Märta Cullhed Engblom

40 år av utveckling

Precis när jag kände att jag höll på att gå in i en mental pandemivägg så fyllde jag 40 år. Vilken tur! Under så lång tid nu så har tillvaron ju kantats av anpassningar. Anpassning av arbete och liv efter pandemin. Tonåringar som plötsligt har skola hemifrån. Begravningar som man plötsligt inte kan gå på. Fester och bröllop som ställs in. Min farmor som jag inte träffat på smärtsamt lång tid. Utbildningar och föreläsningar som behöver omformas och bli zoomvarianter. För att inte tala om alla gravida som ber om min hjälp i ren desperation över sjukhusens Coronaanpassningar. Mor och far föräldrar som jag oftast umgås med ute i den huttrande kylan.

Jag hade redan strykt ett stort streck över min 40-årsfest, skrynklat ihop den som en liten boll och skjutit in den under mattan. När Stefan blev sjuk med hög feber och symtom på halsfluss lagom till min födelsedag så kände jag hur den där sista lilla förhoppningen om ett firande rann ur mig. Varför fyller jag alltid år mitt i vabbruari?

Men min familj lyckades verkligen överraska mig. När förväntningarna fryser till nollpunkten så är det riktigt roligt att få bli överraskad! Det blev ett hjärtligt (om än kyligt) utomhusfirande med sång och champagne. Jag fick en vacker klänning, ett fin födelsedagsmålning och ett förhandsex av min systers mästerverk Eufori. Svårt att inte bli riktigt glad.

Mammas målade blommor

Jag har funderat på det här med 40-årskris. Varför har jag ingen ålderskris? Jag har nästan noja för att jag inte nojar. Jag googlade och fick upp några ord av Martina Montelius – att halva timglaset är tomt nu. Det resonerar faktiskt inte alls i mig. För jag ser inte livet så. Jag ser inte livet som ett snöre med två ändar där snöret blir kortare och kortare. Jag ser livet som ett vackert ark eller ett papper – tänk origami. Jag ser livet som något som vecklas ut lite mer för varje år som går. För varje år blir kartan eller konstverket större, för varje år får jag syn på mer. Min förhoppning är att få räta ut varje fåra av det pappret, få veckla ut allt det som går att veckla ut. Livet är ju ganska kort. På ett plan. Men livet kan också vara hur oändligt rikt och djupt som helst. Tid är något jag får till mig – inte något som tas ifrån mig.

Det bästa med att bli äldre är att jag blir bättre på att veta vad jag vill göra av tiden som jag får.

Jag är jätteglad för att jag så tidigt i livet har fått uppleva mening. Att det största är att få vara kreativ och få skapa tillsammans med andra – och att få ge något. Att få bidra med det som just jag kan bidra med. För jag är övertygad om att livet är något som blir till i mötet med andra.

Det är därför så smärtsamt att just möten med andra har blivit något som vi ska akta oss för i dessa tider.

Vilken tur att det är helt riskfritt att läsa böcker. De här böckerna och några till fick jag igår, de borde få designpris båda två – sååå snygga!

Sofi Oksanen är en STOR favorit. Och ja, Elin Cullhed en annan (ges ut i mars).

Det finns inget liv helt utan sorger. Men tricket är att lyckas vända sorgen och smärtan till något kreativt – för där finns det rörelse. Rörelsen är liv.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.