Glad påsk!

Jag har lagt in en ny växel i mitt företag; nu författar jag även informationstexter och artiklar inom mitt ämnesområde som en del av mitt jobb. Det är roligt! Att skriva är flexibelt och lätt att göra hemifrån och sedan en dryg månad tillbaka har jag faktiskt lyckats kombinera föräldraledigheten med att jobba halvtid inom mitt företag. Att ha hemfödslar är svårt med en bebis på armen men det finns en hel del annat som går utmärkt att göra med en liten. Ja som faktiskt hjälper till att få lite snurr på dagarna och ger en skön rytm; som motar lite av den där obestämbara känslan av att ha fastnat i en tvätthög. Jag kan lyckligtvis koppla bort tvätthögar och disk medan jag försvinner in i skrivandet. Till min mans förtret måste jag tillägga. För ibland kan mitt kreativa flow leda till lite väl mycket oreda i den värdsliga världen – och det är inte alltid så värst funktionellt när man är en stor familj med fem barn. Högar blir till berg som lätt kan orsaka laviner och ja ni fattar.

Skrivandet av informationstexter kräver en del referenslitteratur och de jag inte redan har lånar jag eller köper in. Snart har jag ett eget litet bibliotek med faktaböcker och skönlitteratur om allt som rör graviditet, förlossning, föräldraskap och barn.

Det här berget är min systers referenslitteratur!

Jag är så lycklig att jag gick doulautbildningen nu under hösten (av flera anledningar såklart) för mitt bibliotek fick anledning att fyllas på med omistliga böcker om födandet. Att vara höggravid och inte kunna sova var också bra för doulalitteratiúren – den plöjdes på nolltid. Men när jag nu grottar ner mig i implantation och embryologi så har jag fått anledning att damma av min svärmors gamla tegelsten; Obstetrik och gynekologi av Sam Brody. Det är väldigt teoretisk medicinsk litteratur och varje stycke har understrykningar, min svärmor var en mycket ambitiös läkarstudent, men det är fint att få följa hennes tankegångar genom de små anteckningarna i kanten såhär några årtionden efteråt.

Till våren väntar flera jobbrelaterade äventyr och ett är att åka till Stockholm i maj och gå på årets barnmorskekonferens. Vi får se vad Hanna tycker om konferenser men jag hoppas och tror att det ska bli en amningsvänlig konferens! Men närmare i tiden ligger en träff med Janette Brandt här i Uppsala. Hon är förlossningspedagogen som under flera årtionden hållit förlossningsförberedande kurser här i Uppsala och har betytt mycket för gravida och födande i vår stad. När jag gick kurs för henne under min andra graviditet så föll en del saker på plats och hennes entusiasm inför födandet var väldigt olik allt annat jag dittills mött under min graviditet. Ibland kan en smittande entusiasm vara livsviktig.

 

Medvind i Enköping

Igår tog jag med mig Hanna och åkte iväg mot Eva i Enköping. Vägbeskrivningen löd såhär:

Från Uppsala är det innan man kommer in i stan. Du kommer till en rondell med en mack på höger sida och då ska du svänga vänster in mot bilprovningen. Sen svänger du höger in på en grusväg. Och så dyker det upp ett rött hus!

Det var sol hela vägen till Enköping och Hanna sov gott i vår nya röda moderna folkabuss, den som har plats för många barn. Eva Grape Ersson bor med sin familj i ett rött trähus och det var verkligen som att komma ut på landet fast mitt i stan. En hel skock höns huserar i ett omgjort garage och på tomten odlas det. Vi drack kaffe och åt nyvärpta gårdsägg.

Eva Grape Ersson

Eva är i grunden socionom med många års erfarenhet av samtal. Sedan 2011 håller hon även förlossningsförberedande kurser enligt metoden Föda utan Rädsla, både enskilt och i grupp. Och så tar hon doulauppdrag! Det var så våra vägar korsades, även om igår var första gången in real life som man säger. Hennes företag heter medvindprofylax.

Evas egen sammanfattning av den förlossningsförberedande kursen!

Som det så ofta är när jag träffar personer som jobbar med födande så sätter samtalet liksom igång av sig självt och bara bubblar på utan stopp. Men när vi hade samtalat om vad som egentligen är viktigt i livet så hann vi iallafall kika på gurkplantorna i fönstret och inspektera träväggarna på övervåningen som håller på att målas om i en varm lindblomsgrön ton.

Gurkplantorna i fönstret och hönshuset som skymtar i bakgrunden.

Lisel som också är doula med sin bas i Västerås kom efter ett tag och gjorde oss sällskap! Vi hann prata alla tre en liten stund innan det var dags för mig att packa in Hanna i den röda bilen och bege mig hemåt för att hämta fler barn. Tack för igår och på återseende!

 

 

 

 

 

Jag vet vad en fattig förlossning kostar för den som ska bli mamma

Med mitt femte barn som fick födas under så lugna och trygga omständigheter! Något jag alltid bär med mig.

Vi måste kunna prata om relativ fattigdom, menade Susanna Alakoski och berättade hur det är att växa upp som barn i en fattig familj. I Sverige. Trots att barnfattigdomen ofta både är värre och ser värre ut i Bangladesh eller Rumänien. På samma sätt måste vi kunna prata om skillnaden mellan att föda barn under lugna och trygga omständigheter jämfört med under rädda och osäkra omständigheter, och så även i Sverige. Trots att det finns ställen i världen som är långt mer otrygga och osäkra för den som ska bli mamma vilken dag som helst.

Min förhoppning inför framtidens debatt om förlossningsvård är att den ska tillåtas att ändra karaktär, att det ska gå att diskutera omvårdnad i samband med förlossningar lika självklart som vi diskuterar det medicinska omhändertagandet. Vi måste få in fler kvalitetsmått i våra mätningar av vården. Mjuka värden som inte kan mätas på samma sätt som antal bristningar eller antal barn födda med en syrebrist som uppstod i samband med förlossningen. Just nu har vi skattningar av förlossningsupplevelser att gå på. Och i Stockholm har man under en längre tid försökt registrera barnmorskans närvaro på förlossningsrummet. För omvårdnad handlar om mer än hemtrevliga gardiner och fräscha lokaler. Omvårdnad handlar mycket om närvaro, tid, lugn och trygghet. Det är extremt lätt att känna när man får en god omvårdnad, eller bristen på densamma. Lika svårt kan det vara att försöka  definiera vad den goda omvårdnaden faktiskt bestod av. Men det gör den inte mindre betydelsefull.

 

 

Vi föds och vi dör

Foto: Lovisa Engblom

Vi har medicinska resultat i världsklass. Ja, det är få kvinnor och barn som behöver dö i samband med graviditet och förlossning i Sverige idag och det är naturligtvis helt fantastiskt! Hur kan det då komma sig att så många kvinnor, män och barnmorskor under de senaste åren har protesterat alltmer högljutt över en förlossningsvård i kris? Många får inte ihop det här. Men det är egentligen ganska enkelt. Det beror på det faktum att födandet inte enbart är en kroppslig händelse och att vi i Sverige har varit dåliga på att erkänna födandet som den psykologiska händelse det också är. Att behöva känna sig rädd, övergiven, stressad och lämnad ensam under en födsel har på något sätt varit okej – så länge mor och barn klarar sig kroppsligt oskadda därifrån.  Få av oss skulle förneka att döden är något mer än bara en kroppslig händelse. Döden erkänner vi som den existensiella händelse det också är. Därför prioriterar vi gärna en god omvårdnad vid livets slutskede.

Emma Philipsson har publicerat en mycket tänkvärd text  på sin blogg som är skriven av Malin Wallismo och som handlar om just det här. Ta er tid och läs den! Det är den värd.

BB hemma på väg

I Uppsala är BB på väg en etablerad vårdform sedan flera år tillbaka. Här finns massor av erfarenhet och kunskap hos de barnmorskor som arbetar inom verksamheten. Om allt går bra kan den nyblivna familjen åka hem några timmar efter förlossningen och då få stöd och eftervård i hemmet istället för på sjukhuset. Ett BB på väg helt enkelt.

Vårdformen fungerar såhär: barnmorskorna ringer hem till alla som har fött barn och som går hem någon gång inom de första 72 timmarna efter förlossningen. På förmiddagarna ringer barnmorskorna runt och hör sig för, sedan åker de runt och gör hembesök. Vården sker alltså både utifrån stöd och råd på telefon men också genom hembesök då prover kan tas och kontroller på barnet kan göras. Amningsobservationer i hemmiljö blir också möjligt.

Själv har jag fött alla mina barn i Uppsala och det har varit väldigt fint att få hembesök av en barnmorska någon gång under den första veckan. De första dagarna efteråt, då när man nyss har blivit förälder till ett litet barn, är så mycket av allt. Idag läste jag om regeringen och Sveriges kommuner och landstings överenskommelse som handlar om hur pengarna i den riktade satsningen på förlossningsvården ska användas. I överenskommelsen står det tydligt att eftervården ska utvecklas och stärkas så att fler kvinnor ska få stöd och vård även efter förlossningen. Utmärkt! Jag hoppas det kommer innebära fler BB hemma i Sverige.

Ruth, en erfaren BB-hemmabarnmorska!

 

Lyckans ost

Uppsala badade i sol under helgen. Det var helt enkelt en magisk annalkande- vår- helg med snö och sol, även om det nu syns precis hur skitiga allas fönsterrutor är. Smutsiga fönsterrutor är ett säkert vårtecken! Men det var också helgen då alla fördämningar äntligen brast och min syster och hennes man kom ut på andra sidan. Som mamma och pappa till en son. Två systrar fick en bror, ett föräldrapar fick en son, mina barn fick en till kusin, jag blev moster för tredje gången och mina föräldrar blev mor och farföräldrar för åttonde gången. Hur stort är inte det? Jag förundras fortfarande över hur många nya relationer som föds varje gång ett barn föds. Så igår promenerade jag runt med Hanna i barnvagnen i ett enda lyckorus och stannade till vid den här statyn som ringade in mitt stämningsläge alldeles utomordentligt!

Sen stannade vi till vid Legyme, de serverar vegetarisk buffé på Drottninggatan, och åt lunch. Tips för dig som letar bra lunchställen i stan! Jag köpte med mig några lunchlådor och promenerade vidare till Pelle Svanslös kvarter där min syster bor med sin familj. Så klev jag rakt in i den berömda bubblan – den som jag själv har lämnat för inte alltför länge sedan – och hjärtat gjorde frivolter och kullerbyttor när jag fick hälsa på vår nya familjemedlem. Att bli moster igen är så löjligt stort! Och vilken lycka att få födas in i familjen under så lugna och trygga omständigheter.

Kusinerna Hanna och Hans.

 

Vad finns det för alternativ inom förlossningsvården?

Ekologisk mångfald? Foto: Lovisa Engblom

Jag fick just en fråga från en pappa som inte kommer från Sverige om det finns något alternativ här för de som inte vill föda på sjukhus men inte heller hemma; något slags mellanting. Det som brukar kallas för birthcenters eller kanske födestuga i andra länder. Jag var tvungen att svara att nej det finns det inte. Det finns inga alternativ i Sverige. Det som finns är två ytterligheter, å ena sidan en centraliserad förlossningsvård i en väldigt medikaliserad kontext där det är ont om platser och å andra sidan en liten chans att man kan få tag på en av de kanske 40 hembarnmorskor som är verksamma i Sverige – och då få möjligheten att föda hemma. Den kompromiss som finns kvar är ett fåtal projekt med caseload eller barnmorskedoula; ett litet halmstrå. Frågan kom samtidigt som jag läste om Plusfamiljen Välkommen liten som väljer att lämna över stafettpinnen:

Efter flera års arbete att försöka förändra Sveriges födelsevård behöver vi nu lämna stafettpinnen vidare. Vi har tagit det svåra beslutet att lägga ned försöket att starta Sveriges första fristående BFK -Välkommen Liten. Vi är mycket stolta över det arbete och den rörelse vi har åstadkommit. Vi har haft otroligt roligt längst med vägen och vi har känt oss väldigt stärkta av alla hejarop från både blivande familjer och barnmorskor, läkare och organisationer. Att det politiska motståndet skulle vara så stort och omfattande för att familjer skall få fler valmöjligheter, hade vi dock inte kunnat föreställa oss. Detta, tillsammans med flera privata händelser som har påverkat vår energi, blev till slut grunden till vårt beslut.
Vi får ofta förfrågningar om det går att föda hos oss, det ser vi som ett bevis på att vi har gjort ett bra arbete och att det finns ett stort intresse för den här typen av verksamhet.

 

Otrygghet är inget man botar med smärtlindring

Om det uttalar sig doulan Bodil Frey i den här mycket läsvärda artikeln i ETC: Barnmorskor fortsätter fly förlossningsvården. Och Mia Ahlberg, ordförande för Svenska barnmorskeförbundet, uttalar sig apropå bristen på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården:

– Mycket handlar om det vi kallar samvetsstress. De barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården lider av att de inte finns där för de födande kvinnorna i den utsträckning de borde. De jobbar som idioter, men räcker ändå inte till.

Just det där att jobba som en idiot men ändå inte räcka till; det är ett uttalande som jag tror att många som arbetar inom vården kan relatera till. Jag skulle säga att en ständig samvetsstress är farlig och kan verka ungefär som ett långsamt gift i kroppen. Det tröttar ut och bryter ner. Tillståndet har ett namn och diagnosen heter idag utmattningssyndrom eller utmattningsdepression; men i folkmun lever det gamla ordet kvar – utbrändhet. För de individer som drabbas finns det alltid ett före och ett efter utbrändheten eftersom förlusten av energi är ett faktum, stresströsklarna har sänkts för alltid. Det blir som att leva resten av livet med ett handikapp. För samhället finns det inga vinster med att vårdpersonal drabbas av utmattningssyndrom på grund av samvetsstress. Det vore mycket bättre och mer effektivt för alla att försöka förebygga utmattningssyndrom än att rehabilitera redan drabbade.  Många jobbar deltid inom vården för att orka med och på det sättet ger man sig själv lite respit med mer vilotid mellan arbetspassen eller arbetsveckorna. Men den är obetald.

I tisdags fikade jag och utbytte erfarenheter med två doulor, Vanja och Karin, (Vanja är aspirerande doula och Karin är etablerad) med hemvist i Uppsala! Jag blir så glad när jag känner att det rör på sig och poppar upp nya roliga initiativ i min hemstad.

Och hela förmiddagen idag har jag och Hanna spenderat med min syster. Vilken dag som helst nu så kommer det en till liten kusin och jag blir moster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt. En trygg förlossning önskar jag henne, med eller utan smärtlindring.

 

 

Hur är det att vara jour inför någons födsel?

Jag skulle vilja ägna just den här biten lite mer uppmärksamhet. För den tenderar att bli bortglömd. När vi pratar om doulor och att vara med på någons förlossning så glömmer vi ofta bort allt arbete runtomkring och tänker framförallt på förlossningen. De intensiva och roliga timmarna just då vår hjälp behövs som mest minns vi såklart, då när barnet föds. Men alla de andra timmarna då? Förberedelserna. Oron, förväntningarna. Veckorna innan. De långa telefonsamtalen och den regelbundna (eller kanske sporadiska) smskontakten mellan doulan och den gravida kvinnan. Doulan som också packar sin väska och iallafall känner en bit av samma anspänning som det födande paret. Glädjen – och lättnaden – efteråt.  Om förlossningen är blomman som slår ut på toppen av stjälken så är jouren och tiden innan jouren både rotsystem och stjälk.

Det kan vara svårt att i kronor och ören värdera den relation som doulan eller hembarnmorskan bygger med paret och det trygghetskapital som sedan förvaltas under själva förlossningen. För många är det något ovärderligt. Alltså – det har ett så enormt stort mervärde. Så upplever jag det själv, båda den egna erfarenheten av att ha med en doula när jag föder barn, men också att arbeta som doula (eller med caseload som barnmorska). Att arbeta extra som doula eller ta uppdrag ideellt kan man ju göra, men det brukar vara svårt att i längden att leva så. Nu när fenomenet med doulor växer och det ploppar upp nya projekt med kulturtolksdoulor i olika städer så tror jag att vi på allvar behöver försöka uppskatta vad det innebär att vara jour i fyra till fem veckor inför någons födsel.

Hembarnmorskor har jour i upp till fem veckor inför en hemförlossning, från vecka 37+0, och med den ersättning *de får från Stockholms läns landsting så är jourersättningen försvinnande låg. Tre barnmorskor har jour, två är sedan med på födseln, och en barnläkare gör hembesök efteråt. De får sedan dela på cirka 20-24 000 innan skatt. Barnmorskor som arbetar inom ramen för Caseloadprojekt behöver också ersättas för jourperioder.  Som jour behöver man vara konstant nåbar på telefon, dag som natt. Men framförallt – man behöver vara beredd att åka iväg om det behövs! Hela tiden tänka steget före: ”om det ringer så måste jag ringa om hjälp med att hämta barnen och ta bilen och vara utvilad och ha väskan packad…” När telefonen ringer kan planer snabbt behöva ändras och saker i tillvaron får stuvas om och rätta sig i ledet.

För att göra det attraktivt och kunna rekrytera samt behålla doulor, hembarnmorskor eller barnmorskor som vill arbeta inom ramen för caseloadprojekt så behöver jouren generellt värderas högre. Eftersom den är en så stor del av jobbet.

*Hälso och sjukvårdsförvaltningen godkänner sedan några år tillbaka inga nya hembarnmorskor inom avtalet i Stockholms län.

 

Märtas förlossningsstöd

Snart är våren här! Ja, även om det känns som att den dröjer just idag. För mig är mars både vemod och vår. Jag födde mitt tredje barn en marsdag när himlen var grå och snön fortfarande låg kvar. Minns att jag hade hoppats att snön skulle ha tinat lagom till hennes födelsedag men så blev det inte. I år är det min kusin som har fått barn i mars  – en underbar liten dotter! Det blir mars för min syster också. Och än ligger snön kvar och ruvar. Det är så spännande alltihop, jag tror jag smäller av!

Alla årets månader är fina födelsedagsmånader. Men de är olika. Att fira födelsedag mitt i högsommar och semestertider, ja det vet min äldsta son hur det är! Vi har firat honom på Åland, på Gotland, i Hälsingland och i Värmland. Det är nästan alltid kusiner och sysslingar med på kalaset och det är tacksamt att bjuda alla på kaffe och tårta mitt i sommaren. Maj är kanske den svåraste månaden att hinna med ett stort kalas, då måste man nästan stå på kö för att få hålla sitt eget barns kalas eftersom det är så många (och så mycket) som ska firas! Tycker inte att jag gör så mycket annat än skjutsar runt till barnkalas i maj. På hösten brukar det vara lite lugnare på kalasfronten; men i vår familj har vi lyckats pricka in en hel darttavla med kusiner just i november. Ett kusinkalaskluster. Men det är ett kärt bekymmer.

Och jag har något roligt att berätta, i mitten av augusti är det dags – från och med vecka 34 kommer jag börja vara med på födslar igen! Det ser jag så fram emot. Nej, Hanna kommer inte börja på dagis men hennes pappa och jag kommer hjälpas åt att ta hand om henne under hela nästa år. Till en början kommer jag att prioritera uppdrag i Uppsala med omnejd. Så om du är nyfiken, gå in och titta under fliken BOKA och skriv gärna till info@fodamedstod.se

Foto: Lovisa Engblom