Guide: Vad gör en doula och hur blir man doula?

Guide: hur blir man doula?

Vad gör en doula?

Att föda med en doula är ett fenomen som växer i Sverige. När jag födde mitt första barn i början på 00-talet var det ännu inte ett begrepp för mig eller mina vänner, men idag känner de flesta någon som har fött med en doula vid sin sida. Det har blivit populärt – både att ha en doula med sig under den egna förlossningen men även intresset för att bli doula växer. Själva ordet doula kommer från grekiskan och betyder ursprungligen det föga smickrande ordet ”slavinna”. Men i Sverige idag syftar ordet doula på en hjälpkvinna som ger omvårdnad i samband med förlossningar.

En doula är helt enkelt benämningen på någon som har erfarenhet av att vara med på födslar och som följer kvinnan och hennes partner genom  graviditet och förlossning.

  • Doulor jobbar med caseload.
  • Case = förlossningar.

Vem som helst som är med och stöttar på förlossningar kan kalla sig doula. Kvinnor som män! Man behöver inte ha fött barn innan och det behövs ingen formell utbildning för att få kalla sig doula – det är nämligen ingen skyddad yrkestitel. Därmed skiljer yrkeskategorin doulor sig från de andra yrkeskategorier som jobbar med förlossningar; det vill säga undersköterskor, barnmorskor och läkare. Doulan tar heller inget medicinskt ansvar utan fokuserar hela sin uppmärksamhet på det kontinuerliga, omvårdande och känslomässiga stödet i samband med graviditet och förlossning.

Ett tips om du vill bli doula – erbjud ditt stöd till en nära vän som väntar barn! Genuin nyfikenhet, en tillit till kvinnors förmåga att föda barn och viljan att stötta blivande föräldrar genom förlossningar är en mycket god start på ett doulaskap. Så gott som alla sjukhus i Sverige välkomnar en extra person vid sidan av partnern på förlossningsavdelningen.

De flesta som arbetar som doulor i Sverige idag har dock blivit certifierade genom en kortare doulautbildning.

ODIS – organisationen för doulor och förlossningspedagoger i Sverige

ODIS är en ideell förening  som startade år 1999. Tanken var att skapa ett nätverk, utbyta erfarenheter och kunskap samt etablera praxis för doulor i Sverige. ODIS har tagit fram sin egen certifiering av doulor och idag finns det 6 ODIS- godkända doulautbildningar runtom i landet. Gemensamt för dem är att de alla har en ODIS-godkänd kursplan. De flesta doula-utbildningar är  fyra dagar lång och hålls i form av två helgkurser där teori varvas med praktiska övningar. På kursen hinner man med att ge en kortare teoretisk bakgrund till den normala födselns fysiologi samt lära ut tekniker för hur man på bästa sätt kan stötta födande. Smärthantering, andning och avslappning är viktiga moment. Men doulautbildningens kanske viktigaste funktion är att initiera en läroprocess och ta vara på den gruppdynamik som uppstår – och de diskussioner om födande som tar vid. Det är till exempel vanligt att tankar på en egen förlossning kommer upp och får nytt ljus på sig. Saker dryftas i gruppen och ett återkommande tema är vikten att som doula tillämpa ett kvinnocentrerat förhållningssätt.

Föda med doula

Doulaeffekten

Kan doulor ha en positiv effekt på förlossningar? Ja, forskning visar att kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård av annan person än den vanliga vårdpersonalen (till exempel partner, mor, doula eller vän) under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har kortare förlossningar, behöver mindre smärtlindring och får bättre förlossningsupplevelser än andra. Det visar på betydelsen av ett trygghetsskapande och ovillkorat stöd till kvinnor som föder!

Ett kvinnocentrerat förhållningssätt innebär att utgå från den unika individ som ska föda och även utforma vården därefter. Många doulor ser sig som de födande kvinnornas advokater och är med på förlossningar för att hjälpa till att skydda kvinnors upplevelser. Medan barnmorskor, undersköterskor och läkare framförallt arbetar med födande på sjukhus och förutom att fokusera på den födande kvinnan även behöver förhålla sig till avdelningsrutiner, avdelningskultur, praxis, pm – samt fortlöpande göra medicinska riskbedömningar som kan komma att påverka vårdens innehåll så är doulan helt independent och en från sjukhuset fristående person. Men det finns även doulor som arbetar inom ramen för landstingsavtal och alltså finansieras av skattemedel. Det pågår diskussioner om det kan vara av värde att fler doulor anställs för att arbeta direkt under landstinget – det skulle isåfall innebära att doulan blir ytterligare en landstingsanställd personalkategori på sjukhus. Högst troligt skulle landstinget och de berörda klinikerna då även vilja vara med och utforma samt kvalitetssäkra doulans utbildning och certifiering.

Kan MAN leva på att vara doula?

För att du ska kunna försörja dig på att vara doula behöver du

  • Starta eget företag
  • Marknadsföra dig så att gravida vet om att du finns. Odis erbjuder marknadsföring för ODIS-doulor på sin egen hemsida.
  • Nätverka med andra doulor! Detta eftersom du måste kunna åta dig flera uppdrag samtidigt och ha en back-up om förlossningar krockar, eller för att helt enkelt kunna bli avlöst under långdragna födslar.

De flesta doulor tar till en början ett paketpris på mellan 6000 – 8000 kronor. Då ingår oftast fyra veckors stand by, alltså jour, närvaro under hela förlossningen och några träffar innan och efter födseln. Ett doulapaket eller doulauppdrag kan se olika ut och även utformas individuellt efter förfrågan. För att kunna leva på ett doulaskap är det ofta nödvändigt att så småningom höja priset. Erfarna doulor sätter därför ett pris på mellan 10 000- 15 000 kronor för ett uppdrag. Doulor arbetar på provision och behöver lägga undan pengar för semester och annan ledighet. Nästan ingen doula i Sverige försörjer sig enbart på att vara med på förlossningar utan kombinerar doulauppdrag med andra tjänster för gravida; till exempel gravidyoga, profylaxkurser eller andra kringtjänster (till exempel moderkaksinkapsling, workshops eller uthyrning av pool). De flesta kombinerar sitt doulaskap med att arbeta deltid på annat håll.

Erfarna doulor och hembarnmorskor

Erfarna doulor har ofta tillägnat sig en enorm kunskap om födandets dynamik och kan mycket om kvinnors kroppar och förlossningar,  men har kanske framförallt blivit proffs på den känslomässiga och emotionella delen av graviditet och förlossning. Många har även kommit att bli bra på tekniker som på ett naturligt sätt hjälper födandet framåt. Eftersom arbetet inte är knutet till något sjukhus får doulor med tiden en väldig bredd – det ingår liksom i jobbet att uppleva barnmorskors olika arbetssätt och arbetskulturer på avdelningar. Erfarna doulor har ofta fått vara med på många både normala och komplicerade födslar – men även hemfödslar och vattenfödslar.

Doulor och hembarnmorskor har sitt arbetssätt gemensamt, det vill säga de arbetar enligt caseloadmodellen. Case= förlossningar. Det kvinnocentrerade förhållningssättet samt att arbeta fristående från sjukhus är andra gemensamma nämnare.

Doula och Kulturtolk

Doula och kulturtolk är ett koncept som tar fasta på doulans roll som trygghetsskapande stöd vid förlossningar. Men kulturtolkar ger stöd till icke svensktalande under graviditet och förlossning – på det språk som den födande kvinnan talar.

Framtiden för doulor

Framtiden för doulor ser ljus ut. Till viss del beror det nog på att förlossningsvården i Sverige är så pressad med en närmast kronisk brist på förlossningsplatser och svårigheter att rekrytera personal.  Att ha en doula med sig har blivit lite av en försäkring mot att råka vara den födande som  drabbas illa av slumpen. Ingen vill vara den som får lida för att det till och från uppstår luckor i bemanningen inom förlossningsvården. Det tycker jag dock är en tråkig utveckling. Doulor ska inte behöva vara plåster i en drabbad förlossningsvård utan kan få verka som ett välbehövligt komplement till konventionell förlossningsvård, helt enkelt bistå de blivande föräldrar som själva önskar ha en stödperson – en doula – med på sin förlossning.

Vill du aldrig missa ett inlägg? Följ Föda med stöd på Bloglovin!

 

 

Vad händer i mitt liv?

doula och barnmorska i uppsala

Stort barn!

Jo, jag har klarat av en vecka själv med barnen medan min man var på konferens i Pisa. Det kanske låter tufft men nja; våra tre äldsta har blivit ganska stora och kan faktiskt hjälpa till en hel del. Att vara själv med fyra barn som alla är under 8 år – det var värre. Mina stora barn kanske inte diskar efter sig så som jag skulle önska att de gjorde, men de kan bidra med energi och vara den där draghjälpen som behövs när de små tär på tålamods och energibanken. Men visst är det tråkigt att vara ensam förälder! Jag har hunnit tänka att det inte är servicejobbet som är värst – att bli själv med disk, tvätt, matlagning – det går ju ganska mycket av sig själv vid det här laget. Det är den andra biten som gör att man längtar efter att bli två igen. Det där att inte bli avlöst, att inte ha en annan vuxen runtomkring, någon som delar alla bördor OCH glädjeämnen på ett helt naturligt och jämlikt sätt. Att vara själv med vuxenperspektivet.

Jag tänker ibland på jobbet det innebär att från början vara ensamstående med sina barn. Även om man har nära anhöriga och mormödrar och farföräldrar som hjälper till titt som tätt.  Att inte vara två vuxna om den där gråtrista men också emellanåt så ljuvliga vardagen – det fyller mig med en alldeles särskild förundran och respekt.

Vad annat? Jag har uppdrag ända fram till mars och det känns fint att få det förtroendet av blivande föräldrar! Tack. Samtidigt är jag på gång för fullt med mitt skrivprojekt och är nästan klar med transkriberingen av mitt och Helena Maass samtal. Hon sa så mycket kloka saker och jag vill inte missa ett enda av hennes värdefulla ord om födande. Det tar sin rättmätiga tid.

Det ska firas födelsedagar också. Idag fyller ett av våra mellanbarn år och bli mycket större än vad han någonsin varit förut. Så roligt! Presenterna beställde jag på nätet och fick dem hemskickade, det är liksom min nya giv. Även om småbutiker kan vara jättemysiga att strosa i så är jag trött på att ta bilen till köpcentrum och bocka av checklistan. Så som det så ofta blir ändå.

Jag är också på gång med förändringar här på min hemsida, jag vill nämligen att det ska bli ännu mer spännande, intressant och viktigt – och inbjuda till ännu mera läsning!  Det är ett ständigt pågående och mycket lustfyllt projekt som kanske inte alltid går så fort som jag skulle vilja. Nu till exempel behövs jag på annan plats. Jag ska avsluta dagen med att bygga ihop ett leksakskök åt födelsedagsbarnet.

 

 

 

Partnern och förlossningen

Jag heter Anna Tallwe och har under större delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat med prevention och behandlingar av olika slag. Som beteendevetare har jag arbetat med föräldrar och barn inom olika verksamheter. 2010 föddes idén om att börja arbeta med gravida, med drivkraften att ge dem större möjlighet till en god start för den nya familjen. Sedan dess har jag fördjupat mig inom området genom att utbilda mig till doula, Föda utan rädsla instruktör, Awesome birthteacher, gravidyogalärare och genom att delta i en mängd andra workshops med världsledande personer inom graviditet och förlossningsvård. Just nu skriver jag en bok om partners roll under förlossningen som förväntas komma ut under 2019. Ett ämne som verkligen engagerar mig. Detta har gett mig möjlighet att under många värdefulla timmar sitta och samtala med partners kring deras upplevelse av förlossningen. Du hittar mer om mig och mitt företag Din gravidcoachwww.gravidcoach.se eller på Instagram: gravidcoach.se

Partnern och Förlossningen

Av: Anna Tallwe

 1961 skrev SIgnaturen A D. W. i Brittish Medical Journal en artikel där han ville få till en mer modern syn på förlossningsvården. Det han önskade var att fäderna skulle vara välkomna att delta under födseln och att de skulle uppmuntras till detta.

Det här var på den tiden ett väldigt provocerande uttalande och i nästa nummer av tidningen skrevs det om detta som en mycket onaturlig trend. Det hade inslag av ”hum-bug” och pseudo-psykologi menade man. Den korrekta platsen för fäder var, om inte på lokal så dit hans instinkter förde honom. Eventuellt skulle fäderna på sin höjd kunna sitta barnvakt. Det fanns också argument som att pappors närvaro skulle innebära fler infektioner, att de var i vägen samt att papporna kunde få panik och svimma, vilket i sin tur skulle belasta personalen. Det var också så att läkarna upplevde det besvärande och obehagligt att göra vaginala undersökningar i männens närvaro.

Det här skrevs för mindre än 60 år sedan. Vilket innebär att det inte är så många generationer tillbaka. Det finns inte några långa led tillbaka i tiden där partnern varit en självklar del av förlossningen. Därmed anses detta fortfarande ur ett historiskt perspektiv som en relativt ny företeelse.

Vi vet idag att partners roll och upplevelse av förlossningen har stor betydelse inte bara för den födande kvinnan utan även för starten på den nya familjen och kärleksrelationen.

Det var kulturella förändringar och nya attityder hos förlossningspersonalen som uppmuntrade pappors medverkan under barnafödandet (Draper, 1997). De födande mammornas behov av psykosocialt stöd ansågs allt mer viktigt och barnmorskorna hade svårt att hinna ge detta stöd och därför utvecklades en mer tillåtande och uppmuntrande attityd till partnern att vara en del av födseln.

En väl förberedd partner är även idag en stor resurs under förlossningen då personalen inte alltid har den tid som önskas. I dagens debatt om förlossningsvården – som ofta handlar om att barnmorskorna inte har tillräckligt med tid att vara närvarande på förlossningen – är det en god investering för partnern (och den födande kvinnan) att vara förberedda.

På 70-talet blev det allt mer vanligt att partnern var en del av förlossningen i Sverige. I början av årtiondet var det fortfarande med restriktioner och om något avvek så skickades partnern ut i väntrummet.

”Jag var med inne i rummet. Satt på en stol och tittade på. Plötsligt hände något och barnmorskan skickade ut mig i väntrummet. Där satt jag och väntade. Det gick hur många timmar som helst. Jag var orolig och rökte massor. Till sist kom en sköterska förbi och sa: ”Sitter du här? Ditt barn föddes för flera timmar sen.” Hon ledde mig bort till glasfönstret som jag fick se min dotter genom för första gången.” -Göran, vars dotter föddes 1973

Under mitten av 70-talet kom psykoprofylaxen till Sverige genom Signe Jansson. Dessa kurser hjälpte paren att förbereda sig inför förlossningen tillsammans. I och med det kom partnern – från att ha varit en passiv åskådare – mer in i att vara ett stöd och ha en specifik roll. Rollen handlade mycket att hjälpa kvinnan att andas rätt. Signe Jansson som arbetade på Ystad BB var också först i Sverige med att låta partnern stanna kvar på BB och hjälpa till under den första tiden med bebisen.

Under den här tiden var pappornas medverkan i stort sett endast byggd på att stödja kvinnan –  mannens egna behov såg man inte alls till. Ifrån en studie 1997 (Draper) såg man att mammorna och papporna inte var inkluderade som jämlika parter och att barnmorskorna hade svårt att veta exakt vilken roll pappan hade. Idag deltar cirka 96 % av alla partners under förlossningen.

Jag hörde senast idag en man i en podd som på deras förlossningsförberedelse i Göteborg 2009 kände sig helt exkluderad. Det enda som sades där om partnerns roll var att hen kunde se till att bilen var tankad. Jag tycker det visar på just detta – att man så ofta bortser från den stora och betydelsefulla roll som en partner kan ha under förlossningen. Fram till för några år sedan kallades det mödravården, men idag har man på de flesta ställen börjat kalla det för barnmorskemottagningen istället. Vilket är ett steg mot inkludering.

Partnern får inte heller alltid det stöd som hen kan behöva i förlossningsrummet utan kan fortfarande känna sig förbisedd där. Det språk som pratas är ofta inte så inkluderande och fokus är framförallt på den gravida kvinnan. I de utvärderingar som görs efter förlossningen är det till exempel endast den födande kvinnan som får fylla i sin skattning av förlossningsupplevelsen. Men även en partner kan få symptom liknande en förlossningsdepression och fram till nyligen har det inte funnits några rutiner för att upptäcka detta. Under det senaste året har en del BVC-enheter börjat införa samtal som är till enbart för partnern, där hen få utrymme att prata om förlossningen. En obearbetad och traumatisk förlossningsupplevelse kan i värsta fall leda till posttraumatiskt stressyndrom. Något som kanske inte upptäcks men som kan få stora konsekvenser.

Min åsikt är att det finns massor att göra för att skapa en mer jämlik förlossningsvård som ger bättre förutsättningar för alla. Utifrån detta perspektiv arbetar jag just nu på en förlossningsförberedande bok som vänder sig endast till partnern. Jag vill ge partnern en större möjlighet till att få en positiv upplevelse av förlossningen. Den senaste avhandlingen i Sverige i ämnet är skriven av Carolina Bäckström. Hon kommer genom sin forskning bland annat fram till att om partnern får ett professionellt stöd under graviditeten så kan det påverka parets relation. Partnerns möjlighet att kommunicera och att uppleva gemenskap med den gravida kvinnan ökar om hen har stöd från professionella under graviditeten.

Min upplevelse som doula är att paret kommer varandra närmare och känner sig tryggare när någon finns där som ger dem båda trygghet. Att stödja partnern är minst lika viktigt, ibland viktigare än att arbeta med den födande kvinnan. En trygg partner ger ofta en trygg födande kvinna. Har paret en god relation är partnern kvinnans största stöd. Ett stöd som ingen annan kan ersätta. Är partnern orolig kan hen inte ge det stöd som är så viktigt i denna stund. Kvinnan kan då känna sig lämnad och ensam vilket kan försvåra förlossningen och påverka kärleksrelationen negativt.

 ”Jag hade ingen erfarenhet av vad doulor gjorde tidigare. Det blev en väldigt fin upplevelse att ha med en doula. Hon var en trygghet. Hon gav ett stöd som jag aldrig trodde att man skulle få. Känslan av osäkerhet kom men med en doula bakom ryggen som var där och gav det stöd som jag inte trodde jag behövde så kändes det bra. Hon gav mig det stöd jag aldrig hade trott att hon kunde ge. Jag trodde att jag skulle klara det själv. Jag ville klara det själv, men hon var aldrig i vägen och hon gav mig styrka. Faktiskt genom en viss passivitet genom att inte styra mig på något sätt utan mer visa mig vägen till att göra det till en fin upplevelse.” Jimmy-efter andra förlossningen.

Vid de förlossningsförberedande kurser jag håller ( Föda utan rädsla) uttrycker partnern nästan alltid efteråt en insikt om att plötsligt förstå sin roll. Framförallt när partnern får uppleva stödets funktion i sin egen kropp och tillsammans med sin gravida kvinna. Något som är både stärkande och lugnande. En partner uttryckte det så väl:

”Tidigare var det som små bubblor i uppe i luften där jag inte riktigt visste vilken jag skulle använda mig av och hur dom hängde ihop. Min roll var liksom diffus, jag skulle vara där stödjande, peppande och med praktisk hjälp. Nu känns det som att jag är en del och att dessa ord är konkreta i relation till en kvinna som föder barn. Att det faktiskt kan skilja sig från att vara stödjande och peppande i andra sammanhang.” – Ali, första gångs förälder