Debattinlägg om hemfödslar

Frågan om de landstingsfinansierade hemfödslarna är uppe till debatt igen. Senast i dagens DN – Stockholmsdelen. Som vanligt är frågan kontroversiell och splittrande. Det intressanta är att antalet hemfödslar har ökat markant de senaste åren. Kanske beror det på att både BB Sophia och Södra BB försvann i ett slag –  jag har förstått det som att flera av familjerna som födde första barnet på någon av dessa kliniker istället valde alternativet planerad hemfödsel när det andra eller tredje barnet skulle födas. Eftersom alla andra alternativ till gängse förlossningsvård försvunnit.

Tre saker vill jag lyfta.

Ta hänsyn till vad kvinnor vill 

Det borde mana till självrannsakan och reflektion att antalet hemfödslar har ökat.  Vad är det som gör att vissa vill välja alternativet planerad hemfödsel?

Beakta att hemfödslar alltid kommer att finnas

De allra flesta kvinnor föder på sjukhus i Sverige. Men en minoritet av kvinnorna föder hemma och kommer att göra så även i framtiden. Precis som aborter alltid har funnits och alltid kommer att finnas så behöver vi vara pragmatiska och kompromissvilliga snarare än ideologiska när vi diskuterar dessa fenomenen. Att blunda för och visa på en ovilja att befatta sig med fenomenet blir i förlängningen att utsätta kvinnor och barn för onödiga risker i ett välfärdsland som Sverige.

För att det ska vara tryggt och säkert med en hemfödsel så behövs hembarnmorskor med erfarenhet och en vårdkedja där det finns en tvärprofessionell kunskap om hemfödslar, samt en möjlighet att vid behov arbeta i team runt mor och barn.

Ta hänsyn till barnperspektivet

Barnperspektivet är idag viktigt så länge kvinnor väljer ”rätt”.  Om kvinnor istället väljer att föda hemma så ryker barnperspektivet all världens väg eftersom kvinnorna (och barnen) då får skylla sig själva. Flera väljer att föda hemma utan assistans, eller tar hjälp av doulor istället för barnmorskor. I stora delar av Sverige  utsätter vi alltså idag både kvinnor och barn för en ökad risk  genom att kategoriskt neka dem ett professionellt stöd i hemmet. Ja sjukhusets portar är alltid öppna – men alla vill inte och kommer inte vilja åka in till sjukhus för att föda. Ett barn har rätt till en ”skilled birth attendant” helt oberoende av moderns val av födelseplats. Denna person – en barnmorska – ska självklart ha en påfylld förlossningsväska med de vanligaste läkemedlen nära till hands. Utan en närvarande barnmorska i hemmet finns det ingen som kan göra kvalificerade  bedömningar under födseln – till exempel lyssna på fosterljud eller ventilera ett medtaget barn.

Slutligen

Hembarnmorskor är ingen homogen grupp. Det som förenar är en hängivenhet till barnmorskehantverket och viljan att bistå födande kvinnor med våra färdigheter inom yrket på kvinnans egna villkor. Själv har jag inget emot att som hembarnmorska få en koppling till klinik,  för kvinnornas skull behövs mer av ett respektfullt tvärprofessionellt samarbete runt hemfödslar – inte mindre. Barnmorskor är inte pjäser som enkelt kan flyttas från ett ställe till ett annat, att imaginärt ”entlediga” hembarnmorskor från sina uppgifter i hemmen kommer inte att lösa någon barnmorskebrist.

Lena Lennerhed om aborter i Sverige

Huset som vi just har flyttat till är byggt år 1970. Det känns som ganska nyss ändå.  Folkhem, funkis och raska byggkliv mot ett modernt samhälle. Men när jag slår upp boken Kvinnotrubbel som handlar om abort i Sverige mellan år 1938 -1974, författad av professor Lena Lennerhed; ja då slås jag av fasan som en oönskad graviditet kunde innebära för en kvinna i Sverige just år 1970. Mitt i mexiteglet och den brunmålade träfasaden.

Lena Lennerhed föreläste om abort på årets konferens i Reproduktiv hälsa!

Lena Lennerhed är professor i idéhistoria och har forskat om sexualitet och kön, år 1994 disputerade hon på avhandlingen Frihet att njuta som handlar om 60-talets sexliberalism. Hon har skrivit flera  böcker om svensk aborthistoria varav Kvinnotrubbel är den senaste. Den handlar om en speciell tid i vår svenska historia, tiden då kvinnor kunde ansöka om legal abort och under vissa omständigheter få en sådan beviljad. Innan 1938 var nämligen abort något kriminellt och efter år 1974 (i praktiken år 1975) så infördes fri abort. Kvinnor behövde efter år 1975 inte längre uppge några skäl till aborten eller ansöka om att få den beviljad, iallafall fram till och med graviditetsvecka 18.

Kvinnotrubbel handlar om processen att ansöka om och försöka få en legal abort beviljad någon gång under den här tiden. En kvinna kunde få abort av medicinska, eugeniska eller humanitära skäl. År 1946 tillkom även socialmedicinska skäl och år 1963 skrevs det in i lagen att en kvinna kunde få abort om fostret hade skadats under graviditeten. Såhär kunde det se ut: Den abortsökande kvinnan uppsöker läkare som upprättar ansökan som sedan skickas till Medicinalstyrelsen vars rättspykiatriska nämnd beslutar i ärendet. I praktiken var det läkaren som fällde avgörandet redan i sin ansökan – läkaren skulle efter sin undersökning av kvinnan ange om det fanns skäl till abort eller inte. Kvinnan fick träffa en gynekolog för en gynekologundersökning och kurator och psykolog för utredning. Besöken kunde bli många och månaderna gick. Flertalet aborter gjordes därför först i den fjärde eller femte graviditetsmånaden.

I intyget skulle läkaren notera uppträdande, hållning, rörelser och kroppstyp. Målande beskrivningar av den abortsökande kvinnan gavs, här återger jag några citat ur boken:

Luktar snusk på lång väg.

Välvårdad, väl bibehållen kvinna, klädd i ljusblå angorajumper, långa röda naglar på litet knubbiga ringprydda händer.

Sök. välvårdad och proper i klädsel och personlig ansning — piffig, söt 19-åring med friskt utseende och vackra färger

Grådaskig, sjaskig färglös astenika, som verkar trött och tärd. Verkar ointresserad för sitt utseende och är ganska vanvårdad.

Kvinnans sexualitet avhandlas också i vissa ansökningar:

Man har en klar känsla av att det är sök. som svarat för initiativet till de erotiska förbindelserna men man efterlyser fåfängt ett affektivt beklagande av barnafadern, vilken med stor sannolikhet fallit för kvinnans charm, som skulle kunna vara ganska överväldigande då hon spelar ut hela sitt register.

En del kvinnor togs in på psykiatrisk klinik och det var ingen ände på själva problematiseringen eller psykiatriseringen av kvinnan som sökte abort under den här tiden. Samtidigt svängde pendeln fram och tillbaka och abortstatistiken varierar, generellt var den mer restriktiv på 1940 och 50-talen. Klass spelade roll och troligen var det lättare för en kvinna med pengar att hitta en välvilligt inställd läkare. Under 1960-talet svängde den allmänna opinionen till förmån för en liberalisering av abortlagen och man började prata om abort mer i termer av en rättighet, det blev alltså mer en politisk fråga än något annat. Det syns i statistiken för år 1970 var det lättare att få en ansökan om legal abort beviljad. Införandet av fri abort  år 1974 har inneburit att en kvinna inte behöver ha en psykiatrisk eller medicinsk diagnos för att få abort beviljad – i den meningen så har abort avmedikaliserats och avpsykiatriserats. Men fortfarande är det ett medicinskt ingrepp som hälso och sjukvården i allra högsta grad ansvarar för.

 

Karriärpusslet

En av mina rosor fick komma in. Och såhär pigg känner jag mig idag!

Det har varit svårt att sova gott med en liten febrig skrott bredvid sig i sängen. Och apropå utmattning – jag är känslig för utebliven nattsömn och inget kaffe i världen kan ändra på den saken – men nu inatt vände det och vi sov gott allihop. Att få sova gott en natt är som att rulla runt i mirakeltunnan och komma ut på andra sidan som en utslagen ros, ja känslan är sådan iallafall.

Jag tror att sömn är en jätteviktig pusselbit för den som drabbas av utmattning. Det är ofta bristen på bra sömn som till slut stjälper allting överbord. Många som jobbar inom vården arbetar treskift, det vill säga nätter, kvällar och dagar huller om buller utan tillräcklig återhämtning – och alla som gör det befinner sig i riskzonen för att drabbas. För treskift påverkar sömnen. Så pressade som de flesta verksamheter inom vården är idag så är det svårt att skapa optimala schemalösningar för alla arbetstagare. Men det är precis det vi ändå behöver försöka göra! Såhär skriver en barnmorska som jag känner:

”Jag tillhör tyvärr gruppen som tvingades ge upp min barnmorskekarriär, för att den på sikt, som den såg ut & till viss del fortfarande ser ut i dag inte går att förena med allt det som också är viktigt för mig, och många av oss! En bevarad yrkesstolthet, trygghet, förutsättningar & verktyg att göra ett fantastiskt arbete varje dag, varje arbetspass, ett brinnande engagemang, bevarad empati, att ges möjlighet att klara av ett heltidsjobb fram till pension (för att som kvinna öht tjäna in pengar till pension & slippa tvingas ner på deltid eller vara beroende av en partner för att hålla), en psykisk och fysisk hälsa i balans, en tillit till och tillfredställelse med sin arbetssituation- & arbetsgivare, ett flexibelt, fritt och rikt eget liv och ett välfungerande och aktivt familjeliv.

Jag valde allt det där andra istället, vilket jag varje dag är oerhört tacksam & stolt över att ha kunnat göra. Men det är också med sorg i hjärtat som jag tvingats ifrån ett yrke som jag verkligen älskade bara pga dysfunktionella gamla strukturer, organisationer & systemfel. Vilket resursslöseri?! Och så fantastiskt bra det skulle kunna vara!? Med all denna kompetens, en värderad, väl omhändertagen och bevarad yrkeskår, med hälsosamma arbetstider & villkor! Och med långsiktiga investeringar i hållbarhet, för all personal. Jag hoppas fortfarande att vi kan nå dit! Få fler att brinna för det vi gör, i stället för att brinna upp. Att orka & hålla, med glöden och kärleken till både livet & arbetslivet i behåll!”

Foto: Lovisa Engblom

Hon är verkligen inte ensam om ge upp sin barnmorskekarriär. En av tio barnmorskor arbetar idag med något ”annat”. Just det där att inte kunna arbeta heltid är faktiskt helt hopplöst. Själv har jag verkligen inte gett upp min barnmorskekarriär men jag har gjort den till något helt annat än vad den var från början. Mitt mål är att kunna arbeta heltid! För som fembarnsmor både vill och behöver jag en heltidslön. Framförallt, jag vill få jobba med det jag älskar! Utan att bli fattig på kuppen. Men tyvärr finns det inte längre på min karta att arbeta heltid – och skift – på en stor förlossningsavdelning någonstans. Själv kombinerar jag nu istället ett mycket trevligt deltidsarbete som skolsköterska (på barnens skola!) med mitt eget företag. Tillsammans blir det en mosaik som ger mig bättre förutsättningar än vad jag har haft tidigare eftersom det är mer flexibelt, går bättre att kombinera med min familj – samt att det innebär mindre helgjobb. Eftersom jag varierar mig och gör olika saker så kan jag arbeta heltid (ja inte just nu med en 6-månaders). Mitt skrivande gör jag ju hemifrån och det är nu också inkomstbringande. Så vi som väljer att göra mindre traditionella barnmorskekarriärer, eller tar jobb som specialistsjuksköterskor – jag skulle inte säga att vi gör det för att vi är fega eller ”ger upp” för lätt. Tvärtom, det krävs mod för att våga göra på ett nytt och annat sätt. Att stanna kvar inom gruppen ger fördelar som den som tar ett kliv åt sidan kanske förlorar. Men det finns annat att vinna.

 

Livet i nya huset!

Nu har vi haft vår första riktiga familjehelg i det nya huset! Vilken varm premiär det blev. Värmeböljan tog oss alla och när jag gick ut i trädgården lördag morgon för att välta ut färdig kompostjord över perennerna så rann svetten i pannan. Vår äldste son David planterade om sina tomatplantor i ny jord, hittade det perfekt soliga läget för tomatplantorna och fortsatte att stjälpa kompostjord över rabatter och runt rosenbuskar. Sen behövde jag servera saft till alla barn så att ingen skulle dunsta bort i värmen.

Tomatplantor!

Att förstå sig på den stora trädgården, komposten och sophanteringen i vårt nya hus blev den första utmaningen. Ett helt nytt ekosystem av kartonger, matrester, wellpapp och trädgårdsavfall ska bli begripligt. Jag har iallafall lärt mig att rosbuskar är fulla med taggar som fastnar i kläderna.

Alltså, jag är omåttligt kär i alla nya rosor men det är lite omständligt att klippa bort fjolårets vissna rosor och jag hann med ungefär en procent av det jobb jag hade tänkt göra bland rosbuskarna.

Lycka att upptäcka nya rosor!

Rabarber är lite enklare att hantera. Jag skördade perfekt röda och spänstiga rabarberstänger och det blev paj med glass till eftermiddagsfikat både lördag och söndag. Det kan faktiskt vara  avkopplande att ställa sig och baka mitt bland flyttlådor och ingen blir arg eller klagar när man svänger ihop en paj.  Igår hade vi finbesök till fikat av Marta och David som nu bor på promenadavstånd! Så roligt.

Rabarber med en stor och ståtlig rabarberblomma! Den stjäl tydligen näring från busken så jag har tagit bort den nu. Men fin var den.

När det blev för varmt ute passade det bättre att lära sig tvättstugans ekosystem, det som nu finns i källaren. Jag har köpt backar, en till varje familjemedlem, som jag nu har märkt upp. Den rena och torra tvätten ska åka ner i backarna. Tanken är att det bara ska vara att gå ner och hämta sin back och sen plocka in den rena tvätten i garderoben på rummet. Återigen, det behövs ett system, annars blir det kaos, men om just det här systemet med tvätt och backar kommer att fungera i praktiken återstår att se.

Men lilla Hanna stackarn har kämpat med en sjuka hela helgen, och en feber som har kommit och gått. Hon har fortfarande feber och med en så liten är det extra viktigt att hålla koll på amning och vätskeintag ( det ska bli våta blöjor!). När det blev för jobbigt med värmen igår så gick jag ner och ammade i den svala källaren istället.

Amning i källaren med litet febrigt skrott.

Vi trivs så bra i vårt nya hus. Nu längtar jag efter att få bjuda hem vänner till långa sena middagar och fester här hemma hos oss. Det blir i sinom tid. Tills dess blir det spontanfikor med medtagen vattenmelon eller rabarberpaj gjord på fri hand av mig.

 

Före, under eller efter utbrändheten? Om utbrända och utmattade eldsjälar i Vården

Om utbrändhet och utmattningsdepression i vården

Före utbrändheten

I veckan läste jag om UnderbaraClaras utmattning. Hur hon fyllde på sitt liv med mer och mer roliga saker tills inget blev särskilt roligt längre, hur gränserna mellan jobb och fritid var obefintliga och att allt till slut blev en enda stor stress. Jag kan verkligen relatera till det där. I grund och botten är det ju en väldigt lustfylld process att bränna ut sig. Vägen dit. Det ÄR en egokick att överprestera och jonglera tusen roliga saker. Iallafall till en början. Sen blir det bara dumt. Och det som såg ut som en genväg blir en senväg istället när det bara är den stora och ihåliga tröttheten kvar.

Apropå utmattning och arbete inom vården -fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern!

Du som jobbar inom vården; fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern och ta en massa extrapass under sommaren för att tjäna lite extra pengar! Kanske är det värt det för just dig, det vet bara du. Men om du lever ett liv där du inte har tid att träffa vänner som du vill eller inte har tid att träna ibland (eller göra andra njutningssaker som bara är för din egen högst personliga skull) – då hör du till skaran som bör fundera ett varv till. Jag har nämligen drabbats av den stora utmattningen och lärt mig var min gräns går. Idag är jag lite glad och framförallt ödmjuk inför den erfarenheten. För när jag känner att den där tröttheten kommer så är det bara att kapitulera, lägga sig platt och lyda det som min kropp och hjärna försöker säga mig. Att bara strunta i varningssignalerna innebär nämligen en alldeles för hög kvarskatt som jag vet att jag kommer få betala av under alldeles för lång tid. Det smarta är att lyda.

Under utbrändhet

Tillvaro i kaos

Tiden är det enda du har. Idag är jag väldigt noga med vad jag lägger min tid på. Jag är petig! Att jobba med människor inom vården är ett emotionellt och känslomässigt krävande jobb och eftersom vården är så pressad så är det extremt lätt att bränna ut sig. De flesta inom vården går idag att kategorisera i ett före och ett efter utbrändheten. De som befinner sig i landet ”före” tar gärna en massa extrapass, har en (o)ändlig energi med glöd och lyster i blicken; allt är fortfarande roligt! De bara rusar fram som vältränade gymnaster. Vården lever på dem. Arbetsgivare älskar dem. De är ambitiösa, duktiga, lovande.

Sen finns det gruppen som hör till ”efter” utbrändheten (eller utmattningsdepressionen som det ju heter). De har ofta hunnit bli lite mer eftertänksamma, har en annan trötthet i blicken. Orkar inte på samma sätt, rusar inte bara fram som vältränade och ivriga gymnaster. Arbetet är inte bara roligt utan har också blivit ett nödvändigt ont. Kanske mer en födkrok än en passion. Några har blivit bittra och känner att allt med arbetet ”skaver” utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är som skaver. Andra har fått  viktig kunskap om sina egna gränser som de nu använder sig av både hemma och på arbetsplatsen. De har blivit luttrade.

Hemligheten bakom att INTE bli utbränd är att ha en rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork

Så finns det gruppen som är mitt i utbrändheten. Det är nog den värsta gruppen att befinna sig i  – och att vara arbetsgivare till. Där insikten om de egna begränsningarna ännu inte finns, men orken tryter. Det bryts ihop titt som tätt. Tårar som bara kommer. Sjukdagar som bara blir helt plötsligt. Många chefer befinner sig faktiskt här! De glömmer saker. Tror att de får ihop allt och jobbar som galningar, rusar helt fartblinda fram i korridoren till nästa viktiga möte. Måste hinna! Ska bara. Medan alltmer glöms bort eller rinner mellan fingrarna medan högen med papper och obesvarade mail bara växer. Förnekelsen är ibland total.

Utmattningsdepression, eldsjäl inom vården

Efter konstaterad utmattning Foto: Lovisa Engblom

Det finns faktiskt en grupp som lyckas ha en exakt rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork. De är oftast inte de allra mest ambitiösa. Men de jobbar på och hinner ha ett liv även utanför jobbet. Den här gruppen behöver bli proportionerligt mycket större inom vården! Idag är gruppen utbrända eldsjälar på tok för stor.

Vilken grupp tillhör du?