Barn och mat!

Bon appétit! Foto: Lovisa Engblom

Om amningsnormen skriver Marit Olanders såhär:

Man ammar de första månaderna, men inte för lite, inte för mycket och inte för gärna. Man slutar senast vid ett års ålder, och helst ska barnet sluta av sig själv. Många har åsikter om ens amning. Kvinnor som ammar kortare eller längre tid än normen kan få sig eller sin amning ifrågasatt.

Hur man än gör riskerar man att trampa fel i samhällets ögon. Vilken tur att jag vid det här laget är ganska luttrad! Jag vet att jag inte behöver börja mata mitt barn med smakportioner tidigare än vid sex månaders ålder. Nej, jag behöver inte sitta och svettas  över matningen och den där kladdiga barnmatspurén som alla tydligen måste få smaka på. När mitt äldsta barn var fyra månader damp det ner reklam från olika barnmatsföretag i min brevlåda, mycket punktligt. Jag trodde att jag behövde träna henne i att äta mat med sked ungefär som man dresserar en hund. Några misslyckade matningar och allt mitt mod sjönk, om hon inte åt så berodde det enbart på mina tillkortakommanden som mattränare.

När det var dags för mitt andra barn att börja äta så bodde vi i USA och där var gröten fullproppad med järn. Allting stannade. Klockorna, magen, maten. Det blev stopp. Så mycket elände för lite stabbig gröt.

När mitt fjärde barn skulle börja äta poppade jag också barnmatsburkar av praktiska skäl, ni vet det där ”poppet” när vakuumet släpper. Men det var början på en riktig mardröm eftersom han knappt tålde någonting, stackars liten, och blev så väldigt fort sjuk i sina matallergier. Ju mer mat han fick av mig desto mer gick han ner i vikt. Till slut fick vi reda på vad han tålde och inte tålde men vägen tillbaka var lång och mödosam.

Nu är det snart dags för mitt femte barn att börja äta. Jag skyndar ganska långsamt. Dels för att vi nu har fått till en så fin amningsrelation efter allt initialt krångel, men också för att hon går upp så fint i vikt och inte visar några som helst oroande tecken på att vara för lite nyfiken på livet eller maten. Hon vänder sig från rygg till mage och vill stoppa allt som går i munnen, minsta lilla prick som hon hittar griper tag i hennes fascination. Hon har försökt plocka ett av mina födelsemärken  med pincettgreppet upprepade gånger utan att lyckas.

Självklart ska hon få prova all möjlig mat – snart! Jag ska bara stålsätta mig lite inför stöket och kladdet, inhandla några hakklappar och ett större matbord. För vi får inte längre plats runt vårt bord och ett barn under ett behöver en egen sektion av matbordet till kladd. Sen tänker jag försöka fortsätta amma så länge hon vill.

Får det lov att vara en rättika?

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*