Ut ur boet

Innan amningen fungerar är det ju nästan hopplöst att ge sig iväg på några längre äventyr. Tänk om mitt barn vaknar och behöver amma medan jag står ute i ingenstans utan vare sig amningsbricka eller amningsnapp! Den här gången tog det med andra ord lång tid innan jag vågade mig ut ur boet med min bebis. Att ha ett avslappnat och uppsluppet samtal med en vän på ett café är nästan omöjligt när varje amningstillfälle är en svettig kamp. Jag satt länge i mitt inmutade  hörn av soffan med mina hjälpmedel nära tillhands, och innan jag åkte iväg till de nödvändiga utflykterna på BVC såg jag till att ”spara” det minst onda bröstet. För mig var det nödvändigt att ha en amningsstrategi. Så långt ifrån att bara hala fram bröstet sådär i förbifarten för att amma som man bara kan komma.

Den process man går igenom innan amningen eller flaskmatningen ”sitter” går ju inte att skynda på, den måste få ha sin gång. Gissa om det var frustrerande att behöva vänta så länge den här gången! När jag har kroppsminnet av att halvspringa  på en flygplats och amma samtidigt. Gå och amma är ganska avslappnat. Liggamma och somna in samtidigt som barnet suger förnöjt på bröstet – vilken dröm  det plötsligt framstod som –  nu när jag var tvungen att sätta mig spikrakt upp i sängen för att få till en bra vinkel att amma i. Alldeles klarvaken givetvis.

Så för mig var gårdagen en revansch, att i snöväder kunna ge mig ut med barnvagnen och ta mig hela vägen till Stockholm – i kollektivtrafik! Även om jag inte fattade någonting när jag hamnade på den nybyggda tågstationen Stockholm City där man behöver ta tre olika hissar för att komma upp till markplan. Just där och då behövde Hanna amma. Så även om jag struntade i att halvspringa och amma samtidigt den här gången – det gick alldeles utmärkt att sitta ner på en av de nybyggda sittplatserna på perrongen – så gick det lite lättare att ta sig ut ur spindelnätet av tunnelbanor och pendeltåg när hon var nyammad och mätt. När vi väl kom fram till Stureplan kände jag mig ganska nöjd med mig och oss. Hon sov sig igenom jobbmötet och strax innan vi skulle gå tog jag upp henne för att ge henne en liten styrketår på vägen. Då halade jag  bara fram ett av brösten sådär som jag drömt om – så fick hon snutta bäst hon ville – medan jag konverserade vidare som om absolut ingenting hade hänt.

Hur krystar man?

En sak är iallafall säker. Kvinnor krystade ut sina barn även innan den peppiga och lite famösa  krysthejarklacken föddes. Den som ibland går igång som på en given signal inne i förlossningsrummen.  När jag läste till barnmorska fick jag öva på att förlösa en docka i plast från en annan större docka i plast. I den övningen ingick att vara hejarklack och ropa ”Krysta, krysta! Håll andan, såja, såja. Andas. Andas. Försiktigt, försiktigt, tryck på”. Sen skulle jag sänka dockans huvud så att främre axeln föddes fram, sen skulle huvudet och barnkroppen höjas upp, upp! Det var lite som att lära sig ett recept utantill. Tre deciliter mjöl, sex deciliter mjölk och tre ägg, blanda – så blir det pannkakor. Ibland behöver man ju lära sig den vägen för att förstå vissa grunder. Problemet var att det var svårt att inte ta det hela bokstavligt. Såhär GÖR MAN. Alltid. Jag gjorde det.

Det är bra att vi har börjat reflektera över vad som egentligen är normalt i förlossningssammanhang. Kanske har vi snävat in lite för mycket?  Precis som barns viktkurvor på BVC kan se lite olika ut – utan att någonting för den skull behöver vara fel – så verkar det som om förlossningar kan ta olika lång tid på sig utan att någonting för den skull behöver vara fel. En förlossning kan nå en platå, ett slags väntrum där det inte händer så mycket. Utdrivningsfasen och krystskedet är en delikat del av födseln och som barnmorska tjänar man ofta på en något avvaktande approach – forcerad krystning bör ses som den intervention det faktiskt är. Förr i tiden (1600-1700 talet) väntade man alldeles för länge med att kalla på förlossningsläkaren och när denne väl anlände var det oftast redan försent. Blotta åsynen av de kirurgiska instrumenten, de som barnmorskorna själva inte fick använda – var en skräck. Såhär beskriver historikern Adrian Wilson den skräcken:

Så länge alla instrument som användes var fosterdestruerande signalerade hans närvaro att man hade gett upp hoppet om barnet. Först när kunskap om förlossningstången blev allmän efter 1730-talet och kirurgen kunde, hypotetiskt, leverera ett levande barn, skedde ett genombrott i attityden till manliga förlossningspraktiker generellt.

Men problemet idag kan vara det motsatta – att vi avvaktar alldeles för sällan. Det är inte heller önskvärt. En forcerad krystning kan öka risken för andra komplikationer såsom påverkan på fosterljuden, stora vaginala bristningar och en uttröttad mor. Därför hoppas jag att barnmorskestudenter idag får kunskap om – samt själva får uppleva skillnaden – på forcerad respektive oforcerad krystning.

 

 

Compact familyliving

Hur får man en femåring med på tåget?

Nu bor vi i ett mintgrönt radhus som vi har trivts fantastiskt bra i – i nästan 10 år. Huset har blivit en del av oss och vår familjekropp. Men när vårt femte barn fyllde två månader gammal så växte vi ur huset – på dagen. Plötsligt var det bara ett fullbordat faktum. Så nu är vi i full gång med att leta efter ett större boende till den här familjen som har vuxit sig större. Det tar förstås en del energi att leta hus och vrida och vända på alla de variabler man måste ta ställning till. Dyrt, centralt läge? Generöst med utrymme på landet? Billigare renoveringsobjekt? Ett hus med anmärkningar på fukt?

Parallellt med detta husletande så ska vårt radhus finputsas inför kommande fotografering och visning. Jag har börjat gallra och plocka ner saker i flyttlådor, allt enligt devisen ”luftigt och ljust”. Familylivingfint. Men det tar tid med en bebis på armen och en leksugen femåring. För plötsligt blir det amningspaus. Kisspaus. Kojbyggarpaus. Lunchpaus. Skrik och gråt-paus. Det gäller att inte drabbas av panik. Samtidigt kan jag inte låta bli att njuta av att vara mitt i ett nytt avgörande skeende. Vilket hus blir vårt?

En god, kvalificerad omvårdnad spelar roll!

Äpplen och päron, same same but different

Jag läser i DN att  9000 personer står i kö till operation på Karolinska. Orsaken är framförallt svårigheten att rekrytera sjuksköterskor och då särskilt specialistsjuksköterskor. Jag läser även att försöken med sjuksköterskelösa avdelningar  har gått i stå och nu läggs ner på många håll i landet. Orsaken: det blev ett sämre utfall och innebar merjobb för sjuksköterskorna på de andra avdelningarna eftersom de sjuksköterskelösa avdelningarna behövde sjuksköterskehjälp! Ibland vet man verkligen inte om man ska skratta eller gråta.

Att bedriva experimentella studier med omvårdnad är helt okej, det är bara att tuta och köra så länge man tror att det finns pengar att spara. Trots att det kan vara livsfarligt. Forskning visar nämligen att med färre sjuksköterskor ökar mortalitet, sjukhusrelaterade infektioner och återinskrivningar medan  patienternas nöjdhet minskar. Professor Linda Aiken som har studerat detta har i sin mest uppmärksammade studie lyckats påvisa att för varje extra patient inom kirurgi som en sjuksköterska ansvarar för ökar mortaliteten med 7 procent. Det borde få vem som helst att backa från att utföra studier på sjuksköterskelösa avdelningar.

Jag citerar ur en artikel i tidningen Vårdfokus:

 I Sverige sker ett paradigmskifte i synen på vårdpersonal på akutsjukhusen. Tidigare årtionden var strävan mot en så hög andel sjuksköterskor som möjligt, med hög nivå på den samlade kompetensen. Då förlorade många undersköterskor och vårdbiträden sina jobb, och sjuksköterskorna fick börja utföra även enklare arbetsuppgifter.

Nu talar politiker och vårdmakthavare — från regeringen och landstingen — om att använda lägre utbildad vårdpersonal mer. De ska ges möjlighet att arbeta ”på toppen av sin kompetens”. Reell kompetens uppvärderas medan formell kompetens, vilket oftast betyder att vara legitimerad, inte längre är ett lokalt krav för vissa arbetsuppgifter.

Men Linda Aikens världsberömda forskning talar emot den utvecklingen. Varje tio­procentig minskning av andelen sjuksköterskor är asso­cierad med ökad risk för patienterna att dö med 11 procent.

Samma forskning visar att man inte heller sparar pengar på de sjuksköterskelösa avdelningarna. Vi har under  sommaren hört både läkare och politiker tala om att anställa fler assistenter och undersköterskor för att  (i teorin) avlasta för sjuksköterskor – och barnmorskor – så att de ska ”slippa” utföra mindre kvalificerade uppgifter och på så sätt räcka till för fler. Men en sjuksköterska eller en barnmorska räcker uppenbarligen inte till för fler bara för att man anställer fler assistenter/undersköterskor eller vårdbiträden. Det är vad denna forskning visar.

Jag bifogar länkar till några av studierna här:

Nursing skill mix in European hospitals.

The Lancet: Staffing and education of nurses and hospital mortality.

 

 

 

 

 

 

Allt om amning för den som vill amma

På BB.

Idag vill jag flagga för Amningswebben! Den drivs av Elisabeth Hjärtmyr som är barnmorska och amningsspecialist och Louise Candert som är sjuksköterska och journalist. Tanken är att finnas där på ett lättillgängligt sätt för alla som vill ha hjälp och stöd i sin amning – eller helt enkelt önskar mer kunskap inom ämnet. Jag har författat ett gästblogginlägg på amningswebben om min nyvunna amningserfarenhet som ni kan läsa här: Två sår och tre mjölkstockningar

Ni som har följt mig här på bloggen vet ju vad jag har gått igenom men här har jag kondenserat ner min erfarenhet och gjort ett bokslut. Vad jag kom fram till? Ja – läs. Det har börjat sjunka in i mig hur jobbigt det faktiskt var, nästan som en sorg – att jag, mitt femte barn och vår första månad tillsammans skulle komma att bli så präglad av detta. Samtidigt är det så stort att vi till slut fick till det! Amningswebben drivs helt utan sponsorer så därför behöver man teckna en prenumeration för att kunna ta del av allt innehåll, men det finns även några öppna texter; mitt blogginlägg är ett sådant. Jag har inget betalt samarbete med webben – däremot en önskan om att de som vill amma men som behöver hjälp och stöd för att få det att fungera – ska få just det. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter. Ibland är det en tröst att veta att man inte är ensam.

Heidi

Heidi Aalto, barnmorska och konstnär

Heidi kom förbi i fredags. Vi lärde känna varandra när vi båda bodde i studentgettot Flogsta i Uppsala! Då var våra barn lite yngre och det var lite färre av dem. Nu har vi fem plus fyra likamed nio barn ihop. Vi har försökt att ses länge men det har alltid varit något som har krockat – jobb, barn eller sjukdomar. Nu kom plötsligt tillfället att ses, en liten stund iallafall. Vi är barnmorskor båda två och i fredags behövde vi uppdatera varandra – vad har hänt i våra  barnmorskeliv sen sist? Att bli förälder, människa, barnmorska är ju en process och det är alltid spännande att träffa kollegor som har kommit en bit på vägen. Där man kan gå rakt på sak.

Heidi är en av mina förebilder – hon är klok och modig med ett tydligt livspatos. En barnmorska som på djupet har förstått vad midwifery handlar om. Kommer ni ihåg de två olika sätten att se på födande som jag presenterade i ett tidigare blogginlägg? Det ena som är mer kvinnocentrerat, där graviditet och födande ses som en i grunden frisk process; födandet som något aktivt, något en kvinna ”gör” – inte något hon passivt utsätts för. Människan ses som en sammansatt varelse där kropp och känsloliv inte går att sära åt hursomhelst. Känslor som trygghet eller rädsla anses påverka kroppen och födsloprocessen – att skapa en trygg miljö runt den födande är därför A och O. Barnet  påverkas av moderns välbefinnande  och anses löpa mindre risk när moderns behov och önskemål blir tillgodosedda. I den här modellen kan det därför vara motiverat att respektera, stötta och kanske rentav uppmuntra en kvinna som önskar föda hemma.  Men man vet också att medicinska interventioner kan bli nödvändiga och det är just då – när de verkligen fyller sitt syfte som de ska användas. Däremot inte på rutin eller av krasst tidsbesparande skäl.

Det andra sättet att se på födande är lite mer tekniskt. Kvinnokroppen har sina skavanker. Graviditet och födande värderas som risksituationer, nästan som en egen sjukdom, och födandet är enbart säkert i retrospekt.  Kropp och känsloliv anses inte vara ett och därför är denna fråga högst relevant: ”Vad ska vi göra med den här  (besvärliga) födahemmamänniskan?”.  Den födande kvinnan blir lätt passiviserad i den här modellen eftersom hon inte tillåts vara den centrala figuren i dramat. Tvärtom kan hon ibland ses som ett hinder – ett som barnet måste passera på sin väg ut i världen. En del medicinska interventioner  anses nödvändiga vid varje födsel. Det är mycket vanligare att kvinnor som föder i den här kontexten får ett helt batteri av medicintekniska interventioner på rutin – även om man inte lyckas ”hitta något” att anmärka på.

Barnmorskor och förlossningsläkare som arbetar med födande befinner sig ofta någonstans på en skala mellan dessa två ändar. Man kan också kalla det för två olika paradigm där de hetsigaste diskussionerna brukar bli mellan dem som befinner sig längst ut på respektive ytterkant. Jag och Heidi möts på ett ställe som ibland kan kännas ensamt. Känslan av att sakna en flock återkommer. Desto roligare är det att mötas vi två och kunna dela saknaden ihop med varann.

Vi möts även i det kreativa eftersom Heidi både är barnmorska och konstnär! Som konstnär jobbar hon framförallt med textil och på bloggen zerafiasstickning.wordpress.com  eller instagramkontot heidistextil går det att följa hennes arbete. Saker som får  fäste i Heidi kommer ut som konst och jag blev berörd av hennes innerliga akvareller. Tack Heidi – du gör så vackra saker!

Inspirationskort för stärkande förlossningar

Det obstetriska dilemmat

Jag har precis börjat läsa en så fantastisk bok, det är ”Onaturlig födelse” av Tove Paulsson Holmberg – en ny avhandling i idé och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Hon har studerat obstetriska manualer som är författade av den svenska förlossningsläkaren Johan von Hoorn som levde år 1662-1724. Såhär beskriver Tove sin egen avhandling:

Barnafödandets kultur i Sverige  vid sekelskiftet 1700 var liksom kulturen i sin helhet djupt präglad av dödens starka och obevekliga närvaro. Lidande och död i samband med förlossningen beskrevs som ett livsvillkor bortom mänsklig kontroll. Avhandlingens syfte är att undersöka hur läkarrollen tar form i en sådan kontext och belysa vilka argument om medicinskt ansvar som kunde formuleras och framföras under dessa förutsättningar.

I ett större perspektiv kan denna undersökning ses som ett bidrag till förståelsen av den långsamma historiska process som gradvis ledde till att obstetrisk risk kom att betraktas som oacceptabel och att död i samband med barnafödande inte längre kunde beskrivas som ett naturligt och förväntat fenomen – en förändrad förväntningshorisont, där liknelsen mellan livets början och dess slut, porten in och ut ur livet, skulle försvagas och förminskas.”

Det är befriande att läsa en avhandling om obstetrik och barnmorskekonst inom humaniora. För vi kan inte förstå all utveckling inom den här disciplinen genom att enbart titta på medicinska studier. Författaren beskriver hur förlossningshjälp är ett grundläggande mänskligt behov – till skillnad från andra primater – och resonerar kring det evolutionära dilemmat med stor hjärna och en upprätt gång som sätter en gräns för det kvinnliga bäckenets vidd. Vi barnmorskor och förlossninsgläkare vet ju hur svårt det kan vara när någon av barnets rotationer på sin väg ut genom bäckenet blir fel. Förutsättningarna för en vaginal förlossning förändras radikalt beroende på hur barnet bjuder sig. Ja det finns gott om obstetriska dilemman!

På måndag kommer min käre bror Josef hit på kvällen, han är min bloggsupport, och vi ska gå igenom min blogg och förbättra/uppdatera vissa funktioner. Ni som läser – kom gärna med förslag på hur bloggen kan bli mer användarvänlig! Och idag kan ni läsa om min systers roman Gudarna som ska bli långfilm av Ahang Bashi i Uppsala Nya Tidning.

Jag bjuder på en bild från releasefesten för boken Gudarna, då min dotter utbrast:” Mamma du ser ut som en kulturtant!”

Två kultursystrar

 

 

 

En nära doula

Idag hade jag besök i min amningssoffa av Lisel Naeslund! Vi gick Föda utan rädslas doulakurs ihop, då när jag var höggravid och ganska trött. Idag var jag lite piggare och vår pratstund kändes alldeles för kort. Lisel har sin bakgrund i musikbranschen men har nu rivstartat sitt företag Nära Doula – flera uppdrag väntar redan under våren! Siktet är inställt på att så småningom bli barnmorska. Som doula får man ett sådant försprång. Och jag ser fram emot att få barnmorskekollegor som redan har erfarit hur betydelsefullt det trygghetsskapande stödet är vid födslar.  Själv gjorde jag sakerna i omvänd ordning. Jag blev barnmorska först. Sen doula. När jag satte ihop de två till ett så blev det barnmorskedoula. Man kan helt enkelt bidra till trygga födslar på fler än ett sätt.

Lisel bor i Västerås och om du vill kontakta henne så är hennes adress naradoula@gmail.com

Jag fick en present som jag blev så glad över! Den här boken.

Vinterbleka

Här var amningen så skör och jag så blek. Men hon var röd och alldeles ny Foto: Lovisa Engblom

Smekmånaden med min bebis är över. Ja den där tiden då den nyfödda är så nyfödd att hon får vara axeln som allting annat snurrar runt. Hudfärgen som går från rött till gult till rosa. Nu är hon lika vinterblek i hullet som oss andra. Stadig i blicken. Ja hon har blivit en av oss. Och vi har vaknat upp och insett att vi vill flytta till något större. För hur mycket god vilja som än finns hos oss så växer det inte ut nya kvadratmeter på det här radhuset. Nu är vi sju personer som ska samsas om dem. Så imorgon kommer mäklaren hit och vi har redan hunnit titta på två hus! Hanna får bara hänga med när den här karusellen tar fart.

Men det betyder en sak – att amningen fungerar! Efter veckor av vånda, mjölkstockning och smärta så har jag kommit till den punkt där amningen känns självklar. Jag har inte längre ångest när nästa amningsstund snart närmar sig. Och min amningsbricka med smärtstillande, kompresser, salvor, ullfett och amningsnapp är bortplockad. Den stod framme i flera veckor alldeles bredvid mitt amningshörn i soffan, som ett första hjälpen för mina stackars hjälplösa bröst. Att jag till och med var tvungen att uppfinna ett nytt ord – amningsbricka – det hade jag aldrig trott. Men man upphör aldrig att förvånas. I min mörkaste stund av misströstan tänkte jag att det här blir gången då jag lägger ner amningen. Men brösten behövde ju tömmas på sin mjölk, de behövde ju ammas. Och min bebis var hungrig. Så vi fortsatte trots allt. Det är jag glad för idag. Jag ska försöka att inte kollra bort våra lugna amningsstunder nu när flyttkarusellen drar igång. För jag vet hur ont om tid man plötsligt kan få – för att inte tala om hur uppe i varv man kan bli – när hela omvärlden pockar på.

Blogginlägget jag skrev i fredags, det om Agnés Geréb, var tungt att skriva. Att en barnmorska får fängelsestraff för att hon har bistått vid hemfödslar –  det har ett starkt symbolvärde och angår även oss. Jag vet ju vad det är för drivkraft som ligger bakom hennes arbete, nämligen  viljan att hjälpa födande på deras egna villkor och i den miljö där de känner sig trygga. Det kan vara i hemmet – eller på sjukhuset.

 

 

 

 

Vem är Ágnes Geréb?

I Ungern är det i praktiken olagligt att föda hemma och den barnmorska som bistår vid en hemfödsel bryter mot lagen. Läs den här artikeln från 2010  i The Guardian.

Fem av landets 15 hembarnmorskor har fått fängelsestraff. Ágnes Geréb är en av dem – en erfaren och internationellt känd gynekolog/förlossningsläkare och barnmorska som har bistått vid 3500 hemfödslar. Såhär uttalar sig Mirtill Rackeveie i artikeln, en kvinna som Ágnes hjälpt att föda hemma:

”I decided to have home births because I had seen my sister have a child in hospital and it was awful,” she said. ”My sister was reluctant to have any more children because of her traumatic experience but my home births were so lovely that she decided to try it,” she added. ”The difference for her was so great that she went on to have third and fourth children, also at home. So now she has three children in the world who would not exist were it not for Agi. Agi is a wonderful woman.”

Ágnes Geréb har länge arbetat för en mänskligare och mer kvinnocentrerad förlossningsvård  i Ungern, hon var först med att låta pappor följa med in i förlossninsgrummet.

Såhär skriver Hermine Hayes- Klein, en amerikansk advokat – och jag ryser när jag läser:

Travesty of Justice Alert! Hungarian ob-gyn turned home birth midwife Ágnes Geréb is being sent to prison– again. This gentlest and wisest of women has endured decades of suffering at the hands of the Hungarian legal system, for daring to support women in childbirth on their terms. She has been imprisoned, dragged through a million hearings, placed on house arrest in her apartment for over three years, and forbidden to even talk to a pregnant woman– but they’re not done torturing her.

Why do I use my law degree to defend midwives? Because they are probably the most abused profession in the history of the world, next to sex workers. For centuries, the legal system has been used to destroy midwives and midwifery– sometimes with torture and murder, other times (like now) with prison, impoverishment, home raids, and hurting their families. Anybody who works in maternity care will eventually be involved in cases where baby, or mother, do not survive. Ob-gyns complain vociferously that they are the most sued of medical specialties. But when a doctor is the caregiver in a stillbirth, their biggest risk is a lawsuit. For a midwife, the risk is total annihilation.

***

For offering women a choice, for embarrassing the doctors who cut the babies out of most of the women who walk through the door, and for holding the secret of how the female body works and what childbirth really is, midwives are an endangered species. At my first Human Rights in Childbirth conference in 2012, a Hungarian ob-gyn reported how, when Ágnes opened her birth center, the doctors said, ”But Agnes, you don’t want to take money out of the pockets of doctors, do you?” She wanted to offer women a choice, she wanted to offer babies a gentle birth, and she did. For that, they won’t stop punishing her.

Om du vill skriva under ett upprop för Ágnes Geréb, klicka på den här länken!