred mig från sida till sida, grät ofta på nätterna för att jag hade så ont i rygg och bäcken. Mina graviditeter har verkligen inte varit någon dans på rosor utan jag har periodvis mått väldigt dåligt, men det har helt enkelt varit värt det, varje gång. Jag har behövt äta många värktabletter för att klara av smärtan och mot slutet av min sista graviditet behövde jag äta Citodon för att kunna SITTA och äta lunch med vänner.  Men jag har varit jätterädd för att  äta  medicin som inte är bra för barnet och när jag drabbades av gallsmärtor så tog jag inte Voltaren eftersom det står uttryckligen att man inte ska ta det under graviditeten. Jag fick åka in till akuten där läkaren gav mig en annan kramplösande medicin.

Rekommendationen när man väntar barn är att inte äta Ipren, Treo, Voltaren och ogärna Citodon. Förstahandsvalet har då varit Alvedon som innehåller paracetamol för den som har en smärtproblematik. Nu har två nya studier visat på en koppling till försämrad språkutveckling och ADHD när modern äter paracetamol under graviditeten. Återigen är det inte bevisat att det är själva medicinen som är boven och paracetamol rekommenderas fortfarande till gravida vid behov. Men även forskningsresultat som inte är tvärsäkra sprids som maskrosfrön för vinden och landar i mammagrupper, på fikabordet där några blivande föräldrar mumsar kakor eller på köksbordet hemma.

Det senaste maskrosfröt som träffade mig var att det finns risk för övervikt hos barnet när mamman har druckit kaffe som gravid. Forskare har funnit ett orsakssamband och återigen kan det vara motiverat att begränsa sin konsumtion av kaffe när man väntar barn.

Det är viktigt att sådana här studier görs och många blivande föräldrar är beredda att gå långt för att skydda sitt barn i livmodern. Ja, vissa skulle med både glädje och lätthet klä sig i silverhandskar och leva instängda i en bubbla om det visade sig vara bäst för barnet. Självklart ska inga maskrosfrön hållas borta från den som vill ha all information om vad som möjligen kan hjälpa till att skydda barnet!

De som får det svårt är den grupp kvinnor som likt jag har behövt äta värktabletter och annan medicin, som har druckit mycket kaffe för att det är gott och för att orka med – och de som absolut inte kunnat sova på sidan mot slutet av graviditeten.Det finns faktiskt gravida som enbart sover gott just på rygg. Eller som kämpar med att lyda livsstilsråd mot fetma och övervikt, smärtsamt medvetna om att det inte är bra för varken mamma eller barn med för många extrakilon.  Utan värktabletter, kaffe eller choklad under mina graviditeter så hade jag gått under. Jag menar det bokstavligen.

När man läser den här bloggen skulle man kunna tro att jag orkar allt och med lätthet kryssar mig igenom livet med barn, jobb, familj och en och annan graviditet. Men det är inte sant. Jag vet hur det är att gå under. Som mamma. Som mig själv. Men jag vet också hur det är att komma tillbaka till livet och glädjen. Att inte få sova under långa perioder är något av det värsta man som förälder kan behöva gå igenom. Jag och min man har erfarenhet av att inte få sova gott på nästan tre år på grund av ett barn som var sjukt och som inte mådde bra. Efter något desperat år började vi sova i skift, en vaknatt var. Så nu när jag har blivit mamma för femte gången tackar jag för den information jag har fått om att mitt barn behöver sova i ett babynest med egen filt om hon sover i vår säng. Eller helst i egen säng om det går. Sen gör jag på det sätt som blir bäst för oss eftersom jag tror att det är viktigare för oss alla att jag får sova några timmar då och då än att jag inte får sova alls. Jag bedömer att risken att jag som trött och outsövd  mamma till exempel skulle krocka med fem barn i bilen är så mycket större och allvarligare för oss som familj, än den eventuella risk jag utsätter mitt yngsta barn för när hon sover gott bredvid mig i sängen.

 

 


Njutpromenad

Jag vaknade tidigt idag. Skrev klart en artikel och skickade iväg. Nu inväntar jag korrekturläsning och bearbetning av texten, rättar texter som jag redan fått tillbaka, och… passar på att njuta av våren. Det brukar infinna sig en dag varje vår då det är dags att kliva ur idet och möta världen där den bjuder sig. Idag var den dagen. Jag tog en lång vårpromenad med Hanna i vagnen. Men  först tvekade jag lite, min kropp är inte riktigt vad den än gång var (det fanns muskler på kroppen en gång i tiden, som hjälpte till att bära den). Jag skulle behöva styrketräna mig tillbaka till någon slags form, men det finns gränser för vad jag hinner med. Och orkar. Men en promenad behöver inte vara snabb och med pulspower i för att vara bra, man kan ju faktiskt gå en promenad som bara är en njutpromenad.

Jag stannade till ibland, fotade en lada i vårskrud och hittade videung som slagit ut i blom. Hanna somnade inte först utan försökte få fatt på sina fötter, sen slumrade hon till, vaknade, blev sur. Vi tog en amningspaus vid ICA Väst i Flogsta och jag passade på att handla grädde, mjölk och hallon. På hemvägen ringde Hannas storasystrar varsin gång i fallande ordning och det blev bestämt att barnens kusin skulle följa med hem från skolan. Jag fastnade i telefonen en stund, läste och svarade på några mail, fortsatte promenera. Den sista biten hem sov Hanna gott i vagnen. Jag tror att det här var en av mina bästa promenader – någonsin. Jag är trött på nyttopromenader! Njutpromenader är min nya grej.


I hetluften

I hetluften! Foto: Lovisa Engblom

Mediedrev har sin egen inneboende logik. Nyanser har en tendens att försvinna och saker blir ett antingen eller;  svart eller vitt. Bra eller dåligt. Bäst eller sämst. Och råkar man säga någonting fel så kommer det högst troligt att överskugga precis allt det andra som man egentligen ville ha sagt. Och om man säger någonting nyanserat så spetsas det ofta till av rubriksättaren eller hamnar i sopkorgen – det blev helt enkelt inte tillräckligt ”hett”. Mycket publicitet och debatt kan ju också vara ett PR-trick för den som vill sälja en bok eller få ut ett budskap. När Gudrun Schyman eldade pengar i Almedalen  en sommar så köpte hon sig reklamplats i alla tidningar.

En bok som har hamnat i hetluften de senaste åren är Praktika för blivande föräldrar, gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund. Den är skriven av barnläkaren Cecilia Chrapkowska och läkaren Agnes Wold. Själv är jag lite bekant med Cecilia genom min syster och sist vi sågs på en fest så pratade vi om Södra BB. Cecilia är en mycket sympatisk person. Hennes bok för blivande föräldrar har blivit omdiskuterad, framförallt för att den inte tydligt tar ställning mot ett måttligt intag av alkohol under graviditeten. Av forskningsgenomgången i boken kan man få intrycket av att det är okej att dricka 7 standardglas alkohol per vecka. Många barnmorskor och läkare har reagerat mot just det.

Jag tycker att den andra halvan av boken, barndelen, är lysande. Bäst tycker jag att kaptilet om vaccinationer är; på ett grundligt men ändå lättfattligt  och respektfullt sätt går författarna igenom alla de vaccinationer som ingår i basprogrammet och vilka sjukdomar de skyddar mot. Mycket klargörande beskriver de vad som hände när vaccinet mot svininfluensa kom och biverkningen narkolepsi som drabbade vissa. Om infektioner och små barn skrivs också jättebra: de råd som ges om hur man som par kan parera VAB-perioderna är toppen! Varannan veckas VAB-ansvar är ett tips, då planerar man in sina viktiga jobbmöten den vecka man inte har VAB-ansvar – med förhoppningen om att slippa ett eller annat trist VAB-gräl.

Kapitlet om förlossning är säkert väl menat men budskapet blir att det inte spelar så stor roll att förbereda sig mentalt (genom profylax, andning, avslappning osv) eller ställa in sig på hur man vill  ha det eftersom det ändå blir som det blir,  att förloppet inte går att påverka genom sin inställning. Min reflektion: Att inte förbereda sig mentalt eller försöka formulera hur man tror att man vill ha det för sig själv eller andra är att lämna walk over till de som råkar jobba på sjukhuset just det skiftet – och att vi har medicinska resultat i världsklass säger inte så mycket om det psykologiska och omvårdande omhändertagandet.

Vidare så ombeds de som bor i glesbygd att fundera på, eller be om, en planerad igångsättning på sjukhus – som en lösning på problemet med avstånd till sjukhuset, med motiveringen att det kan vara säkrast för mor och barn. Min reflektion: Om vi ska prata risker, ja då är spontan förlossningsstart nästan alltid att föredra framför igångsättningar, särskilt vid en normal graviditet och med en förväntat normal förlossning. Går det kanske att finna ett annat evidensbaserat förslag till lösning på just detta problem?

Men framförallt – läs boken själv!