Valborg

Med en solkatt på näsan

I Uppsala är Valborg en stor sak. Det är folkfest med studentmössor, champagnegalopp, för mycket fylla, forsränning, mösspåtagning i Carolinabacken och en vårluft full av förhoppningar och faktiskt – framtidstro. Dagen efter Valborg är Uppsala en väldigt skräpig och sömnig stad.

Jag har levt med Valborg inpå huden i hela mitt liv. Som barn fick jag se båtar i Fyrisån från någons axlar. Som trettonåring stod jag med kompis och pojkvän i alldeles för kalla kläder och försökte få syn på något i folkmassan. Det var svårt. Jag har flera episka Valborgsfrukostar i minnet; den i Engelska parken, studentlägenheten, Flogstaparken…

När min äldsta dotter var några veckor gammal tog vi med oss henne på Valborgspicknick. Men med barn som har fyllt ett har det där studentikosa Valborgsfirandet upphört och känslan av att befinna sig i festandets centrum övergår i en känsla av att befinna sig i utkanten av ett firande; Valborgsperiferin.

Min fjortonåring tycker inte att det är alltför kul att befinna sig i Valborgsperiferin. Själv har jag fullt upp med att sortera bland saker som måste göras. Jag googlar tapeter till vårt nya hus och försöker få rent i köket, går igenom kalendern för maj månad ännu en gång och försöker hålla reda på var min yngste son befinner sig just nu. Men mina föräldrar är riktigt inbitna Valborgsproffs. I lördags hälsade vi på hemma hos mormor och morfar och då var Valborgsförberedelserna redan i full gång. Idag smäller det!

Solkatten Sally

Risken med kaffe och maskrosfrön

Antalet barn som dog i plötslig spädbarnsdöd sjönk dramatiskt efter rådet till nyblivna föräldrar att nyfödda skulle sova på rygg istället för på mage. Risken för den plötsliga döden sjönk alltså med en så enkel åtgärd! Det är inte svårt att lägga ett spädbarn på rygg istället för på mage. Tänk,  en enkel rutinåtgärd som har räddat liv.

Det finns andra tillfällen där det inte är lika enkelt att lyda ett råd. Och där forskare inte har kunnat bevisa någon dramatisk effekt eller skillnad med en viss åtgärd, utan kanske snarare hittat ett beteende som är associerat med en liten riskökning; alltså ett orsakssamband. Det kan vara så att gravida bör lägga sig på en särskild sida och sova för att minska risken för att barnet i livmodern ska dö, men det är inte bevisat (läs studien här!). När det kommer många sådana här studier som indikerar eller pekar på saker som kvinnor bör avhålla sig ifrån under graviditeten så kan det leda till en begriplig oro hos många som väntar barn.

Själv kunde jag absolut inte sova på rygg under mina graviditeter. Jag kunde knappt sova överhuvudtaget, utan låg och vred mig från sida till sida, grät ofta på nätterna för att jag hade så ont i rygg och bäcken. Mina graviditeter har verkligen inte varit någon dans på rosor utan jag har periodvis mått väldigt dåligt, men det har helt enkelt varit värt det, varje gång. Jag har behövt äta många värktabletter för att klara av smärtan och mot slutet av min sista graviditet behövde jag äta Citodon för att kunna SITTA och äta lunch med vänner.  Men jag har varit jätterädd för att  äta  medicin som inte är bra för barnet och när jag drabbades av gallsmärtor så tog jag inte Voltaren eftersom det står uttryckligen att man inte ska ta det under graviditeten. Jag fick åka in till akuten där läkaren gav mig en annan kramplösande medicin.

Rekommendationen när man väntar barn är att inte äta Ipren, Treo, Voltaren och ogärna Citodon. Förstahandsvalet har då varit Alvedon som innehåller paracetamol för den som har en smärtproblematik. Nu har två nya studier visat på en koppling till försämrad språkutveckling och ADHD när modern äter paracetamol under graviditeten. Återigen är det inte bevisat att det är själva medicinen som är boven och paracetamol rekommenderas fortfarande till gravida vid behov. Men även forskningsresultat som inte är tvärsäkra sprids som maskrosfrön för vinden och landar i mammagrupper, på fikabordet där några blivande föräldrar mumsar kakor eller på köksbordet hemma.

Det senaste maskrosfröt som träffade mig var att det finns risk för övervikt hos barnet när mamman har druckit kaffe som gravid. Forskare har funnit ett orsakssamband och återigen kan det vara motiverat att begränsa sin konsumtion av kaffe när man väntar barn.

Det är viktigt att sådana här studier görs och många blivande föräldrar är beredda att gå långt för att skydda sitt barn i livmodern. Ja, vissa skulle med både glädje och lätthet klä sig i silverhandskar och leva instängda i en bubbla om det visade sig vara bäst för barnet. Självklart ska inga maskrosfrön hållas borta från den som vill ha all information om vad som möjligen kan hjälpa till att skydda barnet!

De som får det svårt är den grupp kvinnor som likt jag har behövt äta värktabletter och annan medicin, som har druckit mycket kaffe för att det är gott och för att orka med – och de som absolut inte kunnat sova på sidan mot slutet av graviditeten.Det finns faktiskt gravida som enbart sover gott just på rygg. Eller som kämpar med att lyda livsstilsråd mot fetma och övervikt, smärtsamt medvetna om att det inte är bra för varken mamma eller barn med för många extrakilon.  Utan värktabletter, kaffe eller choklad under mina graviditeter så hade jag gått under. Jag menar det bokstavligen.

När man läser den här bloggen skulle man kunna tro att jag orkar allt och med lätthet kryssar mig igenom livet med barn, jobb, familj och en och annan graviditet. Men det är inte sant. Jag vet hur det är att gå under. Som mamma. Som mig själv. Men jag vet också hur det är att komma tillbaka till livet och glädjen. Att inte få sova under långa perioder är något av det värsta man som förälder kan behöva gå igenom. Jag och min man har erfarenhet av att inte få sova gott på nästan tre år på grund av ett barn som var sjukt och som inte mådde bra. Efter något desperat år började vi sova i skift, en vaknatt var. Så nu när jag har blivit mamma för femte gången tackar jag för den information jag har fått om att mitt barn behöver sova i ett babynest med egen filt om hon sover i vår säng. Eller helst i egen säng om det går. Sen gör jag på det sätt som blir bäst för oss eftersom jag tror att det är viktigare för oss alla att jag får sova några timmar då och då än att jag inte får sova alls. Jag bedömer att risken att jag som trött och outsövd  mamma till exempel skulle krocka med fem barn i bilen är så mycket större och allvarligare för oss som familj, än den eventuella risk jag utsätter mitt yngsta barn för när hon sover gott bredvid mig i sängen.

 

 

Njutpromenad

Jag vaknade tidigt idag. Skrev klart en artikel och skickade iväg. Nu inväntar jag korrekturläsning och bearbetning av texten, rättar texter som jag redan fått tillbaka, och… passar på att njuta av våren. Det brukar infinna sig en dag varje vår då det är dags att kliva ur idet och möta världen där den bjuder sig. Idag var den dagen. Jag tog en lång vårpromenad med Hanna i vagnen. Men  först tvekade jag lite, min kropp är inte riktigt vad den än gång var (det fanns muskler på kroppen en gång i tiden, som hjälpte till att bära den). Jag skulle behöva styrketräna mig tillbaka till någon slags form, men det finns gränser för vad jag hinner med. Och orkar. Men en promenad behöver inte vara snabb och med pulspower i för att vara bra, man kan ju faktiskt gå en promenad som bara är en njutpromenad.

Jag stannade till ibland, fotade en lada i vårskrud och hittade videung som slagit ut i blom. Hanna somnade inte först utan försökte få fatt på sina fötter, sen slumrade hon till, vaknade, blev sur. Vi tog en amningspaus vid ICA Väst i Flogsta och jag passade på att handla grädde, mjölk och hallon. På hemvägen ringde Hannas storasystrar varsin gång i fallande ordning och det blev bestämt att barnens kusin skulle följa med hem från skolan. Jag fastnade i telefonen en stund, läste och svarade på några mail, fortsatte promenera. Den sista biten hem sov Hanna gott i vagnen. Jag tror att det här var en av mina bästa promenader – någonsin. Jag är trött på nyttopromenader! Njutpromenader är min nya grej.

I hetluften

I hetluften! Foto: Lovisa Engblom

Mediedrev har sin egen inneboende logik. Nyanser har en tendens att försvinna och saker blir ett antingen eller;  svart eller vitt. Bra eller dåligt. Bäst eller sämst. Och råkar man säga någonting fel så kommer det högst troligt att överskugga precis allt det andra som man egentligen ville ha sagt. Och om man säger någonting nyanserat så spetsas det ofta till av rubriksättaren eller hamnar i sopkorgen – det blev helt enkelt inte tillräckligt ”hett”. Mycket publicitet och debatt kan ju också vara ett PR-trick för den som vill sälja en bok eller få ut ett budskap. När Gudrun Schyman eldade pengar i Almedalen  en sommar så köpte hon sig reklamplats i alla tidningar.

En bok som har hamnat i hetluften de senaste åren är Praktika för blivande föräldrar, gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund. Den är skriven av barnläkaren Cecilia Chrapkowska och läkaren Agnes Wold. Själv är jag lite bekant med Cecilia genom min syster och sist vi sågs på en fest så pratade vi om Södra BB. Cecilia är en mycket sympatisk person. Hennes bok för blivande föräldrar har blivit omdiskuterad, framförallt för att den inte tydligt tar ställning mot ett måttligt intag av alkohol under graviditeten. Av forskningsgenomgången i boken kan man få intrycket av att det är okej att dricka 7 standardglas alkohol per vecka. Många barnmorskor och läkare har reagerat mot just det.

Jag tycker att den andra halvan av boken, barndelen, är lysande. Bäst tycker jag att kaptilet om vaccinationer är; på ett grundligt men ändå lättfattligt  och respektfullt sätt går författarna igenom alla de vaccinationer som ingår i basprogrammet och vilka sjukdomar de skyddar mot. Mycket klargörande beskriver de vad som hände när vaccinet mot svininfluensa kom och biverkningen narkolepsi som drabbade vissa. Om infektioner och små barn skrivs också jättebra: de råd som ges om hur man som par kan parera VAB-perioderna är toppen! Varannan veckas VAB-ansvar är ett tips, då planerar man in sina viktiga jobbmöten den vecka man inte har VAB-ansvar – med förhoppningen om att slippa ett eller annat trist VAB-gräl.

Kapitlet om förlossning är säkert väl menat men budskapet blir att det inte spelar så stor roll att förbereda sig mentalt (genom profylax, andning, avslappning osv) eller ställa in sig på hur man vill  ha det eftersom det ändå blir som det blir,  att förloppet inte går att påverka genom sin inställning. Min reflektion: Att inte förbereda sig mentalt eller försöka formulera hur man tror att man vill ha det för sig själv eller andra är att lämna walk over till de som råkar jobba på sjukhuset just det skiftet – och att vi har medicinska resultat i världsklass säger inte så mycket om det psykologiska och omvårdande omhändertagandet.

Vidare så ombeds de som bor i glesbygd att fundera på, eller be om, en planerad igångsättning på sjukhus – som en lösning på problemet med avstånd till sjukhuset, med motiveringen att det kan vara säkrast för mor och barn. Min reflektion: Om vi ska prata risker, ja då är spontan förlossningsstart nästan alltid att föredra framför igångsättningar, särskilt vid en normal graviditet och med en förväntat normal förlossning. Går det kanske att finna ett annat evidensbaserat förslag till lösning på just detta problem?

Men framförallt – läs boken själv!

 

 

Rundabordssamtal om vattenfödslar

vattenfödsel

Samtal om vattenfödslar

Stockholms Barnmorskesällskap anordnade ett rundabordssamtal om vattenfödslar i tisdags.  Hanna Ulfsdottir som är barnmorska, doktorand och sakkunnig inom området har bidragit till att göra frågan aktuell i Sverige. Hennes nyligen publicerade studie om vattenfödslar visar på ett positivt utfall. Och det finns en efterfrågan; både möjligheten till bad under förlossningen men också att om omständigheterna så tillåter – slippa bli tvingad upp ur badet när det är dags för att föda. Vatten fungerar avslappnande och smärtlindrande även under utdrivningsskedet och går bra att kombinera med till exempel lustgas. För många kvinnor räcker det som smärtlindring. Vi samtalade om detta och mycket mer. Farhågor och rädslor luftades – intressanta frågor lyftes. Alla fick komma till tals. Närvarande var representanter från Stockholms Barnmorskesällskap, Mia Ahlberg som är ordförande för det Svenska Barnmorskeförbundet, barnmorskor med erfarenhet av vattenfödslar, vårdchefer, förlossningsöverläkare och specialistsakunniga neonatologer. Alla bidrog med sina olika perspektiv och det blev en konstruktiv diskussion.

Knäckfrågan är om det ska få vara kvinnans rätt att välja vattenfödsel som ett alternativ vid en normal födsel – precis på samma sätt som kvinnor idag har rätt att välja till exempel epidural eller akupunktur. Medicinska skäl till att neka någon en epidural, en vattenfödsel eller till exempel akupunktur under vissa födslar finns givetvis. Men finns det tillräckligt starka och vetenskapligt underbyggda skäl att neka kvinnor vattenfödslar generellt? Vattenfödsel finns med som ett standardalternativ inom förlossningsvården i andra länder,  i till exempel Norge och England.

Glädjande är att BB Stockholm och SÖS inom kort ska erbjuda vattenfödslar! Det i sin tur kommer bidra till att öka vår kunskap om vattenfödslar ytterligare.

Tack för ett givande möte!

 

 

Så vet du om du är en luttrad (flerbarns) förälder

  • Du kan föreställa dig de fina leksakerna i affären söndertrasade och isärtagna på ett golv hemma, under en soffkudde, mellan soffkuddarna eller under soffan.
  • Redan i mars börjar du känna lätt ångest inför maj månad; då när alla fyller år och det är avslutningsfika, avslutningsuppvisningar, teater och föräldramöten ungefär samtidigt.
  • Du vet hur en lus ser ut.
  • B-day. Dagen då barnbidraget kommer.
  • Du glömmer ständigt vad ”Vi ska bara vara hemma och ta det lugnt på lördag” egentligen betyder, men blir påmind varje vecka.
  • Ordet slajm får din puls att stiga.
  • Du försöker komma på nya strumpstrategier.
  • Du har minnseluckor från fjolårets december månad.
  • Frasen ”10 veckors sommarlov” har en annan, ny innebörd.
  • Lego.

 

Barnmorska och doula för fler trygga födslar

Foto: Lovisa Engblom

Jag arbetar för att fler ska få uppleva hur det är att föda barn i trygghet. Att vara trygg under en förlossning har ingenting med själva förlossningssättet att göra. För mig finns det ingen motsättning mellan sjukhusfödslar, hemfödslar, kejsarfödslar, högriskfödslar eller vattenfödslar. Trygghet handlar inte om vilken smärtlindring som används under förlossningen. Det handlar om att få både ett medicinsk och ett omvårdande stöd. Stöd, närvaro och tid.

För två år sen var jag med som doula eller stödperson för första gången på en födsel. Då hade jag arbetat som barnmorska inom förlossningsvården under fem intensiva år och hunnit vara med på hundratals födslar. Ändå var det en sådan aha-upplevelse att bara vara med som stöd (det är inte så bara nämligen). Jag började ta fler doulauppdrag, var med på min första hemfödsel och kom att fastna helt för det arbetssätt som kallas för caseload på barnmorskespråk. Det är när man lär känna ett par redan under graviditeten och får den stora äran att följa med på resan. Jag är jour veckorna runt det beräknade förlossningsdatumet och är med som ett stöd under hela förlossningen. Sedan träffas vi efteråt. Man glömmer aldrig familjerna som man har bistått. Jag kommer ihåg alla födslar, alla ansikten, alla namn; ja alla föräldrar och bebisar som jag har fått lära känna på det viset.

För de allra flesta äger en stor bit av förlossningen rum i hemmet – för att sedan avslutas på sjukhus. Jag brukar komma hem och vara med som ett stöd först hemma och sedan på sjukhuset, om det inte är en planerad hemfödsel förstås. Som utbildad doula och barnmorska har jag många möjligheter att bistå en födande kvinna. Jag kan undersöka och göra kvalificerade bedömningar på mor och barn, om det behövs. Konceptet kallar jag för barnmorskedoula eftersom jag även tar ett medicinskt ansvar inom ramen för min legitimation när jag bistår den födande i hemmet.

Min förhoppning är att det i framtiden kommer finnas fler möjligheter att få vara barnmorska hela vägen från mödravård till förlossning till eftervård. Men som barnmorska har det varit enormt berikande att kasta mig ut i doulavärlden och upptäcka hur många olika möjligheter det finns att stötta födande par på. Här. Nu. Idag.

 

 

Workshop: Aktiv Baby och Rebozo

Det var att sikta lite högt, det här att befinna sig i Västerås med bebis och barnvagn en söndag morgon klockan nio. Men jag är så glad att vi kom iväg! För Xana Da Silvas workshop i Aktiv Baby och Rebozo visade sig vara värd att åka några mil för att delta i. Xana (uttalas Sanna) är en erfaren doula och förlossningspedagog. Man kan göra Aktiv Babyrörelser under graviditeten eller under förlossningen och tanken är att skapa en gynnsam balans mellan livmoder, bäcken, muskler och ligament. Rörelserna är till för att motverka till exempel smärta hos mor under graviditet eller att barnet lägger sig i en bjudning som försvårar förutsättningarna vid en vaginal födsel. Jag har inte prövat just dessa specifika rörelser, varken som gravid eller som barnmorska, så jag har själv ingen erfarenhet av dem. Men jag vill ändå bjuda er läsare på det som vi fick lära oss av Xana, så här kommer tre av grundövningarna. Instruktionerna till övningarna är fritt citerade ur det kompendium jag fick med mig hem. Häng med nu!

Maglyftet

MAGLYFTET

  • Ska, enligt Xana kunna hjälpa vid foglossning, om bebisen inte fixerar huvudet mot slutet av graviditeten eller har svårt att tränga ner i bäckenet under förlossningen. OBS! Övningen ska inte göras vid oklar blödning under graviditeten och den ska inte göra ont.
  • Använd gärna en rebozosjal eller en annan vävd bärsjal, lång bred halsduk eller ett lakan. Sjalen ska hållas som tömmar, magen lyfts rakt upp tills den gravida säger att stödpersonen håller hela magens vikt (det är tungt och kräver muskler!!). Gör sedan små cyklande rörelser, tänk vibration. Sakta ner rörelsen och släpp magen så långsamt som möjligt. Under förlossningen ska övningen göras max 3-4 minuter åt gången under värkpaus.

Framåtböjaren

FRAMÅTBÖJAREN

  • Ska enligt Xana kunna hjälpa om bebisen ligger i säte eller tvärläge, om barnet inte fixerar huvudet i slutet av graviditeten eller om bebisen inte sjunker ner/roterar i bäckenet under förlossningen. OBS! Övningen ska inte göras vid hjärtfel, glaukom samt högt blodtryck hos mor. Eller vid för stor fostervattenmängd. Vid halsbränna får man helt enkelt vänta tills den har gått över och sen göra övningen.
  • Sitt på knä på säng/soffa/sittpuff. Sitt nära kanten med knäna. Höftbrett isär med knäna. Händer och underarmar mot underlaget. Huvudet ska hänga fritt. Under graviditeten kan övningen göras under tre djupa andetag. Under förlossningen så kan man stå i positionen under 3 värkar eller 5 minuter. Det är okej att komma upp mellan värkarna om det känns obehagligt att ha huvudet nere så länge!

Bensläppet

BENSLÄPPET

Den här övningen fastnade jag för! Den är minimalistisk och kräver inte så mycket ansträngning av den gravida eller stödpersonen. Så är den lätt att göra i sjukhusmiljö där många i praktiken hamnar i liggläge under födseln.

  • Ska enligt Xana kunna hjälpa vid diarré eller förstoppning, upprepade urinvägsinfektioner och smärta vid sex. Under förlossningen kan den göras om bebisen inte roterar eller sjunker ned i bäckenet. Gärna var fjärde timme från latensfasen tills bebisen föds. Det ska fungera lika bra när bebisen står ovan/i bäckeningången, när bebisen har stått vid spine under en lång tid, om modermunnen öppnar sig ojämnt eller när livmodermunnen är öppen ca 7 cm under lång tid. Själv använde Xana den när hon var doula under en långdragen födsel där barnets huvud ”fastnat” vid spine. Timmarna gick och barnets huvud trängde inte ner. Det blev tal om kejsarsnitt och Xana frågade barnmorskan och den födande kvinnan om hon inte kunde få pröva den här övningen innan de gick vidare till snitt. Det fick hon, medan barnmorskan gick och pratade med läkaren… Barnet fick då hjälp att ta sig förbi spinae och 40 minuter senare var barnet framfött! Ganska mycket värt om det sparar ett kejsarsnitt. I just det här fallet blev barnmorskan lyrisk och när läkaren väl kom var hela situationen redan uppklarad.
  • Ligg på sidan på sängen, magen ska hänga delvis under kanten, max fyra fingrars bredd mellan bäckenet och kanten. Ha gärna en stol framför den gravida som hon kan hålla i för att kunna känna sig trygg. Den gravida sträcker ut det understa benet, foten bör vara avslappnad. Bäcken och axlar ska ligga ovan varandra vertikalt. Stödpersonen lyfter det översta benet och ber den gravida lägga hela benets vikt i sin arm. För benet över kanten och släpp försiktigt så att det hänger neråt. Under förlossningen kan benet hänga i tre värkar med värkpaus. Upprepa sedan på den andra sidan!

En aktiv baby som redan tittat ut!

 

Janette Brandt

Janette Brandt

Få kan glädjas över att de hjälpt, coachat, entusiasmerat och förberett flera generationer av föräldrar inför födandet. Men Janette Brandt kan. Mina föräldrar gick förlossningsförberedande kurser för henne när jag och mina syskon skulle födas. När jag och min man väntade vårt andra barn så gick vi också på kurs för Janette. Då var vi inte det enda blivande föräldrarna i samlingen vars föräldrar hade haft Janette; flera av paren hade blivit rekommenderade att ta sig dit av sina föräldrar. Hur kommer det sig? Kanske  för att hennes sätt är så självklart och otvunget med en omisskännlig entusiasm inför födandet. 

Text och foto Märta Cullhed Engblom och Sofia Engblom

Vi har haft lite kontakt med varandra genom åren, jag skickade ett vykort när vår son kommit ut och tackade Janette för att hon hjälpt oss på vår resa mot att bli tvåbarnsföräldrar. Flera år senare skickar Janette ett vykort till mig och tackar mig för att jag har skrivit en debattartikel om barnmorskornas situation på Akademiska sjukhuset. Så nu när jag har blivit lite varmare i kläderna som barnmorska och bloggare bestämmer mig för att kontakta henne och be om en träff.

Vi träffas på Kafé Kardemumma på Stadsbiblioteket, jag är utrustad med barnvagn, bebis och ett äldre syskon som har påsklov. Janette har glömt bort att det var just idag vi skulle ses men jag lyckas få tag på henne, hon är visst på stan och uträttar ärenden men avbryter sina förehavanden och skyndar till oss! Jag slås av att Janette är precis sig lik. Ledig och otvungen till sitt sätt och med exakt samma entusiasm inför livet och födandet. Orden bara strömmar ur henne och vi skulle kunna sitta och prata hur många timmar som helst om det inte vore just för bebis, barnvagn och barnet som har påsklov. Det visar sig att vi har många gemensamma referenser och att det är en fröjd för oss båda att få träffa en like; någon som kan mycket om födande och kulturen runt födandet i Sverige. Det säger liksom bara klick.

Janette är från England och utbildade sig till förlossningspedagog på National Childbirth Trust.  Det var där hon kom i kontakt med socialantropologen och förlossningspedagogen Sheila Kitzinger (som liksom Ina May Gaskin är en av de stora inom  Natural childbirth) som blev hennes mentor och vän.

” I Sverige på 70-talet hade alla näbbstövlar, palestinasjal och runda glasögon. Toaletterna såg likadana ut i alla lägenheter – det var samma standard överallt.”

Själv kom hon från ett något mindre homogent Storbritannien och hade fött sitt första barn hemma. Hon tror att det möjligen har varit lättare för henne att sticka ut och tycka annorlunda eftersom hon kommer från en annan kultur. Att vara född i Sverige och tänka utanför boxen är svårare. Jag frågar om hennes drivkraft och hon beskriver en förundran inför kroppens fantastiska förmåga att skapa en ny människa.

Jag måste fråga om hon i sitt arbete även har känt av det konservativa Uppsala och svaret kommer snabbt :”Oh ja”. Som förlossningspedagog har hon ändå varit ganska fredad eftersom hon aldrig har uppfattats som ett hot. Att förbereda föräldrar inför födseln faller inte direkt under det medicinska och blir på så sätt harmlöst. Precis som andning, avslappning och psykoprofylax. Vi kommer fram till att barnmorskor som arbetar med födslar och även med att få till en förändring inom förlossningsvården generellt har det svårare eftersom de oftare får tampas med den inneboende konflikten i synen på födandet mellan professioner; ett salutogent perspektiv är helt enkelt okej så länge det enbart handlar om förberedelser inför födseln.

Men en gång blev hon faktiskt kallad till ett möte på Akademiska sjukhuset. Förlossningspersonal hade reagerat på en manual som hon tagit fram för blivande föräldrar. Där fanns bland annat en fråga som föräldrarna kunde besvara när de kom in till förlossningen: Vill du föda barn idag? Just den frågan hade hon faktiskt fått av en barnmorska som själv arbetade på Akademiska sjukhuset – och som alltid ställde den till sina föräldrapar när de kom in till förlossningen. Själv tycker jag att den öppna frågan är helt briljant – det är ju lysande för den stundande födselns inneboende psykologi att få veta om det finns något som klämmer och håller tillbaka, men frågan var svårsmält just där och då inom den konventionella vården. Two paradigms colliding.

Vid 70 år fyllda pensionerade Janette sig och sedan dess vill hon egentligen inte engagera sig i frågor som rör förlossningsvården eftersom det blir för svårt för henne att trycka på avknappen, hon blir helt enkelt för engagerad! Och det finns andra viktiga saker i livet att hinna med. Janette avslutade sin långa karriär som förlossningspedagog med att hålla kurser om döden. Hon ställde frågan: Kan vi prata öppet om döden? Tanken var att diskutera döden utifrån musik och poesi.

Men tillbaka till födslarna, vad var det som gjorde Janette så lysande som förlossningspedagog? Kanske just att hon är en så duktig pedagog med förmåga att entusiasmera. Innehållet i hennes kurser kunde ändras beroende på vad som uppstod i mötet mellan henne och de blivande föräldrarna. Utgångspunkten var aldrig att hon hade en massa information av slaget SÅ HÄR GÖR MAN som hon behövde pådyvlas föräldrarna utan det fanns en öppenhet i mötet. Vad behöver just de här föräldrarna? Var befinner de sig? Så finns det en dynamik i hennes person. Jag glömmer aldrig när hon spelade en födande kvinna som andas genom värkar. Först en värk där den födande spänner sig, är rädd och allt gör fruktansvärt ont. Värken blir en olidlig plåga. Sedan en värk där hon andas igenom; mjukt och avslappnat, orädd. För oss som publik var det en ögonöppnare. Det är en sak att höra någon säga det, en helt annan sak att få det uppspelat framför sig live.

Janette börjar prata om att det kan vara smärtsamt att vara partner och stå bredvid. Själv arbetade hon aktivt med att lyfta fram de blivande fäderna under sina kurser och menar att graviditeten är en del i själva föräldraskapet. Jag kan inte låta bli att fråga om hon själv funderat på att bli barnmorska? Men nej, det ville hon inte. Hon tror inte att hon skulle ha blivit någon bra barnmorska och vi konstaterar att det var tur att hon inte blev barnmorska. För då hade hon inte kunnat jobba så koncentrerat och otvunget med den förlossningsförberedande biten. År 2016 fick hon en hedersmedalj av Uppsala kommun för sitt mångåriga arbete som förlossningspedagog och fortfarande blir hon stoppad av föräldrar som har gått hennes kurser på stan. Under vår stund på Kafé Kardemumma hinner det komma fram flera stycken som vill prata med henne. Så hon känner sig inte bortglömd på något sätt.

När min bebis blir för gnällig är det dags att runda av vår pratstund på kafét. Men vi måste bara ta några foton först, min dotter Sofia får vara fotograf. Som om det var meningen så kommer även min syster med på några bilder. Väggarna på kafét är nämligen prydda med lokala Uppsalakändisar och hon räknas visst som en av dem. Där finns även porträtt av Veronica Maggio och Åsa Ericsdotter som jag minns från högstadiet. Men porträttet på Janette Brandt blir taget av mig när hon sitter i en grön fåtölj inne på själva kaféet. Hennes blick är intensivt levande och stadig. Det blir så fint. Sen kramar vi om varann och det känns som om någon av livets alla cirklar liksom har slutit sig.

 

 

 

 

Individualiserad vård vid vaginal sätesfödsel

Foto: Lovisa Engblom

Tidigare var det vanligt att barn som låg i säte, det vill säga med stjärten före, föddes vaginalt. Men det är lite mer komplicerat att födas så eftersom det med störst omfång – huvudet – ska födas fram sist. Och i studier har man sett att det kan vara förknippat med vissa risker och då framförallt för barnet. Det ska ställas mot risken för komplikationer hos mamma och barn vid ett planerat kejsarsnitt.

Som det brukar vara i sådana här sammanhang så är den absoluta risken väldigt låg; alltså för de  allra flesta som föds vaginalt i sätesbjudning så går det hur bra som helst! Men i den här studien som är baserad på data från det svenska medicinska födelseregistret och som innefattar 1 822 548 kvinnor med barn i sätesbjudning har man jämfört utfallet mellan vaginal förlossning, akut eller planerat snitt. Det visade sig att riskerna för barnet, med låga apgarpoäng vid födseln, kramper och även mortalitet var högre vid vaginal sätesbjudning i jämförelse med planerat snitt.  Men för kvinnan är ett snitt alltid kopplat till en högre risk för blödning, blodpropp, infektioner, livmoderbristning och komplikationer med moderkakan (till exempel  sammanväxningar på grund av ärrvävnad) under kommande graviditeter. Så sammanfattningsvis; när ett barn som ligger i sätesbjudning föds vaginalt och med lyckad utgång – ja då är mycket vunnet för mor och barn!

För kvinnan är det alltid frivilligt och ett erbjudande att föda vaginalt (år 2014 föddes 90 % av barnen i sätesbjudning med ett planerat snitt). Om kvinnan väljer en vaginal födsel bör man se till att förutsättningarna för den vaginala sätesfödseln blir så optimala som möjligt. På Södersjukhuset har man förstått det här. Det här är Södersjukhusets kriterier för en vaginal sätesförlossning:

  • Kvinnan är motiverad och vill.
  • Spontan förlossningsstart.
  • Barnet väger mellan 2,5 och 4 kilo.
  • Goda bäckenmått.
  • Bra progress på förlossningen. Går den för långsamt bryter man för kejsarsnitt.

Södersjukhuset har ett särskilt team med kunskap om vaginala sätesförlossningar – målet är att det alltid ska finnas kompetens på plats och på så sätt optimera förutsättningarna för de motiverade mammor som önskar en vaginal sätesfödsel. Till exempel så finns det ständigt en sätesbakjour. Det är ju lysande! Läs mer om det här: Södersjukhusets sätesteam.

Själv så tror jag att man kan optimera förutsättningarna vid den vaginala sätesförlossningen ytterligare. Hur? Jo genom att erbjuda dessa kvinnor en kontinuerlig vårdkedja med samma barnmorska före, under och efter födseln. Självklart ett kontinuerligt stöd av barnmorska under själva födseln med så mycket närvaro, lugn och ro = trygghet som möjligt. Allt för att inte störa värkarbetet, sätesförlossningar är nämligen ännu mer beroende av ett bra och effektivt värkarbete. Hands off (barnmorska eller läkaren ska alltså inte vara där och peta på barnet i onödan) och den fysiologiskt mest gynnsamma positionen vid framfödandet, det vill säga en upprätt ställning – gärna fyrfota där utgångsmåttet är som  störst.