Midwifery units

 

Foto: Lovisa Engblom

Midwifery units. Minns ni frasen ”barnmorskeledd enhet”? Begreppet skapade förvirring i Sverige eftersom det användes felaktigt i debatten om förlossningsvården. Bland annat så lovade politiker barnmorskeledda enheter utan att riktigt veta vad de pratade om. Var BB Sophia en barnmorskeledd enhet? Nja, är svaret. Gudrun Abascal var förvisso en mycket stark chefbarnmorska som kom att sätta sin prägel på verksamheten, men rent krasst så har vi inte haft någon midwifery unit sedan ABC-kliniken på SÖS (det fanns en ABC-enhet i Göteborg också). Södra BB var ett modified in hospital birth center eftersom det där gick att få till exempel en epidural.

En midwifery unit kan finnas som en alongside på ett vanligt sjukhus eller helt fristående utanför sjukhus. I Sverige har vi ingen midwifery unit alls. Men vi har europeiska kollegor som har tagit fram gemensamma riktlinjer för dessa verksamheter. Läs dem här↓

Midwifery unit standards


Ta det långsamt!

Det finns något djupt tillfredsställande med att koka sylt på egna bär. Att göra någonting långsamt som tar tid (och som inte uppenbarar sig på en skärm två nanosekunder efter att man har klickat sig fram). I måndags besökte vi min syster och hennes familj som har fått det så fint på sitt sommarställe. Fascinerat tittade jag på när min syster gick ut i landet och grävde fram potatisar. Trots att mina föräldrar sedan länge är trädgårdskonstnärer och odlare av rang – ja jag är uppvuxen med hemmagjord sylt och en frys full av skatter från det egna landet – så var det först nu som jag drabbades av odlarmagin. Jag vill ha en egen potatisåker. Det sägs att just potatis ska vara svårt att misslyckas med.

Skatter från jorden

När vi kom hem såg vi ut var i vår trädgård som man skulle kunna sätta potatisar i jorden. Och kokade flera liter sylt på våra röda vinbär. Nu är ett hyllplan i matkällaren full av glasburkar med hallon och röda vinbärssylt. Jag visste inte att en buske kunde ge så oändligt mycket sylt!

Egen potatisåker!

Om inte semestern är en tid då man hinner försjunka och fördjupa sig i något som tar tid, som går långsamt framåt – när ska man då göra det? Jag har börjar packa ner semesterböckerna inför vår avresa till Åland nu på söndag. Högtidligt väljer jag ut de böcker som ska få bli lästa av mig i sommar. Som att noggrant välja sorter av godis i en butik när man var liten. Vilka världar vill jag besöka i sommar? För riktigt bra böcker flyttar in i mig och bor där – för alltid. Det är faktiskt magi. När karaktärer och klangbottnar stannar kvar. Jag har liksom alltid med mig Mrs Dalloway, Linn Ullman, Mrs Ramsay, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Elsie Johansson, Moa Martinson, Joyce C. O, Silvia Avallone, Sofi Oksanen, Ian McEwan. För att nämna några.

Filmer kan ju också stanna kvar som en referens och klangbotten. Om man som förälder tröttnar på att de stora barnen sitter framför sina smarta mobiler HELA tiden så kommer här ett tips för mer bokläsning: Den där spännande filmen eller serien som barnet velat se – Harry Potter, Game of Thrones, Twilight, Hungergames, Sagan om Ringen, Cirkeln – utlova en filmkväll när boken är läst! Våra stora barn har slukat böckerna och sett filmerna först efteråt.

Förresten, jag har tagit årets första riktiga dopp – underbart!

 

 

 

 


Sommar, sommar, sommar

Äsch, jag som hade tänkt hinna allt möjligt både i bloggvärlden och in real life. För jag har flera blogginlägg som står på kö och väntar på att bli skrivna. Det finns uppslag, det finns ambition, det finns lust att skriva! Jag har  till exempel några doktorsavhandlingar som ligger på hög nu och som jag – faktiskt – vill få tid att fördjupa mig i för att kunna skriva längre blogginlägg om. Men som mamma befinner jag mig i punktmarkeringsåldern med min yngsta dotter, den period som jag berättade om i ett av inläggen, och det är helt enkelt svårt att komma till som intellektuell och tänkande med en liten i den åldern. Samtidigt vill jag inte fastna i en känsla av frustration för egentligen har jag så mycket att vara tacksam över. Så, en del inlägg får helt enkelt vänta. Det måste få vara okej.

Jag lyssnade på Katarina Wennstams sommarprogram i P1 och blev berörd. Katarina berättade (bland allt annat viktigt) hur hon slets mellan samhällets förväntningar på att vara mamman med stort m och den egna lusten att skriva så fort hennes lille son hade somnat. Det där känner jag igen. Får man vara en mamma som har ett eget driv där bakom? Ett driv som inte handlar om att hemmet ska vara fläckfritt och städat. Får man längta efter den där stunden då man får fortsätta fördjupa sig i sina egna jobbprojekt? Går det att vara en bra mamma samtidigt? Svaret är ja.

Men sommarprogrammet handlade framförallt om Katarinas enträgna och folkbildande arbete med att lyfta och debattera mäns våld mot kvinnor. Jag har läst flera av Katarinas böcker och det spår som grep tag i mig mest den här gången var när hon lyfte samhällets osmakliga fixering vid mördade kvinnokroppar. För den finns ju där – eller hur? Snaskiga och makabra detaljer om exakt hur en kvinna har blivit mördad. Kim Wall till exempel. Hon reducerades snabbt till en samling kroppsdelar i en vidrigt makaber sexualsadistisk saga, istället för att bli ihågkommen som den journalist hon var. Uppdraget hon var ute på. Katarina pekar också på sambandet mellan den makabra inspirationen till våldsdåd som finns att hitta på nätet ( var mans egendom) och saker som sedan händer i det verkliga livet. Det är riktigt otäckt tycker jag.

Har ni sett hur fint det blev på min hemsida efter uppgraderingen? Alltså jag är stolt. Till höger finns det nu en pil, tryck på den och vips så har du en samling av några väl valda blogginlägg. De inlägg som jag hoppas att alla som hamnar på min hemsida trillar över någon gång. Tryck på pilen och botanisera bland mina utvalda inlägg – kanske ligger det ett och väntar på dig där nu i sommar?

Igår åkte vi och köpte syltburkar av glas och flera kilo syltsocker eftersom vi har bestämt oss för att ta vara på bären som tynger ner de fantastiska bärbuskarna i trädgården. Och äppelträden som redan är fulla av myriader små omogna äpplen – de kommer att anfalla oss efter semestern och vi vill helt enkelt vara förberedda. Nu när vi har ett kallförråd att förvara sylt och äppelmos i (och fem barn som äter) så känns det dumt att inte ta vara på det som trädgården faktiskt ger. Den första satsen sylt  svängde jag ihop igår på röda vinbär och hallon. Den var löjligt god.

 

 


Popcornåldern

Igår åkte vi ut hit till skärgården. Våra mellanbarn har levt härligt skärgårdsliv i snart två veckor med sina kusiner och farmor och farfar, och det har blivit dags att hämta hem dem. Barnen blev jätteglada över att  vi kom ut – men de har klarat sig hur bra som helst utan oss. Det slog mig att mina barn har blivit så stora… De har varit fullt upptagna med att spela fotboll, heja på Sverige i fotboll, läsa ut Game of Thrones, dricka oboy, bada hela dagarna, dyka från båten, äta rostmackor. Några år till och mina stora barn kommer vara ännu mer upptagna med sina egna liv. Tonårsliv där man kanske inte direkt har en stående inbjudan som förälder. Samtidigt som vi föräldrar blir viktigare än någonsin. Det är så dubbelt det där.

Behoven förändras och de blir mer komplexa med stora barn. Punktmarkeringsåldern som övergår i popcornåldern. Ja alltså inte riktiga popcorn. Men det där att de vill poppa iväg hela tiden. Till kompisar och egna nöjen. Så kommer de tillbaka och man får en liten pratstund, det blir lite friktion, man stöts och blöts mot varann. Tills det blir dags för dem att poppa iväg igen.

Tillslut poppar de väl ur kastrullen helt.

Men det finns väldigt många roliga saker man kan göra med sina stora barn. Titta på kultfilmen Psycho till exempel, sent en sommarkväll med täcket uppe vid öronen. Eller laga en god middag ihop medan man diskuterar populärkultur, film, litteratur och POLITIK. Men man får också räkna med att bli ifrågasatt med jämna mellanrum och satt på prov. Sen känner jag mig inte riktigt, riktigt hel när jag inte har alla mina barn runt mig. Så är det. Även om jag nu måste vänja mig mer och mer vid att något av barnen har poppat iväg till någon annanstans.

 

 

 

 

 


Punktmarkeringsåldern

Vi drabbades av ett bakslag mitt i sommaren, jag blev sjuk i halsfluss, och även om medicinkuren motade bort febern snabbt och fick mig att må bättre så är det en liten grop att kravla sig upp ur. Jag har beundrat stockrosorna som blommar för fullt i trädgården lite på håll. För mig är det otroligt frustrerande att bli sjuk, särskilt när jag står mitt uppe i mina projekt – ny trädgård och nytt hus, planer, uppgraderingar på bloggen…  Att spendera dagar i sjuksängen mitt i sommaren känns så bortslösat.

Hanna är också lite frustrerad eftersom hon inte har förstått hur man tar sig framåt på egen hand. Nu kravlar hon som en kompassnål runt, runt och möjligen bakåt tills det tar stopp. Med ens kommer jag ihåg den här perioden som skiljer agnarna från vetet. Som man lyckas glömma på något magiskt sätt, precis som man kan glömma precis hur ont förlossningsvärkarna gjorde. Det är kämpigt att ta hand om ett barn som har blivit 8-9 månader och som ska börja erövra världen alltmer, ja hela perioden fram till två – tre årsåldern är på många sätt en prövning. Även om barn i den här åldern är bland det sötaste och mest älskliga som finns. Tur det.

Sist jag sprang efter en ettåring och hade hjärtat i halsen på stranden vid bryggan (han och hans kusin fick ha flytväst på sig), när jag då fick frågan om jag ville ha fler barn så svarade jag blankt nej. Länge. Och jag menade det verkligen. Någonstans när han var fyra år så vände det.

Den ständiga punktmarkeringen är stressande. Akta trappan! Inte bryggan! Nej, nej, vält inte kannan! Syskon som ropar unisont: Han äter jord. Han har en skalbagge i munnen. Han går på våra sandslott! Han har bajsat! Ta honom!!!

Nu är vi här igen. På semestern blir det lättare för vi har turen att ha så många hängivna mostrar, fastrar, kusiner och mor och far föräldrar runt oss som hjälper till. Som spär ut koncentrationen och gör det hela mer njutbart. För en föräldraledighet  med ett barn i punktmarkeringsåldern kan vara riktigt jobbig när den kommer i sin mest outspädda och koncentrerade form.

Imorgon smygstartar vi semestern och åker ut till Stockholms skärgård där våra två mellanbarn har levt som barnen i Saltkråkan i snart två veckor. Nu är det dags att plocka upp dem! Jag gissar att de blir som allra gladast över att få återse sin lillasyster igen.


För dig som väntar barn och inte vill gå upp onödiga kilon!

Det är ganska enkelt att gå upp i vikt i vårt samhälle idag. Gofika, fredagsmys, lördagsgodis, glass, födelsedagsfirande och tårta på jobbet i all oändlighet. Däremot är det inte lika enkelt att gå ned i vikt för den som har gått upp överflödiga kilon och mer än gärna vill bli av med dem.

Om detta tror jag att de flesta är ganska överens.

Sen finns det dieter och kostråd som det råder stor oenighet om hos läkare, dietister och sjukvårdspersonal. Framförallt är det synen på det mättade fettet som splittrar. Under 80- och 90-talet fick vi ju veta att mättat fett är farligt och smöret på mackan byttes ut mot lätta. Blev vi verkligen smalare och friskare av lätta? Det är en väldigt oaptitlig salvliknande sak som jag inte riktigt förstår varför man ska äta överhuvudtaget.

Minns ni år 2012? Då slog LCHF-trenden (low carb high fat) i taket i Sverige och det blev diskussioner runt alla fikabord om den nya farliga dieten som kanske förvisso skulle göra folk smala på utsidan men feta på insidan, och sen skulle några högst troligt ramla ihop i en hjärtattack till följd av det höga intaget av kolesterol.

Det har flytit lite vatten under broarna sedan dess. Nu har forskning visat att dessa dieter fungerar om man följer dem, både lågkalorikost och lågkolhydratkost. Och det finns inget samband mellan en lågkolhydratkost och hjärt och kärl- sjukdom.  Men, och det här är ett stort men för många: sötsug och hunger. Lågkalorikost innebär att begränsa intaget av maten och fettet (eftersom fett är väldigt kaloririkt) och det krävs en enorm motivation att stå emot att äta för mycket, inte ta en portion till, sluta äta innan mättnadssignalerna har kommit osv. Då är det lättare att stå sig genom att äta kolhydrater med ett lågt glykemiskt index, fullkorn till exempel. Vissa klarar sig bra på att äta en lagom variant av GI, eller medelhavskost ( fånigt namn, vid medelhavet äts det ju hur mycket pasta, bröd och socker som helst! Det vill säga snabba kolhydrater. Men det är oliverna, fisken, nötterna, olivoljan och grönsakerna man refererar till ). En lågkolhydratkost har visat sig vara mer effektiv för viktnedgång under de första sex månaderna än en lågkalorikost – läs här hur SBU har utvärderat evidensen kring mat vid fetma.

Men varför är det så lätt att att lägga på sig en massa extrakilon under en graviditet? På grund av en ökad insulinresistens. Historiskt sett har det varit ett mycket bra och finurligt sätt för kvinnokroppen att överleva svältperioder och tillgodose det ökade behovet av näring under en graviditet. Långa amningsperioder kräver också extra kalorier. Kroppen sätts på spara i en helt naturlig process genom att cellerna blir mindre känsliga för hormonet insulin (insulin behövs för att transportera glukos in i cellerna och hålla blodsockret på en normal nivå). Det behövs alltså mer insulin under en graviditet för att få in näringen i cellerna! Och insulin är det mest fettlagrande hormonet.

Graviditetsdiabetes är när det här systemet sviktar, till exempel om bukspottskörteln inte klarar av att tillverka tillräckligt med insulin – då stiger blodsockret. När blodsockret stiger över en viss nivå så kan man få diagnosen graviditetsdiabetes.

Kroppen kan inte förstå att näringen redan finns där i fettvalken hos många gravida idag och att de allra flesta i vårt samhälle har en god och återkommande tillgång på mat, bullar och fika – att den inte behöver trycka på knappen SPARA. Rent evolutionärt har den gravida kroppen behövt klara sig längre perioder utan mat. Ibland har den till och med fått svälta. Det är en omständighet som vi idag behöver förstå intellektuellt och anpassa oss till.

Så det bästa är ju om den som väntar barn och inte vill gå upp för många extrakilon i vikt äter god och nyttig mat istället för kladdkaka, snickers, goda smoothies, läsk eller andra saker som inte påverkar mättnadskänslorna nämnvärt men som istället får blodsockret – och insulinet – att skjuta i höjden. Men det kan vara extra svårt att stå emot gofikat under en graviditet, på grund av den insulinresistens jag just berättat om! För en svajig insulinkurva, det vill säga när insulinet först skjuter i höjden för att sedan dala kraftigt – det leder till ett sug. Under mina graviditeter har det ibland känts som om handen sträcker sig efter bullen utan att min hjärna har någon som helst möjlighet att sätta stopp. Många använder mat och särskilt söta saker som tröst när livet känns lite motigt – då  kan det vara svårt att för den som lider av alla möjliga graviditetskrämpor att stå emot.

Att röra på sig är alltid bra. Det är som tandborstning inuti kroppen eftersom musklerna förbrukar just glukos. Det ökar också insulinkänsligheten. Så alla gravida bör uppmuntras att röra på sig! Som vanligt fungerar det bäst att göra någon fysisk aktivitet som man faktiskt tycker är rolig. Promenader räcker långt. Eller varför inte gravidyoga? Simning. Vattengympa. Cykling. När jag väntade mitt första barn tränade jag på gym, simmade i vecka 37 och gick 45 minuter till och 45 minuter hem från skolan varje dag. Jag hade inte ett enda överflödigt kilo på kroppen. Smidig som en gnu var jag. Men under min femte graviditet var det inte riktigt samma sak. Jag hade fyra barn och ett stort hushåll att sköta, jobb, eget företag – och så flera graviditetskrämpor liksom staplade på varann, gallbesvär, illamående, ryggsmärtor osv.

Däremot tror jag att det är bättre att försöka lite än inget alls. Om man vill, kan och har motivationen. Det där allt eller inget – tänket sätter ofta krokben för oss.  Äh jag struntar i allt och tar itu med vikten sen. Eller om det inte blir intensivträning tre, fyra gånger i veckan så får det vara med träningen. Vad är det för fel på en blygsam och kanske riktigt långsam promenad? Ett träningspass bara då och då? Det allra lättaste om man vill slippa komma ut från BB med alldeles för många överflödiga kilon är nog att tänka efter före. Försöka sig på en viktnedgång innan graviditeten är ett faktum. Men livet är ju som bekant inte samma sak som att möblera om i ett dockskåp.

Mina källor:

SBU mat vid fetma

1177 Vårdguiden om graviditetsdiabetes

Boken Ett sötare blod av Ann Fernholm, hennes hemsida hittar du här: annfernholm.se

dietdoctor.com

Livsmedelsverkets kostråd

 

 

 

 

 


Barnmorskor som tjatar om vikt

Foto: Lovisa Engblom

Hur har ni som är eller har varit gravida – och som vägde lite för mycket på inskrivningen vid MVC – hur har ni blivit bemötta? I morse läste jag ett så tänkvärt inlägg av Linnea Bremer Zerpe som nu väntar sitt fjärde barn och som på sin blogg skriver ärligt om våndan av vikten.

 

Alltså vi pratar BMI och den där kurvan som alla gravida ska bli ett kryss på, inklusive jag själv, för precis ett år sedan. Jag hamnade precis under målsnöret för fetma, mitt gravida jag klassades som överviktigt. Det finns ju fyra kategorier man kan hamna i:  undervikt, normalvikt, övervikt eller fetma. Särskilt fetma ÄR kopplat till en rad risker för mor och barn, och om du vill kan du läsa mer om det här: fetma under graviditet. 
Ämnet är hett eftersom fler och fler gravida är överviktiga eller feta idag jämfört med för bara 20 år sedan. Men Linnea pekar på något väldigt viktigt i sitt inlägg. Vad ska man göra med informationen om vikten? Särskilt om den som väntar barn får veta att man inte får banta under en graviditet. Och vad hjälper skam och skuld i sammanhanget?
Själv fick jag ett ypperligt bemötande av min barnmorska, som för övrigt var handplockad av mig. Jag gick med på att väga mig. Och föregrep hela situationen genom att själv oja mig över vikten. Hon behövde inte säga ett ord om vikten, jag skötte snacket själv. Hon sa bara lugnt : ”Det kommer att bli bra”. Hon valde att lyfta mig för hon visste att jag redan visste allt om vilka risker som är kopplat till ett högt BMI.
Såhär skriver Linnéa Bremer Zerpe på sin blogg:
”Nu ska jag komma till sak, det jag cirklat runt, som är jobbigt. När jag ringde MVC för att boka tid för inskrivning bad jag att få en barnmorska som inte skulle tjata om vikt. Det har de nämligen gjort förut, ända sedan jag väntade Greta. Då fick jag veta att jag var på gränsen till fet och att det kunde vara farligt för barnet. Jag blev såklart förkrossad, och frågade vad jag skulle göra åt det, skulle jag banta? Nej nej, man fick inte banta, men jag skulle vara medveten om det. Och sen fick jag prata med en dietist. Hon var säkert bra men det var ett märkligt samtal där det kartlades vad jag hade på mina smörgåsar och att jag kanske skulle byta från Bregott till lättmargarin.
Barnmorskans ord ringde såklart i öronen länge, och ledde inte till något gott alls, utan däremot till ganska ätstörda tankar i några veckor. Jag har fortfarande svårt att förlåta att det blev så. Alla andra värden såg bra ut, min livsstil var sund, och jag mådde bra. Exakt VAD för bra ska orden ”Du är på gränsen till fet och det kan vara skadligt för barnet” leda till?
Med Lotten hade jag gått ner massor i vikt, och gick utan oro upp på vågen vid inskrivningen, men tydligen vägde jag 2 kilo över normalvikt, och fick frågan om jag ville prata med dietist. IGEN! Då hade jag ändå bytt barnmorska.
Tredje gången, med Ingemar, vägrade jag gå på vågen. Jag visste att jag vägde mer, utan att veta exakt. Han var ju varken planerad eller oplanerad. Barnmorskan trugade och tjatade att jag skulle upp på vågen men jag stod emot. Jag är så stolt över mig själv för det. Jag höll ett långt tal över hur mycket det skadade mer än hjälpte att vara så besatta av vikt och BMI som de hade varit med mina första barn. Att det inte är klokt att säga till en blivande mamma att hon är skadlig för sitt barn men inte kan göra något åt det ändå. När alla andra värden ser bra ut. Och att jag visste andra barnmorskor som INTE tjatade om vikt, och att de mammorna mådde bättre än de som skammats för vikten. Och är det inte bättre att ta ett generellt hälsosamtal, och ta upp värdet av att röra på sig och regelbundna måltider och allt annat. Va? VA?! Jag var fan on fire där!!
Den här gången var jag tvungen att väga mig, eftersom jag skulle göra KUB-test (där man med blodprov och mätning av en vätskespalt i nacken på barnet vid ett ultraljud beräknar risken för kromosomavvikelse hos barnet). Just därför bad jag om en barnmorska som inte fäste för stor vikt (höhö) vid vikten, nu när jag inte kom undan. Det gjorde hon inte heller. Ändå kom jag på mig själv med att hela samtalet försvara mig själv, framhäva hur mycket jag rör på mig, att jag lever sunt, och liksom ursäkta att jag blivit tyngre med åren. Så jävla sorgligt egentligen. Efteråt var jag ledsen, av någon sorts skam. Och inte blev det bättre av att jag googlade vad vikt hade med KUB att göra och hamnade på en artikel i Läkartidningen där en läkare skrev om alla risker tjocka mammors barn kan drabbas av i magen, och att tjocka mammor är tjocka för att de är ointelligenta och inte förstår bättre. Gråtfontän! En kompis kom på besök på eftermiddagen och undrade oroligt vad som hänt med mig ”Du brukar ju vara stolt över din kropp” sa hon. Jag kunde liksom inte förklara det då, men sen slog det mig att utifrån individperspektiv – mig själv – trivs jag bra med mig själv. Men ser jag det utifrån, mig själv i en grupp av ”de tjocka farliga mammorna” så kände jag mig som en fånge. Äsch. Nu svamlar jag kanske. Men det var viktigt för mig att få ut det här.”
Du som väntar barn har rätt att slippa väga dig på inskrivningssamtalet om du tror att det stjälper dig mer än det kommer att hjälpa dig. Du har faktiskt rätt att be om en barnmorska som inte tjatar om vikt.
Jag återkommer  i ett annat inlägg om min syn på dieter, bantning och det vansinniga sötsug som har drabbat mig -lika obönhörligt – under varje ny graviditet.

Doulor i Mälardalen

Lisel och jag träffades på doulautbildningen och har hållit kontakten sedan dess. Idag kom hon och sonen Dante på besök! Så trevligt. Vår trädgård visade sig från sin bästa sida och Dante åt förtjust av de halvt mogna röda vinbären.

Mums med röda vinbär!

Lisel bytte bana mitt i livet, efter doulautbildningen i höstas började hon läsa till sjuksköterska med siktet inställt på att bli barnmorska. Nu är en hel termin på sjuksköterskeprogrammet redan klar och doulauppdragen har avlöst varandra under hela våren. Jag vet inte om jag har mött en så driven och driftig doula förut – Lisel är helt enkelt ett proffs på att få  saker gjorda! Och sakerna blir proffsigt gjorda. Jag är glad över att få lära känna en så fin doulakollega som bor här i Mälardalen. Snart är vi barnmorskekollegor också.

Att utbilda sig till doula är för många en gamechanger. Just eftersom det är det relationella som är grejen i doulaskapet. Att bygga en relation. Kontinuitet. Egentligen går det på tvärs mot hur merparten av den konventionella vården (särskilt förlossningsvården) är uppbyggd. Det är också en fantatsisk ingång för den som vill lära sig mer om födande. Att helt enkelt få följa med par som ska föda. Själv tycker jag det är intressant att få följa med i processen lite vid sidan av, men också  själv vara en del av ett växande fenomen.

Vi pratade om doulaskapet, barnmorskors arbetsvillkor och en hel massa annat. Jouren är det jobbiga med att vara doula, det var vi båda överens om. Just det oförutsägbara skapar ibland problem. Men vill man så går det! Och det vill man. Till efterrätt blev det grädde med bär och melonklyftor i trädgården. Tack för att ni kom!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Vilket midsommarfirande!

Ekeby by

Igår gjorde vi som vi brukar och åkte till Ekeby by för att fira midsommar med familj och vänner. Vädret var en svensk midsommarklassiker; hotet om regn som ligger i luften (regnkläder? paraply?) och vindar som blåser kyligt – marken redan våt av gårdagens regn. Fast igår blåste det faktiskt mer friskt än kärvt och molntäcket sprack till slut upp i ett befriande solsken.  Själva det traditionella firandet har mina barn inte riktigt förstått sig på. Ärligt talat så har jag inte heller varit särskilt drivande i att föra traditionen vidare med ringdans till små grodorna, tre små gummor eller vi äro musikanter. Prästens lilla kråka däremot – den brukar jag kunna göra med ett litet barn i famnen.

Jag, Hanna och morfar

Så för mina barn är det framförallt fika och bullar på en filt i det gröna som är ett måste. Och kanske en och annan fiskdamm. Eller varför inte ett chokladhjul? Vår yngste son hade otur med både fiskdamm (leksaken gick sönder direkt) och chokladhjul (han vann inte). Firandet höll på att kantra alldeles men som tur var gick morfar in som en räddare i nöden och köpte hela fem lotter i chokladhjulet. Till slut blev det en stor chokladkaka i vinst och firandet kunde fortsätta.

Efter kaffet i Ekeby tog jag en promenad med Hanna in till Vänge där mina föräldrar och våra vänner bor. Stannade en stund vid min gamla skola. Den har renoverats om och jag vet inte om det finns så mycket kvar av den byggnad som stod där på 80-talet när jag började i första klass. Det traditionsenliga familjefirandet i Vänge innebär att gå runt från hus till hus (sammanlagt tre olika familjers hus) och således äta förrätt, huvudrätt och efterrätt på olika ställen. Igår var inget undantag. Dagen till ära så hade vi fint sällskap av en amerikanska, ja hon kom med flyg direkt från Tennessee   – det var första gången i Europa och Sverige för henne! Jag glömde fråga vad hon tyckte om sill, matjes, västerbotten och nubbe. Och snapsvisorna. Men hon såg ut att trivas.

Efter förrätten fortsatte festen i ett enormt partytält. Där intogs grillspett en masse. De stora barnen tjafsade bara lite och Hanna blev bara lite gnällig och trött.

En av höjdpunkterna var ett japanskt samurajsvärd.

Festen slutade sent på kvällen hos mina föräldrar som har upphöjt efterrätten till något sublimt. Ingen kan göra crepes suzette, marängpavlova, jordgubbar och chokladtryfflar  till ett sådant nummer! Komplett med skönsång, champagne, kaffe i blå blom och blomster från trädgården. Barnen knoppade av en efter en medan firandet fortsatte till långt in på natten.

Midsommartårtan!

 

 

 


En profession en organisation

Foto: Lovisa Engblom

Till alla barnmorskor eller blivande barnmorskor jag känner:

Begrunda det här, skrivet av Mia Ahblerg och publicerat på barnmorskan.se

Jag är övertygad om att du varje dag blir varse hur just din kompetens och professionstillhörighet hänger samman med de fackliga frågorna. Arbetstider, arbetsmiljö och lön påverkar hur du kan utföra ditt yrke, hur många procent du jobbar, hur du trivs, dina möjligheter att utveckla dig själv professionellt och den vård du ger. Det påverkar även hur länge du arbetar ur ett livsperspektiv, vilket i sin tur påverkar din pension.

Vi anser att professionsorganisationen Svenska Barnmorskeförbundet måste ha en plats och finnas med i diskussionen när fackliga beslut fattas som rör vårt yrke. På alla nivåer i samhället och i alla frågor. Så ser det inte riktigt ut i dag och vi tror att ett samarbete med SRAT avsevärt kommer att förbättra möjligheterna till detta.

Själv är jag väldigt intresserad av barnmorskors professionsfrågor, men har kommit att inse mer och mer hur tätt samman de hänger med de fackliga frågorna! Enkelt uttryckt: om vi inte lyckas få gehör för de  fackliga frågorna så drabbar det även vår profession negativt.