Podd Sanatoriet

Hemförlossningarnas återkomst? Lyssna på Sanatoriet

Nu finns ett mycket intressant poddavsnitt ute där jag tillsammans med medicinhistorikern Helena Franzén, idéhistorikern Ylva Söderfeldt och Joakim Svartheden som är pedagogisk utvecklare vid Läkarprogrammet diskuterar medikaliseringen av barnafödandet. Spännande!

Sanatoriet är en nystartad podd som vill diskutera medicinens roll i samhället och kulturen – och kulturens och samhällets roll inom medicin. Det är centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala Universitet som står bakom podden.

Sanatoriet, hemförlossningarnas återkomst
Joakim, Ylva och Helena

Här är länken till poddavsnittet:

Sanatoriet, hemförlossningarnas återkomst?

Alltså, det är otroligt spännande att lyssna på Helena som ger det historiska perspektivet. PÅ 1800-talet var det liksom tvärtom jämfört med idag. En förlossning på ett barnbördshus i Sverige förknippades med stora risker eftersom många smittades och dog i barnsängsfeber där. Det som vi idag förstår som bakterier och infektion slapp ofta de kvinnor som födde hemma. Så gott som alla födde sina barn i hemmet! Även om många fler dog i barnsäng då så överlevde ju faktiskt de allra flesta kvinnor sina många graviditeter och födslar. De första kejsarsnitten innebar ofta en säker död för modern men barnet hade en liten chans att överleva.

Från 1940- talet flyttade de allra flesta födslar in på sjukhus och kejsarsnitt blev livräddande operationer för både mor och barn. Idag har vi på de flesta håll i Sverige en beröringsskräck inför fenomenet hemfödslar – vi har på 100 år gått från den ena ytterligheten till den andra.

Eftersom vi saknar en gemensam och kollektiv kunskap om hemfödslar i Sverige idag så framstår en planerad hemförlossning som något exotiskt och lite farligt för de flesta. Det väcker mycket känslor. I podden berör vi just det, varför fenomenet rör upp så mycket känslor. Hur ser verkligheten ut? ÄR det livsfarligt för alla att föda hemma? Sjukvård och medicin spelar en otroligt stor roll för de allra flesta som föder barn i Sverige men någonting hände när Coronapandemin svepte in över Sverige. Vad var det som hände?

Jag ger min syn på saken och berättar om hur jag bytte narrativ från värksvag till värkstark.

Varför skriver du populärvetenskapligt?

Varför skriver du populärvetenskapligt?

Ibland får jag frågan om varför jag skriver populärvetenskapligt – varför jag inte väljer att forska och skriva vetenskapligt istället. I den frågan ligger ett slags påstående – att en akademisk karriär skulle ge mig ett mycket bättre mandat att förändra istället för att ”bara” skriva populärvetenskapligt. Kanske finns det någon som tycker att jag slösar bort min tid på en blogg där jag också skriver personliga inlägg om mig själv, mina känslor och mitt liv.

Men till dig som undrar varför så vill jag svara att jag medvetet väljer att skriva populärvetenskapligt och personligt istället för vetenskapligt. Jag är dock väldigt glad att många av mina kollegor väljer att lägga sin tid på att forska och skriva vetenskapliga artiklar istället. För det behövs verkligen! Men jag behövs också. Vi fyller olika roller.

Ord spelar roll – alltså hur ett budskap paketeras

Det jag har förstått är att vetenskap i sig inte förändrar någonting. Utan att det alltid är viljan till förändring som i slutändan förändrar. Ta klimatfrågan som exempel. Det finns gott om vetenskapligt stöd för att en massa förändringar i vår livsstil behöver göras NU innan det snart är försent. Men det är som om denna kunskap rinner många – både beslutsfattare men även vanligt folk – genom fingrarna. Den fastnar inte. Hur får man något att fastna? Just i klimatfrågan hjälpte Greta Thunberg till med ”the stickiness factor”, alltså att folk skulle få upp ögonen för denna fråga. Det är lite ironiskt att det som behövdes för att budskapet om klimatet skulle gå hem hos många inte var en expertpanel med professorer utan en ung tjej från Sverige som valde ord som fastnade.

Hur ett budskap paketeras spelar alltså roll. Det finns redan idag en massa forskning om att kontinuerligt stöd under förlossningar spelar roll för utfallet, att vattenförlossningar är ett sätt att stärka kvinnors egen förmåga i födandet utan att öka risken för mor eller barn, att en hemförlossning med barnmorskor är ett mycket säkert och tryggt alternativ för en selekterad grupp gravida, att alternativa vårdformer med barnmorskekontinuitet till och med kan ge bättre resultat än konventionell vård för födande, att ett manuellt perinealskydd utifrån inte är någon garanti mot bristningar men att hands off births – särskilt i badet och hemma – verkar kunna innebära ett jättebra skydd mot bristningar. Och så vidare. Och så vidare.

Men hur ser det ut? Väldigt få kan erbjuda kontinuerligt stöd till kvinnor som föder och det är bara i Stockholm som kvinnor under vissa omständigheter kan få sin hemförlossning finansierad av regionen. Vi pratar fortfarande om det finska greppet som om det skulle kunna frälsa oss från bristningar och är otroligt ivriga på det manuella perinealskyddet. En förlossning i vatten är förbjudet på många håll. Vi har nästan inga alternativa vårdformer att tala om när det kommer till förlossningsvård. Så när någon försöker inbilla mig att om jag bara lägger fyra år på att forska om alternativa vårdformer så kommer saken sedan vara biff – det går jag helt enkelt inte på.

Däremot säger jag inte att jag aldrig kommer forska. Det kanske jag visst kommer vilja en dag. Det jag säger är att det finns en enorm diskrepans mellan vad forskningen visar och hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Här finns det helt enkelt ett glapp att fylla. Att skriva populärvetenskapligt – alltså sakprosa – det är ett sätt att med hjälp av både forskning, berättelser och egna fackkunskaper väva ihop och paketera ett budskap som i bästa fall fastnar. Så när någon berömmer mig för att jag skriver så lättillgängligt tar jag det som en stor komplimang. Det är liksom det som är hela poängen.

Mer om ”the how of it” och ”the stickiness factor”

The Stickiness factor is the idea that you can change the presentation of a message to make it more contagious and stickier (having a more lasting impact).

Byt ut ordet VÄRKSVAG mot VÄRKSTARK och hela diskussionen om födande kan ändra karaktär. Plötsligt får många fler upp ögonen för att kvinnor ju i grunden är värkstarka och att något oftast har hänt på vägen när de får diagnosen värksvaghet. Vad hände när 57,8 % av förstföderskorna som kom igång i förlossning spontant år 2018 fick diagnosen värksvaghet i Sverige? För statistik från andra förlossningsenheter visar ju att 57,8 % av alla förstföderskor inte alls behöver värkstimulerande dropp för att kunna föda.

Byt ut ordet hemförlossning och ABC- enhet till rätt vårdnivå och se vad som händer. Varför säger vi att så gott som alla i Sverige ”föder på sjukhus” när de flesta påbörjar sin förlossning i hemmet men sedan avslutar sin förlossning på sjukhus? De flesta byter ju vårdnivå mitt under pågående förlossning. Varför säger vi att en planerad hemförlossning som behöver överföras till sjukhus är en ”misslyckad hemförlossning”? Säger vi någonsin att hemförlossningar som går finfint är misslyckade sjukhusförlossningar?

Pröva att sluta säg ” negativ förlossningsupplevelse” om de som har blivit traumatiserade efter en förlossning eftersom det så lätt hamnar i samma vågskål som ”negativ upplevelse av ett restaurangbesök”. Säg ”känslomässig förlossningsskada” istället (eftersom det ligger närmare verkligheten) och se vilken tyngd orden plötsligt får.

Och varför säger vi så ofta ”förlöst” eller ”nyförlöst” om kvinnor som precis har fött barn? Jag är helt övertygad om att språket vi använder runt födande spelar stor roll. Jag är också övertygad om att det finns både ett behov av och utrymme för populärvetenskap även inom detta område.

Foto: Lovisa Engblom
Doulautbildning Föda med stöd

Doulautbildning Föda med stöd

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster

Doulautbildning Föda med stöd

Våren 2021 kommer jag och Eva att hålla vår första doulautbildning: en utbildning som har fått namnet Föda med stöd. Själv valde jag att utbilda mig till doula efter sex yrkesverksamma år som barnmorska. Jag behövde naturligtvis inte utbilda mig till doula, men jag ville. För jag hade på känn att det fanns en kunskap där som jag saknade. Och jag kände rätt – för mig som yrkesverksam blev det otroligt utvecklande att få fördjupade kunskaper om hur man kan jobba med det känslomässiga stödet inför och under en förlossning.

Som doula blir du expert på att följa kvinnors egna processer genom födandet. Ja, du blir proffs på att ledsaga kvinnor och deras partners genom den livsomvälvande händelse som en födsel av ett barn ju faktiskt är. För själva processen att föda ut ett barn är ju så mycket mer än bara de timmar som förlossningen pågår. Att arbeta relationsbaserat på det sättet, som ett stöd för kvinnan i hennes egen resa genom graviditet och förlossning – det kräver en viss mognad inför mänskliga möten.

En doulautbildning är för dig som vill mogna inför den viktiga uppgiften: få en förståelse för hur man kan vara ett bra stöd under förlossningar. Men också för dig som känner att du vill ha fördjupade kunskaper om födandets dynamik – och en vidare förståelse för den känslomässiga process som födandet också är.

De flesta doulor i Sverige arbetar fristående från någon institution och som egenföretagare. Eftersom jag och Eva vet vilken process det också är att bli ”sin egen” på en marknad – ja självklart vill vi dela med oss av allt det som vi har lärt oss under åren. Vi kommer frikostigt och generöst att dela med oss av våra kunskaper.

På vår gemensamma sida profylaxkurser.se kan du läsa mer om doulautbildningens innehåll och hur du anmäler dig.

I ett annat inlägg på samma sida svarar jag på några vanliga frågor om doulans roll: frågor och svar

barnmorska och doula
Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?
Foto: Lovisa Engblom

Asabea Britton gästade programmet Efter 5 på TV 4 och berättade om sin lugna och trygga hemförlossning. Det blev ett jättefint litet klipp som du kan se här:

Asabea gästar TV 4

Men en alldeles särskild trötthet kom över mig efter att jag hade tittat på klippet och börjat läsa kommentarstråden som följde. Ja, jag blir trött på alla dessa ”OM” det skulle hända något, vad är risken? För nu när debatten om hemförlossningar har blossat upp så väller det upp så mycket annat. Ett ifrågasättande av kvinnor som väljer att föda hemma. Ett misstänkliggörande av alla som gör andra val än en själv. Som om föräldrar som väljer en lugn och trygg hemförlossning i själva verket är oansvariga – några som väljer att utsätta sitt barn för livsfara. Att det tryggaste alltid per definition är en sjukhusförlossning, oavsett omständigheter.

Det är väldigt få som påstår att en hemförlossning rent generellt och per definition är något tryggt för alla födande. Forskning visar att det är villkorat och att vissa kriterier behöver vara uppfyllda för att den medicinska säkerheten ska kunna garanteras.

Men varför är det så svårt att förstå att en sjukhusförlossning inte per definition är det säkraste och tryggaste för alla födande? Jag tycker vi behöver börja ställa oss nya typer av frågor. Tilde de Paola sa spontant efter klippet på Asabeas födsel: Så lugnt!

Ja. Varför frågar vi inte oftare varför det så sällan får fortsätta vara just så lugnt när ett barn föds på sjukhus?

Men det som kanske gör mig mest sorgsen är att vi inte kan ta den lugna och trygga hemförlossningen för vad den är. Just en lugn och trygg hemförlossning. Att den ska dissikeras och malas ner i bitar och synas med ”riskglasögon”, som om tryggheten och lugnet är ett bedrägligt lugn – att allt egentligen är sekunden ifrån en katastrof.

Tänk om det inte är så? Tänk om det inte är så att allt vi ser är en sekund från en katastrof? Tänk om det vi ser faktiskt ÄR trygghet och lugn.

Jag förstår att det i samma stund som vi släpper katastrofsynen bakom oss kommer att skälva och skaka inombords. Jag förstår det. För då hotar det ju hela vår föreställning om vad en förlossning egentligen är. Eller behöver vara.

Det vi behöver börja förstå är att när ALLT födande omedvetet och oreflekterat räknas som misstänkt patologi innan motsatsen är bevisad – ja då skapar vi risker. Framförallt för friska gravida. Olika vårdnivåer är inte kontroversiellt när det gäller annan typ av vård, men när det gäller just förlossningsvård är det extremt kontroversiellt. Men faktum är att så gott som alla födande börjar sin förlossning på vårdnivå 1 ( i hemmet) och sedan förflyttas till vårdnivå 3 (sjukhuset). För kvinnorna bor ju inte på sjukhusen – om de inte är inneliggande. Vi måste börja förstå att en förflyttning i sig innebär en risk. Det är en nödvändig risk att ta om man har en etablerad riskfaktor som kan påverka förlossningen negativt. För då är det viktigt att man förflyttas till vårdnivå 3 (sjukhuset).

Men de friska gravida då? Med en förväntat normal födsel? De som kanske – och med rätta – blir lägst prioriterade på vårdnivå 3. De som ibland (särskilt när det är ont om platser) kanske mot sin vilja tvingas stanna på vårdnivå 1 tills det bara är en halvtimme kvar av förlossningen? De som välkomnas in på vårdnivå 3 när det i själva verket inte är så mycket kvar av förlossningen? Kan det vara så att en vårdnivå 2 (barnmorskor som kommer till hemmet) faktiskt passar några i den här gruppen bättre? Kan det i själva verket vara så att det för några i den här gruppen framstår som ett MYCKET TRYGGT och attraktivt alternativ med en vårdnivå 2. Att forskning visar att det faktiskt för en grupp kvinnor också ÄR ett mycket tryggt alternativ kan i sammanhanget ses som en bonus.

Referenser

  1. Olsen O, Clausen J. Planned hospital birth versus planned home birth. Cochrane Database Syst Rev. 2012 Sep 12;(9):CD000352. doi: 10.1002/14651858.CD000352.pub2.
  2. Birthplace in England Collaborative G, Brocklehurst P, Hardy P, et al. Perinatal and maternal outcomes by planned place of birth for healthy women with low risk pregnancies: the Birthplace in England national prospective cohort study. Bmj 2011; 343: d7400.
  3. de Jonge A, Geerts CC, van der Goes BY, Mol BW, Buitendijk SE, Nijhuis JG. Perinatal mortality and morbidity up to 28 days after birth among 743 070 low-risk planned home and hospital births: a cohort study based on three merged national perinatal databases. BJOG: an international journal of obstetrics and gynaecology 2015; 122(5): 720–8.
  4. Scarf VL, Rossiter C, Vedam S, et al. Maternal and perinatal outcomes by planned place of birth among women with low-risk pregnancies in high-income countries: A systematic review and meta-analysis. Midwifery 2018; 62: 240–55
  5. Hutton E, Reitsma A, Simioni J, Brunton G, Kaufman K. Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: a systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine (in press) 2019.
  6. Hildingsson I, Waldenström U, Rådestad I. Swedish women’s interest in home birth and in-hospital birth center care. Birth 2003; 30:1–22
  7. Blix E, Kjaergaard H, Kumle M, Lindgren H. Transfers in planned home births – a systematic review. BMC Pregnancy and Childbirth 2014; 16: 141–57
  8. Blix E, Kumle MH, Ingversen K, Huitfeldt AS, Hegaard HK, Ólafsdóttir OA, Øian P, Lindgren H. Transfers to hospital in planned home birth in four Nordic countries – A prospective cohort study. Acta Obstet Gynecol Scand 2016; DOI: 10.1111/aogs.12858

Veckan som kom och gick

Den här veckan har jag haft fullt upp. I måndags åkte jag hem till Emma Philipsson (som driver Förlossningspodden) för att tillsammans med henne, Anna Tallwe och Eva Grape Ersson utbyta erfarenheter och diskutera doulayrket. Underbart att få träffa kollegor som alla har så mycket insikt och erfarenhet av att jobba med stöd runt födande.

Under tisdagen åt jag lunch med Lisel Naeslund som är ordförande för föreningen Födelsehuset – och som har bidragit med berättelsen om när Sylve Istvan Victorino Naeslund föddes i hemmet till min bok. En av alla de berättelser som jag känt mig så glad åt att få förvalta. Jag fick ett fång med blommor. Tack för det!

I torsdags medverkade jag i en nystartad podd! Det är centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet som vill främja forskning och diskussion kring de kulturella och samhälleliga aspekterna av vård, hälsa och medicin. I det avsnitt jag var med i diskuterade vi hemförlossningar – en fråga som ju har aktualiserats nu i samband med pandemin. Frågeställningen såg ut såhär: Hur blev barnafödande något som ”ska” ske på sjukhus och ser vi en förändring av detta nu? Hur kan man se på barnafödande utanför en sjukhuskontext? Det blev ett fantastiskt intressant samtal. Alltså – ett tvärvetenskapligt perspektiv på förlossningsvårdens historia och hemförlossningar utlovas. Jag kommer lägga upp mer info om podden och avsnittet så fort det kommer ut.

Just nu sitter jag och arbetar med ett nytt och än så länge hemligt projekt. Alltså, jag får nypa mig i armen ibland. Det här kommer bli så bra! Jag lovar att berätta mera snart. Ett ord som sammanfattar projektet ganska bra är detta: empowerment.

Vem av oss är viktigast runt den som föder barn?

Vem av oss är viktigast runt den som föder

Ibland hamnar vi som arbetar med födande i diskussioner om vem av oss som egentligen är viktigast runt någon som föder barn. Visst kan det kännas härligt att få beröm för sin insats och känna att man är ALLT det som den födande kvinnan behöver. Men det är också förrädiskt att gå och tro att en födande kvinna inte skulle kunna föda utan just mig (mig kan i det här sammanhanget vara doulan, barnmorskan eller läkaren). För då hamnar man så lätt i tankar om att den födande kvinnan är INGET utan mig.

Vi måste ödmjuka oss och vara försiktiga med att själva påstå att vi – om vi tillåts arbeta efter rimliga förutsättningar – kan vara allt för någon som föder. Nycklarna, de som behövs för att få tillgång till sin egen inneboende kraft, kan variera från person till person. Vi som är med behöver förstå att vår roll inte i första hand är att ta över kvinnans födande utan att stötta och stärka efter vår bästa förmåga. Och att ta emot med vårt skyddsnät om hon faller. Jag citerar barnmorskan och professorn Hannah Dahlen:

”See women as being full of capacity, not full of catastrophe”

Att utgå ifrån ett katastrofscenario och överföra sina egna rädslor inför en potentiellt annalkande katastrof är inte hjälpsamt i ett förlossningsrum. Tvärtom behöver vår tilltro till den födandes egna krafter genomsyra allt vi gör i ett förlossningsrum – först då kan den som föder helt och fullt få tillgång till sina egna födande krafter. Att hela tiden gå och tro katastrof kan alltså bli självuppfyllande.

Vi som arbetar med födande behöver lyfta blicken

Att företrädare för de olika yrkesförbunden behöver tillvarata sina medlemmars intressen i första hand har jag full förståelse för. Och vår barnmorskeprofession är en nyckelgrupp för allt birthwork. Alltså: utan en stark och självständig barnmorskekår kommer vi inte särskilt långt, om det är en differentierad och kvinnocentrerad förlossningsvård vi vill åt. Midwifery måste vara barnmorskekårens huvudfokus – att barnmorskor skolas in i att följa kvinnors egna processer genom födandet snarare än att enbart skolas in i en sjukhusprocess; en som de flesta kvinnor och barnmorskor ska in i.

Men om man zoomar ut och tittar på hur trygghet och stöd fungerar under en förlossning. Går det att få för mycket trygghet och stöd? Och om barnmorskan tillåts vara närvarande i ett förlossningrum – behövs verkligen doulan då?

Det är intressanta frågor som inte har helt givna svar. I Sverige idag har doulor kommit att spela en stor roll i att kunna erbjuda kvinnor kontinuitet eftersom vi har så få vårdmodeller som bygger på att en och samma barnmorska (eller ett och samma team) följer kvinnan genom graviditet och förlossning. Continuity of care eller vård enligt caseloadmodellen erbjuds oftast inte inom konventionell vård för födande. Men även om alla födande i Sverige fick tillgång till relationsbaserad vård så är det inte säkert att doulan blir överflödig.

Doulans och barnmorskans roll

Jag ställde frågan om de olika rollerna runt den födande kvinnan på mitt instagramkonto och fick några träffande beskrivningar. Såhär skriver en trebarnsamma som fick föda ostört först med tredje barnet:

”Doulan är den som kan representera den födande i förlossningsrummet som den hon just då inte kan vara själv, en person med hjärna och artighet som måste ta beslut. Doulan blir den födandes medvetande så att hon som föder kan ägna sig åt att bara vara kropp. Jag upplevde min doula som en grindvakt till sjukhuset, hon skyddade mig så att sjukhuset inte kunde komma igenom min födslobarrär och ta sig in i mitt födande. Hon skyddade mig. Utan henne hade det inte gått att föda ostört från sjukhuset. Jag kunde föda och så skötte hon det andra som en som föder faktiskt inte kan ägna sig åt.”

Och såhär beskriver en annan kvinna som har fött två barn:

Nej, helt olika! Födde första med två barnmorskor jag kände; bra men hade behövt ännu mer närhet. Andra barnet min mamma som doula plus känd barnmorska; bättre men vill ha mer beröring plus någon som bara är där, tar kort i bakgrunden. Planerar för min mamma, doula, vän plus barnmorska nu. (Plus vettig partner alla gånger då.) För mig är alla viktiga; olika funktioner. Men faktiskt har nog barnmorskan varit väldigt oviktig, skönt att hon finns, fantastiskt med någon en känner, men hade helst fött utan. Men då kickar hjärnan in om att studier på säkra hemfödslar är med barnmorskor. Men har när jag sover drömt om att ”råka” föda själv sedan jag var tonåring.

Cirklarna runt dig som föder

Cirklarna runt dig som föder
Går det att plocka bort cirkel 1 och 2?

Det finns forskning som visar att ett trygghetsskapande stöd från en person som inte är knuten till institutionen i första hand – utan till kvinnan i första hand – verkar spela stor roll för hela förlossningen. För att lättare få en bild av det hela kan man prata om den inre cirkeln runt någon som föder barn. Tänk dig att kvinnan som föder befinner sig längst in, är själva kärnan, och att den närmaste cirkeln är kärlekspartnern. Det är den innersta och oftast den viktigaste cirkeln. Ingen annan har samma personkännedom och kan ge samma ovillkorade kärlek som partnern kan. Ingen annan kan ligga sked med den födande på precis samma sätt som en kärlekspartner kan. Strax utanför den kommer doulan som har hunnit bygga en relation med paret under graviditeten. Ingen kan finkalibrera det professionella stödet så som den som har hunnit bygga en relation med paret redan innan födseln. Den tredje cirkeln är barnmorskan som kommer in och knyter an först när paret kommer till förlossningsavdelningen. Ingen annan kan skapa trygghet på samma sätt som ett barnmorska kan i ett födelserum. I den tredje cirkeln finns också undersköterskan och barnmorskestudenten (eller läkarkandidaten). Den fjärde cirkeln är läkaren som kommer in och hälsar på paret när barnmorskan behöver konsultera läkaren om något som rör förlossningen. Ingen kan ersätta läkarens kompetens när en födsel blir komplicerad. Alla cirklar är viktiga.

Ibland tror vi att det går att plocka bort cirkel 1 och 2 från bilden ovan och bara behålla den tredje och fjärde. Men så enkelt är det inte. Det beror på att födsloprocessen är kvinnans angelägenhet i första hand och sjukhusets angelägenhet i andra hand.

En planerad hemfödsel med barnmorskor

En planerad hemförlossning med barnmorskor

Det här är mitt sätt att synliggöra vad en planerad hemförlossning med barnmorskor innebär. Oftast har den som föder sin partner med, kanske en doula, och två trygga barnmorskor. Den medicinska säkerheten vid en hemförlossning är avhängig dessa fyra principer:

  • Selektion av gravida ( friska gravida med förväntat normala födslar)
  • Kompetens hos den som assisterar vid förlossningen, tex minst en erfaren barnmorska
  • Avståndet till sjukhus
  • Organiserat samarbete mellan hem och sjukhus

Märk väl att den fjärde cirkeln med den högsta medicinska kompetensen måste finnas där – ja det är en förutsättning för en trygg hemförlossning. Medicinska bedömningar görs av barnmorskan under förlossningens gång och det måste även finnas en chans att byta vårdnivå om behov uppstår.

En ”oassisterad” hemförlossning

I praktiken är de ”oassisterade” hemfödslarna i ett höginkomstland som Sverige sällan helt oassisterade. Men det finns ingen på plats som kan ta ett formellt medicinsk ansvar. Däremot finns ofta både en partner och en stödperson som paret har hunnit bygga en relation med på plats. De två inre cirklarna finns alltså oftast på plats – och om något händer så finns oftast en förlossningsklinik att ta sig till inte alltför långt bort. Därav de streckade linjerna på de två yttre cirklarna.

Att lägga tyngdpunkten för mycket på cirkel 3 och 4 kan alltså bli lika fel som att lägga all tyngdpunkt på cirkel 1 och 2. Därav min önskan om att vi som jobbar med födande ödmjukar oss och inte tror att vi själva kan vara ALLT för den födande. Vi måste se att de olika personerna runt den födande – och de olika yrkeskategorierna som arbetar med födande – inte i första hand konkurrerar med varann utan kompletterar varann.

”Don’t try to be the captain of someone else’s boat. Learn to be a lighthouse, and the boats will find their way.”

HannaH DaHLen

Referenser:

Hodnett, E. D., Gates, S., Hofmeyr, G.J. & Sakala, C. (2012). Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews. do: 10. 1002/14651858.CD003766.pub.4

SBU kommentarer (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från: 

sbu-kommentar/kontinuerligt-stod-till-kvinnor-under-forlossning

Svenska barnmorskeförbundet Policydokument Hemförlossning